Dufhöken l. Hönshöken, Asturpalumbarius, zool., en till roffoglarnas ordning (Accipitres l. Raptatores), dagfoglarnas familj (Falconidae) och hökarnas slägte (Astur) hörande fogel, som skiljer sig från sin mindre samslägting sparfhöken bl. a. derigenom att han har tarserna fjäderklädda nästan till midten och framtill försedda med högst tretton tvärplåtar, samt från sina fränder vråkarna derigenom att vingarna icke räcka utom stjertens midt. Hufvudet är svartbrunt med ett hvitt, fläckigt streck öfver ögonen och fram till nacken, ving- och stjertpennorna äro mörkt gråbruna med svartbruna tvärband, stjertens spets hvitaktig, och
kroppens undre sida hvit med svartaktiga eller mörkbruna, vågiga tvärstreck. Dessa foglar, hvilkas längd uppgår till 52--62 centim. (17,5--21 tum), äro ungefär så stora som tamhöns. Honan är, såsom alla roffogelhonor, något större och starkare än hannen. Dufhöken bebor nästan hela norra jordhalfvan. Han träffas öfver hela Sverige, allmännast i de mellersta och nordligare delarna. Stundom förekommer han der såsom flyttfogel, men vanligen stannar han qvar hela året igenom. Han är en försigtig, listig, smidig, stark, snabb och mordlysten roffogel med kraftig, böjd näbb och starka tår med krökta, hvassa klor. Han är en skräck för allt hvad skogsfogel och tamt fjäderfä heter. Från tjädern till den minsta fink är ingen fogel säker för honom, lika litet som de däggdjur, hvilka han tror sig kunna besegra. Han upplyfter den ilskna veslan från marken, tager ekorren ur boet och bringar lätt nog den unge haren om lifvet. Ej ens den fullvuxne haren lyckas alltid undgå dufhökens angrepp. Tama och vilda dufvor, tamhöns, rapphöns, änder o. d. äro mest utsatta för hans förföljelser. Under angreppet störtar han icke, såsom ädelfalkarna, lodrätt och pilsnabbt ofvanifrån ned på sitt byte och griper det i luften, utan i sned riktning sänkande sig ned och med spända vingar sväfvande fram utefter marken, förföljer han och uttröttar sitt offer, innan han slår ned på detsamma. Med en dristighet och oförsynthet utan like förföljer han sitt rof ända in i menniskans boningar, ja han är närgången nog att då och då sälla sig till jägaren, på nära afstånd följa jagtens gång och rätt ofta till och med plocka undan från honom det uppjagade villebrådet. Dertill kommer, att han eger en ovanlig ihärdighet, ja envishet, samt ett ovanligt tålamod att utvänta det byte han en gång utsett. Sålunda kan han under timmar sitta spejande, orörlig, på någon gärdesgård, lägre gren e. d. Dufhöken eger visserligen icke örnens styrka eller falkens snabbhet och säkerhet att gripa sitt rof, men han är dock den skadligaste af alla våra roffoglar. Också äro i åtskilliga svenska län ännu i dag skottpenningar utfästa för hans fällande. Förut var det staten, som utbetalte nyssnämnda penning, men numera bestämmes den af de särskilda landstingen, vanligen till ett belopp af två kronor för hvarje dödad hök. Sina 3--4, blå- eller grönhvita, ofta med brunt fläckade och streckade ägg lägger dufhöken i ett stort, i höga träd beläget, af risqvistar tillredt näste. Dufhökens ungar plägade fordom, liksom jagtfalkens, inöfvas till jagt på häger, rapphöns, hare m. fl. J. G. T.