Domar

Domar ("den dömande herskaren"), sveakonung af Ynglingaätten, Domaldes son, var, enligt sagan, drotten i många år, under hvilka god årsväxt och frid rådde. Han dog sotdöden i Upsala och brändes på Fyrisåns strand, der bautastenar restes åt honom. ’ Domare (på Hebr. schofetim) kallades de män i Israel, hvilka under tiden från Josua till konungadömets införande (omkr. 1400--1100 f. Kr.) voro folkets anförare i strid eller dess styresmän i fred. Deras uppgift var från början den att på sådana tider, då folket för sina synders skull gifvits i sina fienders hand, såsom af Gud sända redskap frälsa det ur dess nöd. Vanligen anförde de blott sin egen eller några få stammar, och det är knappt troligt, att en enda bland dem lyckades förena hela folket till något gemensamt företag. Efter fiendernas besegrande drogo domarena sig merendels tillbaka till det enskilda lifvet; dock förblefvo de stundom folkets styresmän äfven i fredstid, och de torde deraf hafva fått sitt namn. De fiender, som de bekämpade, voro förnämligast kananéerna, filistéerna, moabiterna, midianiterna, amalekiterna och ammoniterna. Först i en senare tid framstodo domare, t. ex. Eli och Samuel, hvilka endast förvaltade borgerliga angelägenheter och ej sjelfva drogo ut i fält. -- De i bibeln nämnde domarena voro följande: Atniel, Ehud, Samgar, domarinnan Debora (vid hvars sida stod härföraren Barak). Gideon, Abimelek (en usurpator, som tillvällade sig konunganamn), Tola, Jair, Jefta, Ibzan, Elon, Abdon, Simson, Eli och -- den mest berömde af dem alla -- Samuel. Domarenas tidehvarf kännetecknades af inre söndring och ofta återkommande yttre oroligheter, men var -- ehuru bristen på sammanhållning alstrade svaghet -- Israels hjelteålder. E. J. Ö.