Dunstan

Dunstan, Den helige D., angelsachsisk statsman och ärkebiskop, f. i Glastonbury 924 l. 925, tillhörde en förnäm ätt, som lär hafva räknat slägtskap med det wessexiska konungahuset, och kom redan som barn till konung Athelstans hof. Han var skicklig harpspelare och tecknare, kunskapsrik och poetisk, samt väckte i hög grad qvinnornas ömhet och männens hat. Afunden jagade honom från hofvet, när Edmund (940) kommit på tronen, ja han blef anklagad för att hafva utöfvat trolldom och kastad i en damm. Detta tog så hårdt på D:s fina konstitution, att han föll i en feberyrsel. Sedan gick han i kloster, "men med grämelse, ty han älskade". Hans munklif var så mönstergillt, att hopen tyckte sig kunna skymta helgonglorian kring hans hjessa. Snart återvann han Edmunds ynnest, och omkr. 945 blef han abbot i Glastonbury samt fick, såsom "principal treasurer", ett betydande politiskt inflytande. Under Edreds regering (946--955) gled makten helt och hållet öfver till D., men genom qvinnoränker blef denne kort efter Edvins tronbestigning (955) tvungen att gå i landsflykt till Gent. 957 kallades han till Edgar, som då fick väldet i Mercia och Northumberland efter sin der störtade broder Edvin. Efter 959, då äfven Wessex tillföll Edgar och D. blef ärkebiskop i Canterbury, utöfvade den sistnämnde i omkr. sexton år en obestridd makt inom Wessex' kyrka och stat. Sedan han (975) skaffat Edgars son, Edvard, kronan och bestått en svår strid mot sina politiske motståndare, drog han sig mer och mer från politiken. De sista åren af sitt lif egnade han åt gudaktighetsöfningar, komposition af kyrkomusik och förfärdigande af tonverktyg. Han dog d. 19 Maj 988. -- Af sina samtida ansågs D. vara i besittning af öfvernaturliga gåfvor: han skildras af dem såsom en andeskådare och trollkarl. Munkarna, hvilkas lefverne han strängt öfvervakade, men åt hvilka han inrättade många kloster, som rikt doterades, bidrogo att i tal och skrift öka tron på sin gynnares helighet. Också blef han kanoniserad. Hans åminnelsedag är d. 19 Maj. D. var likväl mera statsman än bigott prest. "Han började", säger J. R. Green, "den rad af preststatsmän, som ibland sig räknade Lanfranc och Wolsey och slutade med Laud". Det är, minst sagdt, tvifvelaktigt huruvida D. var författare till några i hans namn utgifna skrifter. Jfr Stubbs, "Memorials of Saint Dunstan" (1874). J. Th. W.