Doge

Doge [dådje; veneziansk form af Ital. duce, Lat. dux, anförare, hertig], namn på den med hertiglig värdighet beklädde högste öfverhetspersonen i de forna republikerna Venezia och Genua. -- I Venezia var doge-namnet urgammalt såsom titel på denna stads högste styresman, men den dermed förbundna maktens omfång var ganska olika under olika tider. Till en början var dogen nästan enväldig och valdes på lifstid af samtliga borgarena, merendels ur några vissa mäktiga slägter. Men alltifrån slutet af 1100-talet började hans makt mer och mer kringskäras, och hans vigtigaste funktioner öfverlemnades småningom åt andra, nybildade myndigheter. Lagstiftningen lades i händerna på ett stort råd. En lag af 1172 öfverflyttade doge-valet till tolf valmän, tagna ur detta råd, och i utöfningen af verkställande makten blef dogen bunden utaf en af stora rådet utsedd regeringskonseljs (sexmanna-rådets) samtycke. Samtidigt inskränktes dogens domsrätt och befogenhet att tillsätta tjenster. Ifrån 1229 tillsatte stora rådet hvarje år fem "correttori della promisione ducale", för att vidtaga nödiga ändringar i doge-eden, och tre "inquisitori sul doge", hvilka skulle granska en afliden doges offentliga och enskilda lif. För att ej familjeinflytande skulle göra sig gällande vid valet infördes 1268 ett ytterst inveckladt valsätt som -- med undantag af några obetydliga ändringar -- bibehöll sig till republikens undergång. Trettio genom ballotering utsedda medlemmar af stora rådet valde nio personer, hvilka i sin ordning utkorade fyratio. Bland dessa utsagos medelst lottning tolf, som derefter valde tjugofem. Genom uteslutningar blef dessa tjugofems antal inskränkt till nio, och dessa nio valde fyratiofem. De fyratiofem reducerades derefter till elfva, och dessa utsago fyratioen. I dessa fyratioen personers händer låg valet af doge. 1268 tillsattes en af dogen oberoende statskansler, och 1310 skapades tiomannarådet, en med obegränsad myndighet försedd polisinstitution, som kunde döma äfven dogen. 1339 blef det genom lag dogen förbjudet att nedlägga ämbetet. Man ansåg sig likväl ännu icke hafva vidtagit nog många försigtighetsmått mot hans maktlystnad, och man lemnade honom slutligen så liten sjelfständighet öfrig, att han var endast en statsdocka. Både i sitt offentliga och i sitt enskilda lif öfvervakades han på det närgångnaste sätt. Han stod under ständig uppsigt af tvänne "advogadori", fick endast för italienska furstar notificera sin upphöjelse, aldrig sjelf öppna ankommande skrifvelser från påfven och furstarna, aldrig lemna staden och ej ega jord i främmande land. Hans drägt och hofhållning äfvensom den summa, hvartill hans utgifter borde uppgå, voro noga bestämda. Men till det yttre uppträdde dogen allt jämt med hela den forna maktens glans: purpurdrägt och en högspetsad mössa voro hans utmärkelsetecken, brinnande vaxljus, svärd och trumpeter buros framför honom. Hvarje år förrättade han, genom att nedsläppa en ring i Adrias vatten, Venezias vigsel med hafvet -- en ceremoni, hvarigenom Venezias herravälde öfver sjön symboliskt framställdes. Med statens upplösning (1797) upphörde äfven doge-värdigheten. Dess siste innehafvare var Luigi Manin. -- Genuas förste doge var Boccanera (1339--44 och 1361--63). Han egde en obegränsad makt. Efter Boccaneras död var ämbetet flere gånger obesatt. Först 1528 blefvo dogens val, myndighet och ämbetstid i lag bestämda. Adlig börd och femtio års ålder voro oundgängliga vilkor för att komma i fråga vid valet. Ämbetstiden var två år, och valsättet mycket inveckladt, liksom det venezianska. Dogen hade vetorätt i lagstiftningsfrågor och utöfvade den verkställande makten med biträde af ett hemligt tolfmannaråd ("governadori") samt åtta prokuratorer. Då fransmännen 1797 eröfrade Genua, upphörde dogevärdigheten. Den upplifvades 1802, men upphörde för andra gången 1805. Girolamo Durazzo var Genuas siste doge.