Imam (Arab.; "den som står framför", "föreståndare") har inom islam flere olika betydelser. 1. Vanligen och i allmänhet betyder det prest. Imamens ursprungliga förrättning är att vara ledare af den gemensamma bönen i moskén, hvarvid han står framför de öfriga, med ryggen vänd åt dem; dessa efterfölja alla hans rörelser. I de stora moskéerna finnas två imamer, en för de fem föreskrifna dagliga bönerna och en för den predikan, som skall hållas hvarje fredag; i de mindre finnes blott en imam, hvarför der oftast ingen predikan hålles. Imamerna bilda intet särskildt stånd och hafva derför häller ingen särskild drägt. De tagas ofta bland fattiga, fromma studerande, och då de ur moskéns kassa få blott en ringa lön (50 öre å 1 kr. i månaden), försörja de sig derjämte som handlande eller skollärare. En imam kan när som hälst på förekommen anledning afskedas af moskéns nasir l. förvaltare, förlorar då sin titel af imam och kan ersättas med hvilken annan som hälst, som är kompetent att förrätta hans syssla. - 2. I pregnant betydelse betecknar imam det andliga öfverhufvudet, i motsats till emir, den verldsliga maktinnehafvaren. De turkiska sultanerna bära derför alltid den af abbasiderna efter de 12 imamernas bortgång (se nedan 4) upptagna titeln imam-el-muslimin, "muhammedanernas imam", jämte den af emir-el-muminin (se Emir). Titeln imam bars äfven af åtskilliga arabiska furstehus, såsom sejditerna i Jemen (818-1517), och tillkommer ännu i dag officielt imamen af Maskat. - 3. Imamer såsom i särskild mening andliga ledare kallas ock de första muhammedanska århundradenas korantolkare och rättslärde, hvilka fullkomligt motsvara den kristna kyrkans patres ("kyrkofäder"). Dessa indelas efter sin rang i sju klasser, af hvilka den första består blott af de fyra stora imamerna, Abu Hanifa, Esj-sjafei, Malik och Ibn-Hanbal, hvilka stiftade hvar sin af den sunnitiska muhammedanismens 4 ortodoxa ritusformer. Till någon af dessa måste hvarje rättrogen sunnit höra. (Jfr Ibn-Hanbal.) - 4. Med de tolf imamerna förstås åter ättlingarna i rakt nedstigande linie af profetens måg Ali, den fjerde kalifen, hvars son Hasan efter sex månaders strid med Muawija åt denne afstod kalifatet (660) och förbehöll sig och sina efterkommande titeln af imam jämte Hedjas, med Medina som residens. Efter Ali och Hasan, hvilka räknas som de två förste imamerna af Alis hus, öfvergick denna värdighet till Hasans
broder Husejn (670), som föll i slaget vid Kerbela mot Jesid I (682). De öfriga 9 imamerna, som alla mottogo imamatet som fadersarf i rätt nedstigande led, residerade än i Kufa, än i Medina och slutligen i Semen-Rej samt gjorde ständigt olyckliga försök att tillrycka sig kalifatet. De voro: Huséjns son Ali Sejn-el-abidln (d. 694), Muhammed El-bakir (förgifven af kalifen Hisjam, 734), Djafar Es-sadik (d. 765), Musa El-kasim, tillfångatagen och dödad i Bagdad af Harun Er-rasjid, 799), Ali Rida, en af sufismens grundläggare (förgifven af kalifen El-mamum, 818), Muhammed Et-taki (d. 835), Ali En-naki (d. 868), Hasan El-áskari (d. 873) och Muhammed El-máhdi, som vid 12 års ålder försvann i en håla (879). Enligt sunniternas åsigt skall El-mahdi vid tidens slut framkomma och lägga hela verden under islam; sjiiterna deremot tro, att han ännu lefver i sin håla och kan komma fram derur hvilken dag som hälst att öfvertaga verldsväldet. En annan allmän tro är att i hvarje århundrade sänder Allah en ende imam såsom El-mahdis representant att rena islam från kätterska läror. Med stöd af dessa förväntningar hafva naturligtvis tid efter annan svärmare och äfventyrare framträdt och utgifvit sig för den efterlängtade El-mahdi ("den af Gud vägledde"). Såsom direkta afkomlingar af Ali, hvilken hos sjiiterna ställes vid sidan af, om ej framför, Muhammed, stå de 12 imamerna i stort anseende hos de sjiitiska perserna och dyrkas som de förnämste af alla weli ("helgon"). H. A.