Eremit-kräftor, Pagurina, zool., en familj, som hör till halfsvansarnas ordning (Anomura) och tiofotingarnas afdelning (Decapoda) ibland kräftdjuren och som utmärkes genom det långsträckta, medelst en tvärsöm i tvänne hälfter afdelade hufvudbröstet (cephalothorax), genom de långa, utskjutande ögonskaften, det främsta, med stora klor försedda benparet o. s. v. Främre delen af kroppen erinrar om flodkräftan, men huden å den utdragna stjerten är tunn och saknar skyddande kalkaflagringar. Dessa djur skulle derför lätt nog blifva ett byte för fiskar och andra vattendjur, om icke naturen lärt dem ett sätt att skydda sig. Nästan öfverallt på hafsbottnen, icke minst på smärre djup, finnes nämligen ständigt riklig tillgång på tomma snäckskal. Efter omsorgsfull pröfning sätter sig kräftan i besittning af ett sådant skal. Detta tjenar henne både till beklädnad för den nakna stjerten och till en lugn bostad, ty hon icke blott bär stjerten instucken i snäckskalet under sina vandringar, utan kan äfven, nar hon vill, draga in hela kroppen i detsamma. Hon lefver der lika trygg som eremiten i sin jordkula, hvilket också gifvit anledning till hennes namn. Med de förkrympta stjertfötterna håller hon sig så fast i snäckskalet, att man, åtminstone så länge hon är vid lif, svårligen kan med våld draga henne ur detsamma. Vid ett dylikt försök blir vanligen följden att den del, hvarvid man fattat djuret, afslites från den öfriga kroppen. Lägger man deremot kräftan i färskt vatten, så inträder snart en förslappning i stjertens muskler, och djuret faller då lätt ur skalet. Förflyttar man två dylika husvilla eremitkräftor till en skål med salt vatten och lägger i densamma ett lagom stort, tomt snäckskal, så börjar snart en häftig strid, hvarunder djuren ömsesidigt söka vältra hvarandra från skalet. Slutligen lyckas det ena att sticka in sin stjert i skalets mynning, och i nästa ögonblick sänker sig hela djuret så djupt ned i skalet, att endast klospetsarna synas utanför. Kräftan bebor samma snäckskal endast så länge hon finner tillräckligt utrymme der, hvarefter hon väljer sig ett större skal till bostad. De skal, i hvilka dessa kräftdjur bäst trifvas, tillhöra åtskilliga i hafvet lefvande blötdjur, företrädesvis hörande till slägtet Turbo. Den länge omfattade åsigten
att eremitkräftorna skulle bemäktiga sig de omnämnda skalen, sedan de förut förstört det inneboende blötdjuret, har befunnits vara oriktig. Trots sitt namn älska dessa kräftor dock i allmänhet ej fullkomlig ensamhet. Kräftan väljer nämligen ofta till sitt sällskap antingen en mask af slägtet Nereis, hvilken bor tillsammans med henne inuti skalet, eller en s. k. hafsanemon, som sitter fäst utanpå eremitkräftans hus. De vigtigaste hithörande slägten, hvilkas arter äro utbredda öfver alla haf, äro: Eremitkräft-slägtet (i inskränkt bemärkelse), Pagurus, och Diogenes-kräftslägtet, Coenobita. J. G. T.