Djáfar (D. es-Sādik, »den sannfärdige»), en ättling af profetens måg Ali, den sjette i ordningen af de tolf imamerna (se Imam 4), f. omkr. 700, d. 765, gäller som hufvudrepresentant för de från Ali nedärfda hemliga kunskaperna, och vilseledd genom ljudlikheten har man med hans namn satt i förbindelse den kabbalistiska vetenskapen Djafr, i hvilken man äfven låtit honom uppträda som författare. Han betraktas som fader till de kabbalistiska psevdovetenskaperna i den muhammedanska Orienten, och ett stort antal skrifter i astrologi, spådomskonst m. m. har fortplantats under hans namn. Han lefde vid tiden för den omajjadiska dynastiens fall, som emellertid skaffade ej aliderna, utan abbasiderna kalfati-värdigheten. D:s efterträdare i imamvärdigheten skulle hafva blifvit hans son Ismail, men denne dog redan under faderns lifstid; värdigheten öfvergick derför enligt majoritetens bland sjiiterna åsigt till D:s yngre son Musa, hvaremot andra betrakta Ismail som den sjunde och siste imamen och derför kallas ismailiter (se Sjiiter). På denna grund stödde fatimiderna sina herskareanspråk. Safidynastien i Persien (1499–1736) ledde sin härstamning från Musa.
Nordisk familjebok · första upplagan
Djáfar
Ämne: Muslimska och orientaliska furstar och författare · Orientaliska furstar, orientalister och historieskrivare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 20 (1899), sp. 492 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗