Dufaure [dyfår], Jules Armand Stanislas, fransk statsman, föddes i Saujon (depart. Charente-Inférieure) d. 4 Dec. 1798. Han började sin bana som advokat i Bordeaux, blef 1834 medlem af deputerade-kammaren, der han slöt sig till det konstitutionelt liberala partiet, och utnämndes 1836 till conseiller d'état, men afgick redan s. å. Hans lifliga och talangfulla opposition mot Molé förskaffade honom i Maj 1839, då ministèren Molé störtades och marskalk Soult blef konseljpresident, en plats i det nya kabinettet som minister för de allmänna arbetena. Men redan d. 1 Mars 1840 måste både Soult och D. afgå. Som medlem af deputerade-kammaren, hvilken 1841 och 1845 valde honom till sin vice-president, utvecklade likväl D. fortfarande mycken verksamhet. Hans kunskaper och vältalighet erkändes af alla partier. Efter Februari-revolutionen (1848) slöt han sig till republiken samt var Okt.--Dec. 1848 och Juni--Okt. 1849 inrikesminister. Såsom ifrig motståndare till Louis Napoléons envåldsplaner måste D. efter statskuppen d. 2 Dec. 1851 återgå till advokat-yrket. Hans rykte för vältalighet och hans fientlighet mot kejsaredömet beredde honom 1863 en plats i Franska akademien. Efter Napoleon III:s fall valdes han, d. 8 Febr. 1871, af fem departement till medlem af nationalförsamlingen, der han blef en af ledarna för venstra centern. Den 19 Febr. s. å. utnämndes han af Thiers till justitieminister och vice konseljpresident. När Thiers störtades, d. 24 Maj 1873, afgick äfven D. och slöt sig då till oppositionen mot den Broglieska ministèren. I Mars 1875, sedan Buffet blifvit vice konseljpresident, vardt D. åter justitieminister. Vid de nya valen i Febr. 1876 blef han medlem af deputerade-kammaren samt i Mars s. å., efter Buffets afgång, vice konseljpresident. Det nya kabinettet, hvilket hade såväl legitimisterna och bonapartisterna som de radikale till motståndare och hvilket ej med säkerhet kunde lita på något annat parti än venstra centern, måste afgå redan i Dec. 1876. Men då republikens president, marskalk Mac Mahon, i Dec. 1877 nödgades böja sig för den nyvalda deputerade-kammarens republikanska majoritet, tog han sin tillflykt till D., hvilken näst Thiers och Gambetta varit den nyss störtade reaktionära Broglieska ministèrens
farligaste motståndare. D. lät öfvertala sig att, trots sin höga ålder, ännu en gång bilda en ministèr (d. 13 Dec. 1877). Men sedan Mac Mahon, i Jan. 1879, af sagt sig presidentvärdigheten och Jules Grévy blifvit vald till hans efterträdare, återgick den åttioårige D. till privatlifvets lugn. Den 12 Aug. 1876 valdes han till senator för lifstiden, och som sådan har han sedan dess alltjämt deltagit i sitt fosterlands parlamentariska lif. E. W.