Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Eldkula

Ämne: Atmosfäriska ljusfenomen och meteorologi · Fysik, mekanik och instrument

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 349 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Eldkula, meteor. Tvänne alldeles skilda slag af eldkulor förekomma, nämligen de, som förorsakas af meteorer (främmande himlakroppar, hvilka råka in i jordatmosferen) samt elektriska eldkulor eller kulblixtar. När en eldkula af det förra slaget, det ojämförligen mest vanliga, först framträder, visar den sig som en ljuspunkt eller såsom en liten molnfläck, hvilken hastigt blir lysande, eller såsom ett parallelt ljust band eller strimma, stundom såsom flere sådana, hvarur under rörelsen en lysande massa liksom upprullas. Banan är vanligen bågformig, hvaraf man sluter till en tangentiel och en attraherande kraft. Massan förstoras hastigt och utbildas till en kula, som utkastar lågor, rök och gnistor. Ofta drager den efter sig en svans, som, närmast bakom kulan, synes bestå af bakåt tillspetsade flammor samt, längre bort, af en rökaktig materia. Såväl storlek som form och färg omvexla för öfrigt i oändlighet. Fördelaktigast observeras naturligtvis eldkulorna efter mörkrets inbrott. Vid dager kunna endast de allra största och ljusstarkaste uppfattas med ögat. Till sist springer kulan vanligen sönder med en stark knall och luftskakning. Eldkulor af detta slag äro således ingenting annat än stjernfallsmeteorer, hvilka nå atmosferens lägre, tätare lager och genom sin storlek framkalla en starkare ljus- och ljudeffekt än flertalet af stjernfallsmeteorerna, hvilka i allmänhet kunna antagas hafva en ganska obetydlig massa. Då eldkulorna kunna synas äfven under dagen, måste deras ljus vara ganska intensivt. När solen är under horisonten, upplyses hela det område, som en eldkula öfverfar, med ett sken, hvilket stundom vida öfverträffar fullmånens. Se vidare Meteorstensfall och Stjernfall. Om eldkulor af det andra slaget, se Blixt. L. A. F.