Ester (Estn. Tallopoëg, "jordens son", l. Maamees, "landets man", R. Tjusjni, "främlingar", Finsk. Virolaiset, "gränsboar"), ett till den finsk-ugriska stammen hörande folk i europeiska Ryssland. De bo i Estland och på öarna deromkring, i norra delen af Livland och åtskilliga distrikt af de närmast Estland och Livland liggande ryska guvernementen. Det af ester bebodda området upptager en areal af omkr. 38,500 qvkm. Esterna utgöra sammanlagdt 7--800,000 personer. Af dessa bo öfver 300,000 i Estland, 400,000 i Livland. 12,000 i guvern. Vitebsk, 10,000 i guvern. Pskov och lika många i guvern. S:t Petersburg. I 9:de årh. sträckte sig deras område från Neva till Weichsel, och ännu i 11:te årh. betecknades (af Adam af Bremen) med deras namn hela landsträckan mellan Neva och Dvina. Genom letternas och slavernas framryckande trängdes de småningom inom sina nuvarande gränser. Redan vid sitt första framträdande i historien voro de ett åkerbrukande folk, men derjämte fruktade sjöröfvare. De hemsökte Östersjöns kuster och härjade bl. a. på Sveriges östkust och i Mälaren. I 12:te årh. försökte bremiske köpmän, ehuru utan framgång, att utbreda kristendomen bland dem. I slutet af samma årh. började de danske konungarnas härnadståg till esternas kufvande och kristnande. Danskarna lyckades i 13:de årh. -- genom Valdemar Sejrs seger i Volmerslaget, 1219 -- upprätta sitt välde bland dem. Äfven svenskarna under kon. Johan Sverkersson (1216--22) gjorde, ehuru utan resultat, korståg mot esterna. Efter det danska väldet kom de tyske svärdsriddarnas, i midten af 14:de årh. Svärdsriddareorden gjorde esterna till lifegne. De blefvo trålar åt de af tyska invandrare bestående adels-, preste- och köpmansklasserna. I slutet af 1500- och början af 1600-talet lade svenskarna de af ester bebodda områdena under sitt välde. Förgäfves sökte den svenska regeringen, i synnerhet Karl XI, att upphjelpa den förtryckta arbetarebefolkningens ställning. Först efter de lifegnas emancipation i Östersjöprovinserna (1816) har den estniska nationaliteten börjat i någon mån komma till sin rätt. Esterna äro till lynnet sträfva och inbundna samt kända för falskhet, tröghet och begifvenhet på dryckenskap. Dessa mindre vackra egenskaper måste till en väsentlig del tillskrifvas det träldomstillstånd, i hvilket de lefvat i sex århundraden. Folkets i grunden ädla natur röjer sig dock i dess fina natursinne, dess djupa känsla för barndomen och ålderdomen samt den innerlighet, med hvilken det uppfattar religiösa och sedliga begrepp. -- Esterna äro småväxta, med liten mun, lingult hår och blå ögon, hvilkas godmodiga blick bildar en egendomlig kontrast till de dystra anletsdragen. Deras tryckta och isolerade ställning har länge utgjort ett svårt hinder för deras andliga utveckling, men under de senaste årtiondena hafva de gjort icke obetydliga framsteg i detta hänseende. Nästan alla fullvuxna kunna nu läsa; det uppväxande slägtet kan äfven skrifva. Esterna hafva sin egen nationaldrägt, som dock på senare tider börjat allt mer komma ur bruk. Deras bostäder äro i allmänhet af en tämligen primitiv beskaffenhet; sofrummen uppvärmas mångenstädes från de till sädens torkande uppförda riorna. Vid åkerbruket är treskiftessystemet det vanligaste.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ester
Ämne: Ryska städer, guvernement och Polen · Orter i Ryssland, Österrike och Östeuropa
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 742–743 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗