Elgin [-djin] l. Moray. 1. Grefskap i norra Skotland. Det är omgifvet af Moray-Firth samt grefskapen Banff, Inverness och Nairn. Arealen 1,264 qv.-kilom. (22 qv.-mil). 43,612 innev. (1871). Med undantag af den jämna och fruktbara kuststräckan är grefskapet genomskuret af berg, men har goda betesmarker i dalarna. Åkerbruk och boskapsskötsel. De vigtigaste vattendragen äro Spey, Lossie och Findhorn. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid floden Lossie. 7,340 innev. (1871). Ruinerna af den praktfulla, 1390 förstörda katedralen äro bland de vackraste i Skotland.
1. Elgin [-djin], Thomas Bruce, earl of E. and Kincardine, engelsk statsman och konstsamlare, föddes d. 20 Juli 1766. Såsom officer i engelska armén avancerade han till general (1837), men användes mest i diplomatiska värf. 1792 blef han engelskt sändebud i Bruxelles, sedan i Berlin, och 1799 fick han samma befattning i Konstantinopel, der han qvarstannade till 1802. Sedermera besökte han Grekland, hvarest han på egen bekostnad lät uppmäta och afteckna de märkvärdigaste ruinerna, hvarjämte han köpte en mängd statyer, arkitektoniska prydnader och andra minnesmärken från den grekiska konstens storhetstid. (Se British museum och Elgin-galleriet.) På återresan genom Frankrike qvarhölls han af Napoleon ända till 1806, då han återfick sin frihet. För sitt sätt att gå till väga vid insamlandet af konstverk (hvilka dervid ofta illa lemlästades) måste E. uppbära skarpt Klander, af bl. a. lord Byron (i "Childe Harold"). Till sitt försvar utgaf han Memorandum on the subject of the earl of Elgin's pursuits in Greece (1810). Regeringen använde honom ej mera i sin tjenst, men han fortfor till sin död, som inträffade i Paris 1841, att vara skotsk val-peer och kurator för British museum.
2. Elgin [-djin], James Bruce, earl of E. and Kincardine, engelsk statsman, den förres son, född d. 20 Juli 1811, blef 1841 medlem af
underhuset och kort derefter, vid faderns död, af öfverhuset. 1842 blef han guvernör öfver Jamaica och 1846 öfver Canada, hvars materiella förhållanden betydligt förkofrades under hans administration. 1857 sändes han till Kina för att bilägga de tvister, som uppkommit mellan detta rike och England. Då hans försonliga åtgärder voro gagnlösa, började han krig med Kina, intog Kanton, slog de öfverlägsna kinesiska stridskrafterna vid mynningen af floden Peiho och intog sedan med sin flottilj en ställning, från hvilken han beherskade Peking. 1858 afslöt han med Kina det för England högst förmånliga fördraget i Tientsin. Sedan han s. å. afslutit ett handelsfördrag med Japan, begaf han sig 1859 till England. Der ingick han s. å. som generalpostmästare i lord Palmerstons ministèr, men sändes 1860 åter till Kina, hvarest krig å nyo utbrutit. Med hjelp af franska trupper besatte han Peking, hvarefter kriget upphörde. 1862 utnämndes han till vice konung i Ostindien, der han utvecklade en omfattande och kraftfull verksamhet. Död d. 20 Nov. 1863, i Dunamsalla, i Pandjab.