Elektrokemiska teorien, fys., den åsigt inom elektricitetsläran, enligt hvilken den elektromotoriska kraften inom ett galvaniskt element beror på den kemiska verksamheten mellan elementets beståndsdelar. (Enligt kontakts-teorien beror kraften på beröringen mellan de i elementet kombinerade metallerna eller metallerna och vätskorna.) -- Kem. I början af 1800-talet blef elektricitetens inverkan på kemiska föreningar föremål för undersökningar af Berzelius och Hisinger i Sverige (1803) samt af Davy i England (1806). Att ett nära samband mellan de elektriska och de kemiska fenomenen förefinnes insåg man snart, och flere elektrokemiska teorier uppställdes för att förklara sammanhanget. Davy uttalade 1806 (sedermera utförligt 1812) den åsigten att de kemiska och elektriska fenomenen måste bero af samma orsak. De elektriska fenomenen visa sig, då kropparna inverka på hvarandra i större massor; de kemiska fenomenen åter inträda i kropparnas allra minsta delar. Stödjande sig på Voltas åsigt att olika metaller i kontakt med hvarandra antaga olika elektrisk spänning samt på sina egna försök, förklarade Davy, att denna elektriska spänning visar sig hos alla kroppar med frändskap till hvarandra och att spänningen är starkare, i samma mån som frändskapen är större. Föreningen sker derigenom att, till följd af denna elektriska spänning, de minsta delarna attrahera hvarandra. Vid föreningen neutralisera de motsatta elektriciteterna hvarandra, och en följd deraf är värme- och ljusutvecklingen. Sönderdelning af en förening genom den galvaniska strömmen beror derpå att denna meddelar föreningens beståndsdelar den spänning de hade, innan föreningen uppstod. En annan elektrokemisk teori uppställdes 1812 af J. S. K. Schweigger, som antog, att alla kroppars minsta delar ega formen af kristaller och att dessa "mikrokristaller" hafva lika många elektriska poler som hörn. Så länge kroppen befinner sig i det fasta och flytande tillståndet, äro de motsatta hörnen laddade med oliknämniga elektriciteter, till följd hvaraf dessa mer eller mindre starkt attrahera hvarandra. Dessa olika elektriciteter i de motsatta polerna äro icke i jämnvigt hos de fasta kropparna, men väl hos de flytande, till följd hvaraf de minsta delarna hos en vätska ej så fast attrahera hvarandra. Hos gaser antogos alla polerna ega samma slags elektricitet, hvadan en repulsion mellan de minsta delarna måste uppstå. Schweigger påstod äfven, att olika kroppar ha olika elektricitet i öfvervägande mängd: hos syror t. ex. är den negativa rådande; hos baser tvärtom. Enligt Berzelii elektrokemiska teori -- uppställd 1813, fullständigt genomförd 1819 -- finnas hos kropparnas minsta delar, atomerna, elektriska poler med motsatta elektriciteter. Allt efter den ena eller andra elektricitetens öfvervigt vid endera polen är atomen elektropositiv eller elektronegativ. Till följd deraf blifva kropparna mer eller mindre elektropositiva eller elektronegativa mot hvarandra. Af alla grundämnen är syret mest elektronegativt och kalium mest elektropositivt. Föreningen mellan tvänne ämnen beror derpå att ämnenas, med motsatta elektriciteter laddade, atomer attrahera hvarandra, hvarvid genom de motsatta elektriciteternas neutralisering värme och ljus utvecklas. Sålunda uppkomna föreningar af första ordningen kunna sjelfva vara polärt motsatta och ingå nya föreningar af andra ordningen, hvilka åter kunna bilda föreningar af tredje ordningen. Hvarje sammansatt kropp
kan således, enligt Berzelius, delas i tvänne beståndsdelar, dessa ofta ytterligare i tvänne, o. s. v. Så består t. ex. alun af svafvelsyradt kali och svafvelsyrad lerjord, det svafvelsyrade kalit af svafvelsyra och kali, svafvelsyran af svafvel och syre, kalit af kalium och syre. I flere fall får man antaga, att atomerna hafva eller, efter omständigheterna, kunna erhålla flere "polarisationsaxlar" och till följd deraf mer än tvänne poler, hvilka kunna attrahera dylika poler med motsatta elektriciteter hos ett antal atomer af andra ämnen. Deraf följer, att 1 atom af ett ämne kan förenas med två, tre eller flere atomer af ett annat ämne. Denna elcktrokemiska teori genomfördes af Berzelius med den strängaste konseqvens och var under lång tid enväldigt herskande inom vetenskapen. Tvifvel och invändningar mot densamma framkastades först af J. B. Dumas. 1834, och mot slutet af Berzelii lefnad blefvo de allt flere. Slutligen, kort efter Berzelii död (1848), öfvergafs teorien, åtminstone inom den organiska kemien. P. T. C.