Elba, ö i Medelhafvet, mellan Corsica och fastlandet, från hvilket den skiljes genom den 8--12 kilom. (1--1,6 mil) breda Piombino-kanalen. Arealen 221 qv.-kilom. (4 qv.-mil). Omkr. 22,000 innev. E., som jämte några småöar utgör en särskild krets i den italienska prov. Livorno, är mycket bergigt och når sin största höjd i det om vintern snötäckta Monte Capanna, 1,010 m. (3,400 f.) öfver hafvet. Kusten är brant och klippig samt har en mängd djupa bukter. Ön är väl vattnad och har ett helsosamt klimat. Skog finnes ej, men slätterna och dalarna äro rikt klädda med vin-, oliv- och mulbärsplanteringar. Sädesafkastningen motsvarar knappast behofvet; men vinodlingen är betydlig, och ett slags godt hvitt vin utföres. E:s hufvudprodukt är jern. Malmen, som är af utmärkt beskaffenhet (den gifver 50--75 proc. jern), föres till fastlandet för att smältas, enär ön saknar bränsle. Lagunerna lemna salt, och tonfiskfångsten är gifvande. Hufvudorten är Porto Ferrajo.
E. (romarnas Ilva) var tidigt berömdt för sin rikedom på jern. Det tillhörde efter hvart annat fenicer, greker (focéer), kartager, etrusker och romare. I 10:de årh. kom det till Pisa, 1290 till Genua, och senare till Spanien, hvars konung gaf det som län till furstarna af Piombino och Sora. 1736 tillföll E. Neapel, 1801 det nybildade konungariket Etrurien och, efter dettas upplösning, 1803 Frankrike. Efter Napoleons första tronafsägelse öfverlemnades det åt honom såsom ett suveränt furstendöme. Napoleon landsteg der d. 4 Maj 1814, men lemnade ön redan d. 26 Febr. 1815. Under tiden anlade han bl. a. stora sträckor af ny landsväg och utförde många andra förbättringar. Enligt Wienkongressaktens beslut tillföll E. 1815 Toscana och öfvergick med detta 1859 till konungariket Italien.