Erkko

Erkko, Johan Henrik, finsk skald, född d. 16 Jan. 1849 af bondeslägt på Eerakkala hemman (efter hvilket han tog sig namn), Orimattila kyrkoby, Nylands län, genomgick Jyväskylä folkskollärareseminarium 1867–72 och blef 1874 föreståndare för Wilkeska skolan i Viborg. Efter dess upplösning var han en tid politierådman i Keksholm och är f. n. (1897) kontrollant vid utskänkningsbolaget i Tammerfors. — Efter att hafva utgifvit tre häften Dikter (1870, 72, 76; ny tillökad uppl. 1881) och Nya dikter (1884) framstod han med samlingen Havuittuani (Sedan jag vaknat, 1886) som en lyrisk skald af rang med djup uppfattning af menniskolifvet. I Kuplia (Bubblor; 1890) anslog han kraftigt fosterländska toner: likaså i Ajan varrelta (Under tidernas lopp; 1896). Skaldens utveckling fick dock sitt bästa uttryck i hans dramatiska arbeten: sorgspelet Tietäjä (Siaren; 1887; belönt med Finska literatursällskapets och statens pris), behandlande israeliternas kamp mot moabiter och midianiter, det mästerliga, genom en äkta finsk och folklig grundton utmärkta lyriska dramat Aino (1893), behandlande den bekanta kalevalacykeln af samma namn, och det ej i samma grad erkända dramat Kullervo (1895), som skildrar kalevalahjelten Kullervos tragiska öden. På prosa har E. offentliggjort, utom två mindre häften noveller, Kotoisia tarinoita (Berättelser från hembygden; 1881–83), en större berättelse, Uskovainen (Den troende; 1890), skildrande en allmogemans öden under inverkan af vexlande religiösa impulser. E:s styrka ligger egentligen i lyriken. Härligast besjunger han den finska inlandsnaturen med dess skiftande stämningar samt den unga kärlekens första låga. Hans fosterländska dikter hafva ej trängt så fullt igenom, beroende på en viss dunkelhet i uttrycket och mindre vidsträckta vyer. Genom känslans ursprunglighet, värme och renhet samt formens smekande behag är E. den främste reprasentanten för den moderna diktningen på finska språket. O. G.