*Elektrisk belysning. Den i hufvudarbetet omnämnda svårigheten att automatiskt närma kolstafvarna till hvarandra, då till följd af förbränningen afståndet emellan dem blir för stort, äfvensom problemet att hålla flere lampor samtidigt lysande (»mätta») med ström från en gemensam strömkälla löstes af von Hefner-Alteneck, hvilken derigenom bragte det elektriska bågljuset till en sådan fulländning, att det lämpar sig för praktiskt bruk. På en utställning i Berlin 1879 visades för första gången efter hans system (af Siemens & Halske) tillverkade båglampor, så beskaffade, att flere af dem samtidigt matades från samma dynamomaskin. Dessa lampor voro s. k. differentiallampor, d. v. s. sådana, der kolstafvarnas förflyttning sker genom en åt motsatt håll riktad verkan från en af hufvudströmmen genomfluten trådspiral och från en af en grenström genomfluten sådan. Sedermera hafva framstälts flere andra båglampskonstruktioner grundade på samma princip, äfvensom de mycket använda shuntlamporna, der en af en grenström genomfluten trådspiral sträfvar att närma kolstafvarna till hvarandra. Båglampor användas vid gatubelysning, i verkstäder, större affärslokaler o. s. v. De hafva vanligen en lyskraft af 500–1,500 normalljus (se Lyskraft), men i vissa fall, t. ex. vid strålkastare, ända till 100,000 normalljus och derutöfver.
Genom den af Swan i England och Edison i Amerika år 1879 uppfunna glödlampan kom den elektriska belysningen ytterligare ett stort steg framåt. Den lysande delen i en glödlampa utgöres af en fin koltråd, hvilken är innesluten i en glasballong och förenad med två genom glasväggen insmälta platina-trådar. Förenas dessa trådar med hvardera polen till en strömkälla, kommer den elektriska strömmen att genomgå koltråden. Är strömmen tillräckligt stark, råkar dervid koltråden i glödgning och kommer att förbrinna, för såvidt syre i tillräcklig mängd förefinnes. För att förhindra denna förbränning äfvensom för att bättre tillgodogöra sig strömmen för ljusalstring måste man, sedan kolfibern blifvit insatt, utpumpa all luft ur ballongen, hvilken derefter igensmältes. Genom en vid ballongen fäst s. k. sockel, bestående af två med platinatrådarna förbundna kontaktdelar, möjliggöres lampans förening med ledningarna på ett pålitligt och beqvämt sätt. Den hufvudsakliga olikheten mellan Swans och Edisons lampor var ursprungligen att Swan framställde kolfibern genom förkolning af en bomullsveke, under det att Edison använde fibrer af bamburör. Numera tillverkas kolfibrerna i allmänhet af cellulosa, hvilket medför åtskilliga fördelar vid fabrikationen och ett jämnare fabrikat. Innan lamporna utsläppas i marknaden, undersökas de samt förses med beteckningar, angifvande ljusstyrkan (vanligen = 5, 8, 10, 16, 25 eller 32 normalljus) och det erforderliga volt-talet.
En elektrisk belysningsanläggning kan anordnas på hufvudsakligen två olika sätt, antingen så, att samma ström genomgår den ena lampan efter den andra (»seriesystem»), eller ock så, att strömmen grenar sig till de olika lamporna (»parallel-systemet»). Vid drifvande af belysningen medelst dynamomaskiner för likriktad ström erfordrar seriesystemet en seriemaskin (en dynamomaskin afsedd att lemna en konstant strömstyrka), parallelsystemet deremot shunt- eller compoundmaskiner (dynamomaskiner, afsedda att lemna en ström af konstant spänning). Såsom strömkälla kunna användas äfven ackumulatorer (se d. o. Suppl.) i förening med en likströmsdynamo, hvilken i så fall bör vara af shunt-typen. Äfvenså kan med fördel användas vexelström (se d. o.), vare sig transformerad eller ej. Seriesystemet lämpar sig bäst, då ett bestämdt antal lampor samtidigt skall hållas lysande och då ledningen har stor utsträckning. Parallelsystemet deremot är lämpligast, då lamporna skola kunna tändas och släckas oberoende af hvarandra. Då det senare fallet är det vanligaste, äro också de flesta belysningsanläggningar anordnade enligt parallelsystemet. Ledningarna måste alltid vara försedda med en isolerande betäckning eller anbragta på så stora afstånd från hvarandra, att någon beröring (kontakt) dem emellan ej må ega rum. Möjligheten för en sådan beröring kan emellertid ej helt och hållet utestängas. När en sådan inträffar, blir motståndet i strömkretsen helt ringa och strömmen till följd deraf så stark, att en riskabel upphettning af ledningen kan uppstå. För att förhindra detta och förekomma antändning af i ledningens närhet befintliga brännbara ämnen måste man i alla ledningar insätta s. k. säkerhetsapparater. I dessa får strömmen genomgå en tråd eller en remsa af lättsmält metall, vanligen bly, hvars groflek är så afpassad, att metallen smälter, innan ledningen hinner nämnvärdt uppvärmas. De elektriska lamporna tändas derigenom att man medelst en apparat, s. k. afstängare, förenar (»sluter») den elektriska ledningen, och de släckas derigenom att man medelst nyssnämnda apparat afbryter ledningen. Om sättet att beräkna priset å lemnad ström för elektrisk belysning se Ampèretimme. Suppl. och Elektricitetsmätare. Suppl.
Vid en belysningsanläggning kan maskineriet för alstrande af den elektriska strömmen drifvas med vattenkraft, ånga eller gasmaskin. Det kan vara afsedt antingen för en enstaka byggnad, en större byggnadskomplex (blockbelysning, af Eng. block, husmassa) eller en hel stad. Vid större anläggning benämnes kraftstationen ofta elektricitetsverk. I Sverige har under det sista årtiondet användningen af elektrisk belysning tagit stor fart. I Stockholm förekom belysning med flere lampor första gången 1878 (i Blanchs kafé), elektrisk profbelysning på gatorna utfördes 1881, ett par mindre elektricitetsverk anlades på 1880-talet och ett storartadt sådant anlades 1892 för stadens räkning (med omkr. 25,000 glödlampor 1897). Emellertid användes i hufvudstaden ännu gas vid gatubelysning, under det att flere af våra småstäder (t. ex. Hernösand, Falun, Östersund, Eskilstuna, Vexiö) hafva anordnat elektrisk gatubelysning. För sådan nyttjas hufvudsakligen endast båglampor. London har af alla städer det största antalet elektriska lampor (1,2 mill. stycken 1896). K. W–in.