Ewald, Johannes, dansk skald, föddes i Köpenhamn d. 18 Nov. 1743. Hans fader, som var prest vid "waisenhuset" i Köpenhamn, satte honom 1754 i skola hos rektor Licht i Slesvig, i hvars hem han vistades till 1758, då han dimitterades till Köpenhamns universitet. Under skoltiden erbjöds honom rikt tillfälle till läsning på egen hand. Denna läsning, som omfattade bl. a. isländska sagor, "Tom Jones" och "Robinson Crusoe", upptände till den grad hans reselust, att han en dag i tysthet lemnade hemmet för att begifva sig till Hamburg och från denna stad vidare ut i verlden. Han upphanns likväl efter några få mils vandring och fördes tillbaka. Vid sjuåriga krigets utbrott (1756)
ville han träda i främmande krigstjenst, men hindrades af sin moder, som under tiden blifvit enka, att verkställa denna sin afsigt. Någon tid efter det han blifvit student sammanträffade han händelsevis med en ung flicka, Arendse Hulegaard, hvars skönhet så öfverväldigade honom, att han straxt beslöt att förtjena hennes hand genom att blifva "dygdig" och "stor". Ödet tycktes gynna de båda unga, i synnerhet då E:s moder gifte sig med Arendses farbroder, och deras familjer sålunda befryndades med hvarandra. För att komma i tillfälle att fria till sin älskade beslöt E. att hemligen lemna sitt fosterland och i främmande krigstjenst vinna utmärkelse och rang. Denna gång (1759) blef flykten allvar. Åtföljd af en broder, som likväl snart återvände hem, reste E. till Hamburg, och från denna stad begaf han sig, försedd med en rekommendation af dervarande preussiske residenten, till Magdeburg, der han tog värfning i preussiska armén. Till följd af sin spenslighet blef han emellertid icke husar, såsom han önskat, utan infanterist. Missnöjd rymde han till österrikarna, blef trumslagare och kort derefter underofficer samt tjenstgjorde såsom sådan i halftannat år, tills hans anhöriga, som slutligen lyckats få reda på hans vistelseort, friköpte honom, från krigstjensten. Vid sin hemkomst (1760) fann han Arendse ännu skönare och ömmare än förut, och trolofningen lät icke länge vänta på sig. För att snart kunna gifta sig egnade han sig med en sådan ifver åt studier, att han redan 1762 tog teologisk ämbetsexamen med de högsta betygen. Då "ryckte man från honom hans skyddsängel". Vare sig att Arendse sjelf var vankelmodig eller att hon blef tvingad, hvilket är mera antagligt, nog af -- hon gifte sig med en annan. Denna händelse tillintetgjorde för alltid den passionerade ynglingens sjelfbeherskning och gjorde honom likgiltig för all timlig framgång; men på samma gång förvandlade hans olycka honom till skald. Dittills hade han icke tänkt på författareskap. Men vid denna tid skref han, i sin första smärta, en svårmodig allegori, Lykkens tempel, som "Selskabet til de skjönne videnskabers forfremmelse" upptog bland sina skrifter (1764). Denna uppmuntran bestämde honom att om möjligt verka något godt som författare. Hans nästa försök var det bibliska dramat Adam og Eva (1765), som föranleddes af en prisuppgift, men hvilket underkändes såsom bristfälligt, ehuru lefvande. Han tog då tillbaka sitt arbete med den förklaring att om han icke kunde blifva Danmarks förste skald, ville han icke vara den andre, och på samma gång beslöt han att under två år icke skrifva vers, utan genom läsning utbilda sin ande under denna tid. Det var framför allt de latinska och franska klassikerna (bland de senare i synnerhet Corneille) samt Klopstock, som han studerade. Under den nämnda tiden skref han endast kantaten med anledning af Fredrik V:s död (1766), hvilken dikt med ens gjorde honom känd öfver hela landet och i sjelfva verket hör till det renaste han frambragt. Slutligen skred han till omarbetning af "Adam og Eva" (1769), som är den mest omfångsrika, om än icke djupast klingande bland E:s religiösa dikter. Snart skulle den andra hufvudsträngen på hans lyra ljuda: den nordiska. Genom Klopstock hade uppmärksamheten blifvit riktad på den nordiska forntidens qvarlåtenskap, som man likväl mycket ofullkomligt kände. E. studerade Saxo, och eggad af engelska förebilder, bland hvilka han kände Shakspeare genom Wielands tyska öfversättning, skref han Rolf Krage (1769), den första historiska tragedi, som blifvit affattad på danska. Vid denna tid angreps han svårt af gikten, till hvilken fröet skall hafva blifvit lagdt, då han en gång under sin krigstjenstetid måste i flere timmar stå i vatten upp till midjan, och hvilken sjukdom genom ett oordentligt lefnadssätt sedermera fått ytterligare näring. En grof oförsigtighet jämte ogynsamma förhållanden gjorde sjukdomen slutligen obotlig. Derefter tillbragte E. sin mesta tid på sjuksängen; från den utsände han icke endast en mängd tillfällighetsdikter, utan också större arbeten, bl. a. den qvicka satiren De brutale klappere (1771), som författades med anledning af några uppträden på teatern, samt de tämligen svaga lustspelen Harlequin patriot (1772) och Pebersvendene (1773). Ehuru E. icke saknade qvickhet, var han dock icke riktigt sig sjelf, när han icke kunde tala i allvarlig, hälst högtidlig ton. Af sin moder inackorderad i Rungsted, vid Sundets strand (halfvägs mellan Köpenhamn och Helsingör), tillbragte han i en vänlig familjs skydd och omhuldad af husets fagra dotter två och ett halft år, hvilka förflöto jämförelsevis lyckligt, trots hans ständiga sjuklighet. Der diktade han flere af sina skönaste lyriska sånger, t. ex. Rungsteds lyksaligheder (1773) och det heroiska sångspelet Balders död (1775), affattadt på femfotade jamber, hvilka i detta arbete första gången brukades i Danmark. Vilseledd af Saxos oriktiga framställning af Baldersmyten, hade E. icke funnit dennas kärna, men deremot begagnat ett hufvudmotiv, som gaf honom tillfälle att uttala sina egna känslor (Balder älskar utan genkärlek). I sångstyckena, framför allt i den sköna Valkyriesång ("Dör, kämper og dör!"), klinga deremot röster från nordens innersta; mera fulländade jamber än E:s i detta sångspel äro aldrig diktade på danskt tungomål. Från denna tid härröra äfven några novellistiska försök och en påbörjad sjelfbiografi, Johannes Ewalds levnet og meninger, hvars prosa är lika ren och klangfull som hans vers. När han 1775 började yttra lust att gifta sig (med en qvinna af tvetydigt rykte, sade några), flyttades han till Söbäkshus, vid Helsingör, der han, omgifven af råa menniskor, utan ordentlig vård och under ständigt växande sjuklighet, tillbragte de två sorgligaste åren af sin lefnad. Emellertid hade "det norske selskab", en literär klubb i Köpenhamn, i sina dikter och infall, hvilka ofta gingo från mun till mun, vid åtskilliga tillfällen gycklat med E:s "ha-stemte toner" och -- ofta icke utan skäl -- förebrått honom svulstighet och affektation. Icke dess mindre hade hans dikter småningom vunnit vänner, och "det danske literaturselskab" hade, för att visa sin opposition mot "det norske selskab", omedelbart
efter sin stiftelse utnämnt E. till hedersledamot. Detta var det första tecknet till ett mera allmänt erkännande. Samtidigt voro emellertid hans anhöriga allvarligt betänkta på att skaffa honom en friplats för lifstiden på ett hospital. Händelsevis fick en af hans vänner veta detta, och genom dennes försorg flyttades E. 1777 tillbaka till hufvudstaden och kom i god vård. Der upplefde han att "Balders död" med framgång uppfördes på kgl. teatern (1778), och der skref han den dramatiska idyllen Fiskerne, affattad på femfotade jamber och med åtskilliga sånger, bl. a. den bekanta "Kong Kristian stod ved höjen mast", hvilken snart blef folksång. I denna dikt -- äfvensom i en liten afhandling på prosa om allmogens upplysning -- framträder den tredje sidan af E:s skaldskap: den folkliga. Med musik af Hartmann d. ä. (den vanliga melodien till "Kong Kristian" är emellertid komponerad af en dilettant, D. Rogert) uppfördes "Fiskerne" 1779 med stort bifall. Då E. kort derefter (1780) beslöt att utgifva sina samlade skrifter, tecknade sig en stor mängd subskribenter. Hans ställning förbättrades nu, men hans kraft var uttömd. Företalet till hans skrifter, ett mästerstycke af dansk prosa, var hans sista större arbete. Gikten blef allt svårare, och d. 17 Mars 1781 dog han. Få nätter förut hade han skrifvit sången Udrust dig, helt fra Golgatha! (Denna hans svanesång är upptagen i den danska psalmboken, till hvars perlor den hör.) Vid jordfästningen -- på Trinitatis-kyrkogården -- den 23 Mars följdes hans kista af väldiga menniskoskaror. Nyligen (1879) har på denna plats en gemensam minnesvård blifvit rest åt E. och Wessel. E:s skrifter föreligga i originalupplagan af 1780 och i en upplaga af 8 band, hvilken 1850--55 ombesörjdes af F. L. Liebenberg. Hans lif är, utom af honom sjelf i det ofvannämnda autobiografiska fragmentet, utförligt behandladt af bl. a. M. Hammerich i "E:s levnet mest efter hans egne meddelelser" (2:dra uppl. 1861). Jfr Danmark, sp. 883. C. R.
1. Ewald, Johan von, dansk generallöjtnant, f. i Kassel 1744, bevistade ett fälttåg i sjuåriga kriget (1756--63) och öfvergick 1776 såsom befälhafvare öfver en i engelsk sold stående hessisk kår till Nord-Amerika, der han med utmärkelse deltog i frihetskriget. 1788 trädde han i dansk tjenst som öfverstelöjtnant och chef för en slesvigsk jägarekår. När Danmark 1801 besatte Hamburg och Lübeck, erhöll han militärkommandot i förstnämnda stad och förvärfvade sig der allmän aktning genom sina truppers utmärkta disciplin. 1803 bevakade han den holsteinska gränsen mot fransmännen, när de besatte Hannover, och 1806 mot preussarna och svenskarna. Under engelsmännens angrepp mot Köpenhamn (1807) skyddade E., i spetsen för två af honom organiserade infanteriregementen, Själland mot fientligt anfall och utnämndes derefter till guvernör i Kiel. 1809 anförde han den danska kår, som understödde fransmännen mot major Schill och i förening med en holländsk kår stormade Stralsund (d. 31 Maj), hvarefter han utnämndes till generallöjtnant. På grund af sjuklighet nedlade han 1813 sitt befäl, och kort derefter dog han, d. 25 Juni s. å. E. utmärkte sig ej blott som krigare genom tapperhet och själsnärvaro, utan jämväl som menniska genom oegennytta, gudsfruktan och ovanligt stor bildning. Han författade bl. a. Ueber den kleinen krieg (1785) och Beispiele grosser helden (1797--1800).
2. Ewald, Herman Frederik, dansk novellist, den föregåendes sonson, född i Köpenhamn d. 13 Dec. 1821, student 1843, blef längre fram landtbrukare och landtmätare i Slesvig, till dess han efter fredsslutet 1864 flyttade till Danmark, hvarest han sedan har lefvat som författare. Sedan 1860, då novellen Valdemar Krones ungdomshistorie (4:de uppl. 1876) utkom, har han nästan hvarje år utgifvit en större berättelse och en mängd mindre: Frants Böckmann, den första af hans historiska romaner (1861), Familien Nordby (1862; 2:dra uppl. 1872), en nutidsberättelse. E:s bästa arbete af detta slag, Johannes Falk (1865; 2:dra uppl. 1870), Svenskerne paa Kronborg (1867; 4:de uppl. 1878; "Svenskarne på Kronborg", 1871), Knud Rydbjergs livseventyr (två upplagor 1868), Hvad Ellen vilde (1869; 2:dra uppl. 1875), Den skotske qvinde paa Tjele (1871; 2:dra uppl. 1872), Agatha (1873; 2:dra uppl. 1876), Knud Gyl-enstjerne (1876), Niels Brahe (1877; "Nils Brahe", 1880) och Blanca (1878). Sedligt och religiöst allvar som djupt liggande grundstämning, rikedom på goda poetiska motiv i förening med frisk realism, fullhet och fasthet i karaktersteckningen, i synnerhet hos qvinnan, en viss aristokratisk sjelfbehärskning i diktionen och stor noggranhet i återgifvandet af hvarje stånds och tids drägt, i synnerhet den språkliga, utgöra de stora förtjensterna hos E., hvilka, oaktadt den bredd och den kyla, hvaraf hans framställning stundom lider, obetingadt ställa honom främst bland nu lefvande danska novellister. C. R.