Dippel, Johann Konrad, tysk teolog, läkare och alkemist, föddes 1673 på slottet Frankenstein, nära Darmstadt. Under de just vid denna tid som häftigast upplågande stridigheterna mellan pietisterna och de ortodoxe sällade sig D. i början till de senare, hvarjämte han genom ett i hög grad vildt och otygladt lefverne visade sitt förakt för allt pietistiskt väsende. Qvald af ånger öfver sitt lättsinniga lefnadssätt, gick han sedan öfver till pietisterna och började på samma gång allt mera fördjupa sig i religiös mysticism äfvensom i astrologiska och alkemistiska funderingar. I en år 1697 utgifven skrift, De gradibus sanctitatis viatoris christiani, bröt han öppet med ortodoxerna, och under pseudonymen "Christianus Democritus" utgaf han en mängd skrifter: Orthodoxia orthodoxorum (1697), Papismus protestantium vapulans (1698) m. fl., i hvilka han öppet vände sig mot den protestantiska skriftprincipen och, delande alla mystiska svärmares förakt för det skrifna bibelordet, lade uteslutande vigt vid det i menniskan inneboende gudomliga ljuset (lumen internum), genom hvilket allena skriftens rätta förstånd skulle afslöjas för menniskan. Med stor häftighet angrep han äfven de kyrkliga lärorna om Kristi försoning och rättfärdiggörelsen äfvensom den gängse
uppfattningen af sakramenten, hvilkas betydelse såsom nådemedel han helt och hållet förnekade. Till följd deraf måste han irra flyktig omkring, dels i Tyskland, dels i Holland (der han i Leiden, 1711, erhöll medicinsk doktorsgrad), dels ock i Danmark, hvarest han till en början utnämndes till kansliråd. I Altona, der han slutligen bosatte sig, upptogs hans tid af läkarepraktik, guldvaskeri och polemiskt skriftställen. Genom sin inblandning i politiken och sitt uppträdande mot såväl den danska som den svenska regeringen (i skriften Alea belli muselmanici, 1714) gick han dock snart miste om det skydd han för någon tid lyckats vinna, och fördes 1719, efter åtskilliga öden, fängslad till fästningen Hammershus på Bornholm, der han tillbragte sju år i fångenskap. 1726, begaf han sig öfver till Sverige samt vistades någon tid i Ystad och Kristianstad, der han egde flere gynnare. 1727 erhöll han äfven kallelse till Stockholm, hvarest hans läkarevård påkallades af konung Fredrik I. Till en början rönte han både som läkare och teolog ett mycket vänligt mottagande, särskildt af åtskilliga bland adelns medlemmar. Han lyckades äfven vinna icke så få anhängare för sina åsigter, för hvilkas spridning bland svenskarna han ock verkade genom åtskilliga skrifter i hvilka han på ett ännu otvetydigare sätt än förut yttrade sig mot den lutherska rättfårdiggörelseläran och tillräknandet af Kristi förtjenst. Bland hans lärjungar i Sverige må nämnas E. Molin, Efr. Enhörning, J. Lindblad, Waldbom och bröderna Björkmark. Emot honom uppträdde dock flere bland kyrkans mera framstående medlemmar: J. F. Meyer, E. Lidholm, H. Schröder och i synnerhet A. Rydelius, hvilken grundligt och med stor skicklighet vederlade hans meningar. På begäran af presterskapet och genom ett riksdagsbeslut af de tre ofrälse stånden blef D. slutligen förvisad ur riket. Efter någon tids kringirrande i Danmark och Tyskland dog han i Berleburg 1734. J. H. B.