Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Emacerera

Ämne: Främmande ord och allmänna begrepp · Språk, skrift och grammatik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 450–452 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Emacerera (af Lat. macer, mager), utmergla, uthungra. -- Emaceration, utmergling, uthungring.

1. Emalj (Fr. émail, af Med. Lat. smaltum, beslägtadt med Sv. smälta), kem. tekn., en mer eller mindre lättsmält, i de flesta fall ogenomskinlig, hvit eller färgad glasfluss. Den utgöres oftast af bly-, kali- och natronsilikat, stundom uppblandade med borsyrade salter. Hvit, ogenomskinlig emalj, t. ex. på urtaflor, kakel och Delft-porslin, innehåller tennoxid samt beredes på det sätt, att en legering af tenn och bly genom upphettning vid lufttillträde syrsattes till oxider, som slammas och smältas med qvartspulver och alkalier. Färgade emaljer erhållas genom tillsats af metalloxider. De smälta emaljerna pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål, som skola emaljeras, hvarefter dessa upphettas i muffel, tills emaljpulvret smälter. Man anbringar emalj på glas, porslin och andra lervaror, guld, silfver och jern. Emaljerade kokkärl af jern hafva på senare tider mycket kommit i bruk, men kunna ofta vara vådliga för helsan, i fall emaljen innehåller bly, enär detta kan utdragas af sura vätskor. Om emaljen är att anse såsom skadlig eller icke pröfvar man lättast genom att i kärlet uppvärma stark ättika och undersöka om denna blifver blyhaltig, i hvilket fall den i förening med svafvelväte ger mörk färgning eller svartbrun fällning. P. T. C.

2. Emalj, Emaljväf (se Emalj 1.), anat., den hårda massa, som bildar kronornas ytor på menniskans och vissa djurs tänder (t. ex. hundens). I somliga djurs tänder förekommer emaljen inblandad med andra väfnader inne i tändernas massa, t. ex. i oxens veckade tänder; hos andra saknas den alldeles, t. ex. hos elefantens betar. Emaljen består af smala, fem- eller sexsidiga, svagt buktiga, vattrade prismer, hos menniskan ställda med sin ena ände mot elfenbenet (dentinet), med den andra mot tandytan, hvarest de täckas af den strukturlösa emaljhinnan. Dessa prismer, som till största delen utgöras af kalksalter (äfven kiselsyrade), bilda den hårdaste väfnaden i djurkroppen och stå tätt packade intill hvarandra, liksom styckena i en mosaik, utan märkbar mellansubstans. G. v. D.

3. Emalj (se Emalj 1.), konstind., målning med glasflusser, emaljmåleri; föremål, vanligen af metall, betäckt eller hufvudsakligen prydt med emalj (glasfluss). Glasflussen pulveriseras, fuktas, anbringas medelst pensel eller annat verktyg på en yta af metall (eller af fajans, porslin, glas), den s. k. excipienten, fastsmältes vid denna, får sedan långsamt svalna och poleras. Det enklaste slaget af emalj förekommer å kokkärl och urtaflor. Af betydelse ur konstnärlig synpunkt äro "guldsmedsemaljen" och "målare-emaljen". -- A. Guldsmedsemaljen (Fr. émail incrusté) är ett slags mosaik, i hvilken de olika färgerna anbringas bredvid hvarandra, antingen omedelbart eller skilda genom fina metallkanter. Dess underarter äro: a) Cellemaljen l. väggemaljen (Fr. émail cloisonné), i hvilken teckningen utföres medelst fina metalltrådar (guld, messing), som fastlödas på excipientens (guld, koppar, porslin) yta och bilda låga väggar (cloisons) mellan de olika figurerna och figurdelarna. Mellanrummen (cellerna) fyllas med emalj. Detta emaljeringssätt öfvades tidigt i det bysantinska riket och öfverfördes derifrån till det vestra Europa, der Köln, Trier och andra städer vid nedre Rhen under den tidigare medeltiden voro hutvudorter för denna tillverkning. I våra dagar utföras med stor skicklighet cellemaljer uti Indien, Kina och Japan, ehuru på enklare material (koppar, porslin, messing). Gamla cellemaljer äro ytterst sällsynta och dyrbara. En Linköpings domkyrka tillhörig biskopsmössa, prydd med emaljplåtar, förvaras i Statens historiska museum, b) Gropemaljen (Fr. émail champlevé), i hvilken teckningen utföres medelst gravering, i det att antingen figurerna och figurdelarna eller ock mellanrummen mellan dessa figurer fördjupas i metallytan, och de sålunda uppkomna fördjupningarna (groparna) fyllas med emalj. Såsom excipient brukas oftast koppar, hvars icke emaljerade partier då vanligen förgyllas, så att figurerna antingen framstå i emalj mot guld eller i guld mot emalj. Denna teknik nyttjades under medeltiden i städerna vid Rhen, i Frankrike (Limoges) och uti Italien samt öfvas ej sällan i våra dagar, särskildt i Paris, Wien och Moskva. Gamla emaljer af detta slag, alla ursprungligen afsedda för kyrkligt bruk, finnas i Nationalmuseum, i Statens historiska museum, i Upsala domkyrka (det s. k. Arcimboldi offerskrin), i Skokloster-samlingen och på fl. a. ställen, c) Reliefemaljen (Fr. émail de basse taille l. émail translucide sur relief), i hvilken teckningen utföres med grafstickel i låg relief samt derefter färglägges med

genomskinlig emalj, som bildar en jämn yta, genom hvilken reliefens högre ställen skimra ljusare och de lägre mörkare. Såsom excipient nyttjas guld eller silfver. Detta arbetssätt uppkom uti Italien, öfverfördes derifrån till Frankrike och Tyskland samt blomstrade på 1400-talet i Montpellier och vid Rhen. Dess äldre alster äro mycket sällsynta. F. n. användes detta arbetssätt egentligen å vissa ordensdekorationer.

-- Till guldsmedsemaljen måste slutligen hänföras emalj på upphöjdt arbete (Fr. émail de ronde bosse l. de haut relief): metallföremål med upphöjda partier af olikartad form, öfverdragna med färgade glasflusser. -- B. Målare-emaljen (Fr. émail peint) är en verklig målning med emaljfärger på metall (vanligen koppar), hvilken, åtminstone i de flesta fall, förut erhållit en särskild grundning genom att öfverdragas med ett tunt lager af genomskinlig emalj. Denna teknik uppkom, sannolikt under påverkan af glasmålningen, på 1300-talet i Limoges (sådana arbeten benämnas derför företrädesvis Limogesemaljer), nådde en hög grad af fulländning på 1500-talet och har sedermera öfvats i de flesta europeiska land, jämväl i Sverige, der Johan Georg Henrichsen (d. 1779) var en framstående konstnär på detta område. Äfven i Kina och Japan har denna konstart af gammalt varit känd. Emaljmålning har blifvit använd å en mängd olikartade föremål: i äldre tider å bords- och dryckeskärl af olika slag, men jämväl å taflor; i senare tider företrädesvis å smärre föremål, dosor, etuier, urfoder, smycken, miniaturporträtt; i Kina och Japan å allahanda husgeråd, såsom brickor, skrin, dosor, kannor, t. o. m. möbler (bord o. d.) Vackra emaljmålningar, äldre och yngre, europeiska och asiatiska, finnas i Nationalmuseum och Svenska slöjdföreningens museum; en synnerligen framstående emaljmålning finnes i konung Oskar II:s ego ("Kristus bär sitt kors", Limoges-arbete från 1500-talet, sannolikt af Jehan Courteys eller Jehan de Court), andra i grefve F. Bondes, hrr Levertins, Chr. Hammers, E. A. Bomans m. fl. samlingar. -- Beslägtad med målare-emaljen, ehuru vanligen ej bärande detta namn, är emaljdekorationen å fajans, porslin och glas. -- Under det oegentliga och vilseledande namnet kall emalj förstås ett slags lackering å metall, afsedd att imitera egentlig emaljdekoration, men saknande dennas solida och kännetecknande egenskaper. Upk.