Drottqväde (Isl. dróttkvætt l. dróttkvæðr háttr, ordet "dróttkvæði" förekommer ej i fornspråket) är ett fornnordiskt versslag, som i sin strängast utbildade och allmännaste form består af åttarådiga strofer (vísur), indelade i sexstafviga versrader med tre betonade och tre obetonade stafvelser samt försedda med såväl bokstafsrim (alliteration) som stafvelserim (assonans). Af de allitererande ljuden böra två (bistafvarna) stå i hvar udda versrad, det tredje (hufvudstafven) i den följande jämna versradens första stafvelse. Af de assonerande stafvelserna böra de två halfassonerande stå i de udda, de två helassonerande i de jämna versraderna. Den andra assonerande stafvelsen är alltid den sista betonade (= den näst sista), den första assonerande skall hälst vara den första betonade stafvelsen (= den första). På senaste tiden har man börjat tillmäta stafvelselängden (qvantiteten) stor betydelse för drottqvädets metriska byggnad, men forskningarna rörande denna fråga torde ej ännu böra anses afslutade. Exempel på en regelbunden form af drottqväde lemnar följande halfvers:
Lætr sá'r Hákon heitir, hann rekkir lið, bannat, jörð kann frelsa, fyrðum friðrofs, konungr, ofsa. (Jfr I., sp. 1231.)
I det nu beskrifna regelbundna versslaget äro en mängd isländska och fornnorska sånger diktade, särskildt en mängd qväden till konungars och furstars ära (s. k. drápur). I de äldste skaldernas sånger i drottqvädets versart är stafvelserimmet ofta oregelbundet; ej sällan saknas det i flere versrader, ja det finnes en särskild art af drottqväde (háttlausa), som alldeles saknar stafvelserim. Man måste antaga, att bruket af stafvelserim i drottqväde småningom gripit omkring sig, till dess att det blef bundet af de stränga regler, som ofvan anförts. Många slags afvikelser från dessa, liksom från de öfriga reglerna för drottqväde, finnas i underarter deraf, hvilka alla i Snorra-eddan hafva sina särskilda namn. Af drottqväde finnes en förlängd form, hrynhenda, som har 8 stafvelser, och en förkortad form, toglag, med endast 4 stafvelser i hvarje versrad. Båda voro i öfriga afseenden inrättade som det regelbundna drottqvädet. Af drottqväde fans äfven en afart med femstafviga versrader, haðarlag. En eljest aldrig nyttjad form af drottqväde förekommer i "Krákumál", hvars flesta strofer äro tioradiga i st. f. åttaradiga. Det har emellertid nyligen uppvisats (af G. Storm), att detta sannolikt är en senare förlängning af dikten, hvilken i sin nu föreliggande form torde härröra först från 1200-talet. -- På senaste tider har man framställt den förmodan att drottqvädets versart, liksom den fornnordiska assonansen, utvecklat sig genom keltiskt inflytande. Fr. L-r.