Endymion, grek. mytol., betecknas i sagorna såsom en son antingen af Zeus eller af Aethlios, och såsom hans fädernesland uppgifves dels Elis, dels Karien. Egendomlig för honom var en evig sömn, under hvilken hans kropp i oförminskad grad behöll sin friskhet och ungdomliga fägring. Anledningen till denna dvala framställes mycket olika. Enligt den mest gängse sagan älskades han af mångudinnan Selene (Diana, Luna), hvilken för att ostörd kunna kyssa honom försänkte honom i en evig slummer. Äfven säges han med henne hafva haft femtio döttrar, hvari man velat se en allegorisk anspelning på månadernas antal i hvarje olympiad. Grekernas bildande konst älskade att framställa E. såsom en underskön sofvande yngling, hvilken Selene med hänförelse betraktar. Den berömda liggande marmorstod af Den sofvande E., som numera utgör den vackraste prydnaden i Stockholms Nationalmusei antiksamling, har måhända också ursprungligen bildat grupp med en Selene-staty. Detta sköna konstverk upptäcktes 1783 i ruinerna af kejsar Hadriani villa vid Tivoli, ej långt från Rom, och restaurerades af bildhuggaren G. Grossi. På Sergels inrådan köptes det 1785 af Gustaf III för ett pris af ungefär 16,800 kr, och anlände till Stockholm 1786. A. M. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Endymion
Ämne: Grekiska och romerska gudar och antik kult · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 492 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗