Fängelsesystem. Fångvård i ordets nutida mening har först uppkommit, efter att den fordom ymniga användningen af grymma kroppsstraff och i synnerhet af dödsstraff började inskränkas och ersättas af frihetsstraff. Dödsstraffet hos judarna var väl på väg att faktiskt så godt som afskaffas i samband med den allmänna förmildring af den ursprungliga mosaismen, som utmärker det judiska samhällets utveckling efter den babyloniska fångenskapen. Men det kristna samhället under medeltiden och den nyare tidens första århundraden rättade sig ej efter detta föredöme, utan lade den äldre mosaismens vedergällningsteori till grund för sin kriminalrätt och anlitade dödsstraffet i en omfattning, som erinrar om den romerska kejsare tidens blodsutgjutelser. I England aflifvades, enligt Fortescues uppgift, under Henrik VIII:s regering (1509--47) 72,000 personer, och ännu efter midten af 1700-talet stadgade den svenska lagstiftningen dödstraff för 70 till 80 slag af förbrytelser. Fängelse såsom straff var väl ej alldeles okändt i den romerska lagstiftningen och kom under medeltiden mera i bruk, men först i och med inskränkningen af dödsstraffets användning fick det en större betydelse såsom straff, hvilken förändring numera fortgått derhän, att det öfverallt är frihetsstraffen som bestämma de olika straffsystemens egentliga karakter, medan öfriga ännu bestående straffarter kunna anses för mer eller mindre oväsentliga modifikationer af systemet. Det dröjde likväl länge, innan den tilltagande användningen af frihetsstraff medförde en fångvård, afsedd att förbättra fångarna och förebygga de frigifnes återfall i brott. Om de svenska fängelserna ännu för några årtionden sedan, eller vid den af konung Oskar I inledda fängelsereformens början, yttrar G. Fr. Almqvist ("Réforme pénitentiaire", 1872), att deras "hufvudsyfte tyckes endast hafva varit att med minsta möjliga kostnad förvara fångarna och hindra dem att rymma." Väl hafva efterhand i de flesta land inrättats s. k. tukthus (det första i London 1552), i hvilka man böjde fångarna under en ordnad fängelsedisciplin och höll dem till arbete, hvilket i de öfriga fängelserna (mörka fästningshvalf o. d.) var föga möjligt. Men såsom varande gemensamhetsfängelser för alla åldrar och kön, för de gröfste förbrytare och för minderårige öfverträdare af en polisförfattning, blefvo de ej dess mindre anstalter för vexelundervisning i laster och brott, om än några bland dem omtalas såsom vida höjande sig öfver flertalet, t. ex. de belgiska och holländska fängelser, i hvilka Howard redan på 1770-talet iakttog oväntade framsteg. En rörelse i den allmänna meningen till förmån för en förnuftigare och humanare behandling af fängelsernas befolkning åstadkom slutligen engelsmannen John Howard. I England hade väl vid början af 18:de årh. "The society for promoting christian knowledge" företagit en undersökning af Newgate m. fl. fängelser, men hvarken denna åtgärd eller en parlamentarisk komité 1729, hvilkens undersökningar bragte i dagea de oerhördaste skändligheter inom fångvården, synes hafva föranledt några mått och steg till missbrukens afhjelpande. Vald till sheriff i Bedfordshire, hade Howard att å ämbetets vägnar öfvervaka grefskapsfängelset i Bedford, om hvilket häkte, der Bunyan påbörjade sin "Pilgrim's progress", Macaulay säger, att i jämförelse dermed det värsta fängelse i det nutida England är ett palats. Howards iakttagelser föranledde honom att besöka de flesta fängelser i England, Skotland och Irland; öfverallt uppdagade han de svåraste missbruk och det djupaste elände. Ehuru den engelska brottmålslagstiftningen vid denna tid använde dödsstraffet i en utsträckning, som ej egde motsvarighet i något annat civiliseradt land (hängning för stöld till en shillings värde, för tillgrepp af ett får, för trolldom), understeg dock, enligt Howard, de afrättades ofantliga antal vida deras, som föllo offer för "fängelsefebern". Samtidigt fick fängelsereformen en annan målsman i parlamentsledamoten Popham, som 1774 lyckades genomdrifva ett beslut att fångvaktarna skulle aflönas af grefskapen, ej medelst sportler af fångarna, hvilka dittills varit underkastade sina väktares tyranniska godtycke. Howard egnade hela sitt återstående lif (d. 1790) åt fängelsereformen, för hvilken han samlade material under fortsatta inspektionsresor till sitt eget lands och nästan alla europeiska staters fängelser (han besökte Sverige 1781), och för hvilken han under sina resor sökte vinna filantroper och statsmän, jämte det han påverkade den allmänna meningen genom sina skrifter, "State of prisons" (1777) m. fl. Efter Howard sysselsatte sig J.
Bentham med den engelska fångvårdens förbättring (jfr hans "Panopticon", 1791) och riktade mot strafflagstiftningens barbari en kritik, som sedermera med framgång fullföljdes af Samuel Romilly och James Mackintosh. -- Det afgörande uppslaget till de reformer i fängelseväsendet, under hvilkas fortgång den ännu unga fångvårdseller penitentiär-vetenskapen först i det 19:de årh. utvecklat sig, egde emellertid rum i Nord-Amerika, och det i omedelbart samband med en principiel reform i kriminallagstiftningen. Qväkarna i Pennsylvanien, hvilkas religiösa åsigter förkastade blodsutgjutelse, lyckades omsider vinna lagstiftande församlingen i nämnda stat för en reform af strafflagarna, så att från 1786 dödsstraff jämte andra kroppsstraff efter hand afskaffades i de flesta fall, och domstolarna bemyndigades att i stället för dödsstraff döma till inspärrning i cell. För tillämpning af detta system -- Pennsylvanial. cellsystemet (Filadelfiska systemet) -- byggdes det ryktbara fängelset vid Walnutstreet i Filadelfia, der förbrytarna höllos isolerade dag och natt, utan arbete. Uppfattningen af brottet såsom synd och af frihetsstraffet såsom botgörelse gifver sig tillkänna i benämningen penitentiaries för de nya straffanstalter, som uppstodo i Amerika, hvadan namnet penitentiär-system för denna reform, som snart efterliknades i New-York m. fl. unionsstater och längre fram från Nya verlden öfverflyttades till den gamla. De förväntade frukterna af ensamhetssystemet i Filadelfia uteblefvo emellertid. Medan de för ringare brott dömde, såsom förut, förderfvades i gemensamhetsfängelsets umgänge, kunde de i cell inspärrade gröfre förbrytarna i sin arbetslösa enslighet ej annat än duka under för kroppslig och andlig slöhet. Likväl fortgick man på den beträdda vägen, byggde nya fängelsepalats, der ensamhetsgrundsatsen, som ursprungligen blott tillämpats å de gröfste förbrytarna, skulle utsträckas till samtlige fångarna. I det 1816 grundlagda fängelset i Auburn (norr om New-York) ville man genom ökadt antal celler minska användningen af gemensamhetsfängelse. Man började med att förena två fångar i en cell, hvilken högst olyckliga tanke dock snart öfvergafs, hvarefter man utvidgade fängelset för att bereda rum för fullständig isolering af, icke alla, men ett större antal fångar. Erfarenheten af den absoluta ensamhetens verkningar vardt ej gynsammare der än i Filadelfia. Man öfvergick då, från 1823, till det nya system, som fått namn af det Auburnska systemet eller tystnadssystemet. Fångarna instängdes nattetid i cell, men arbetade om dagen under absolut tystnad i de gemensamma verkstäderna. Knappt något vittnar bättre, att en ny tid nu gick in, än den omständigheten att högt stående, förtjente män numera åtogo sig att styra inrättningar, som tillförene lemnats i de råaste fångvaktares våld. Snart byggdes i New-Yorks närhet, för tillämpning af det auburnska systemet, ett nytt fängelse ("Sing-Sing"), hvarmed gick till sålunda, att Auburns föreståndare, Elam Lynds, lemnade detta fängelse med 100 fångar, på hvilkas lydnad han litade, och förde dem till den utsedda byggnadsplatsen på Hudsons strand, der han lät dem lägra sig. Bevakade och styrde blott af honom, murade och timrade fångarna, hvilkas antal efter hand ökades, på sitt eget blifvande fängelse, som raskt reste sig under deras händer. Samtidigt (1825) förbereddes ett nytt fruktbringande uppslag inom fångvårdsreformen genom inrättande i New-York af en asyl för yngre förbrytare ("House of refuge for juvenile delinquents"). -- Reformen af Pennsylvanien blodiga kriminallagstiftning, införandet af cellprincipen i Filadelfia-systemet, arbetstvånget och den absoluta ensamhetens modifikation i det auburnska samt slutligen den särskilda behandlingen af unge förbrytare bilda utgångspunkten för den utveckling, som under teoriens och den praktiska erfarenhetens oaflåtliga samverkan alstrat fångvårdsvetenskapen. Väl hade redan på 1790-talet hertig de la Rochefoucauld-Liancourt fäst den europeiska allmänhetens uppmärksamhet på Pennsylvania-systemet, men först efter den allmänna freden började såväl regeringar som enskilde rättslärde och filantroper att ifrigt sysselsätta sig med fångvårdsfrågan, alltid i mer eller mindre omedelbart sammanhang med reformsträfvandena på strafflagstiftningens område. Hvilka modifikationer än de från Amerika lånade principerna undergått, utgöra dessa dock grundvalen för fängelsereformen i alla europeiska stater. De märkligaste förändringarna, hvilka i något olika skepnad återfinnas i såväl det engelska som det irländska systemet, äro: cell-inspärrningens begränsning till en jämförelsevis kortare tid i fängelsestraffets början, fördelningen af straffbehandlingen i vissa perioder med en småningom skeende och af fångens uppförande beroende öfvergång till större och större frihet jämte afkortning af den ådömda strafftiden, samt slutligen vilkorlig frigifning. Med största följdriktighet och ej ringa framgång äro dessa grundsatser tillämpade i det irländska eller s. k. progressiva systemet, såsom hvars upphofsmän nämnas Walter Crofton och dennes föregångare Alexander Maconochie.
Till de hufvudfrågor, som, på skiljaktigt sätt besvarade, väsentligen karakterisera de särskilda systemen, knyter sig numera en mängd af andra spörsmål, som i de rättslärdes skrifter och fångvårdskongressernas förhandlingar ådraga sig en alltjämt ökad uppmärksamhet. Dit räknas frågorna om asyler och åkerbrukskolonier för vanvårdade barn, särskilda straffanstalter för minderårige förbrytare, fångarnas religiösa, bokliga och yrkes-undervisning samt deras andel i sitt arbetes afkastning, disciplinstraffen för öfverträdelse af fängelseordningen, fangvaktarepersonalens teoretiska och praktiska utbildning för sitt kall, de öfver strafftiden utsträckta påföljder af "medborgerligt förtroendes förlust" o. d., skyddsföreningars tillsyn ("patronage") och polismaktens uppsigt öfver frigifne, den centrala fangvårdsförvaltningens befogenhet att inom lagbestämda gränser, jämka verkställigheten af ådömdt straff m. m. Såsom föremål för internationel samverkan har man afhandlat
grundläggandet af en jämförande fangvårdsstatistik, revision af utlemningstraktaterna samt närmare förbindelse mellan de särskilda landens polismyndigheter.
Literatur: John Howard, "The state of prisons in England and Wales" (1777) och "An account of the principal lazarettos in Europe" (1789); N. H. Julius, "Vorlesungen über die gefängnisskunde" (1828); Lucas, "Du système pénitentiaire" (1830); G. de Beaumont och Al. de Tocqueville, "Du système pénitentiaire aux Etats-Unis" (1833); F. von Holtzendorff, "Das irische gefängniss-system" (1859); Fr. Bruun, "Om fuldbyrdelse af strafarbeide" (1867); Beltrani-Scalia, "Il sistema penitenziario d'Inghilterra e d'Irlanda" (1874); Fr. Lastres, "Estudios sobre sistemas penitenciarios" (1875); E. Robin, "La question pénitentiaire" och "Des écoles industrielies et de la protection des enfants insoumis ou abandonnés" (1879); F. Desportes och L. Lefébure, "La science pénitentiaire au congrès de Stockholm" (1880), samt fångvårdskongressernas förhandlingar och årsberättelser af d:r Wines, fångvårdssällskapets i New-York sekreterare. -- Tengvall, "Tankar om fängelse å personer" m. m. (1799); Gerelius, "Korrektionssystemet eller kriminallagens högsta tendens" (1825); C. A. L(öwenhielm), "Tankar om korroektionssystemet och fångvården" (1826); G. F. Akerhielm, "Några upplysningar och betraktelser rörande fångvården i Sverige" (1836); Löwenhielm, "Om kommunalstyrelsen odh penitentiärsystemet" (1839); Oskar I, "Om straff och straffanstalter" (1840); C. Livijn, "Promemoria angående Sveriges försvarslöshetssystem" (1844); E. Sparre, "Om penitentiärsystemet" (1847); C. O. Brink, "Historisk öfversigt af fängelsesystemerna samt svenska lagstiftningen rörande fängelserna" (1848) och "Berättelse om Englands straffanstalter och fångvård" (1853); N. A. Fröman,"Det irländska eller Croftonska straffsystemet" (bilaga till Just.-ombudsm:s berätt. för 1866); S. R. D. K. Olivecrona, "Om orsakerna till återfall i brott" (10872), "Åkerbrukskolonien i Mettray" (1873) och "Åkerbrukskolonien i Val-d'Yèvre (s. å.); A. von Mentzer, "Anteckningar öfver fängelser i Danmark, Preussen, Sachsen, Belgien och Holland" (1872); G. F. Almqvist, "La réforme pénitentiaire" (s. å.) och "La Suède, ses progrès sociaux et ses institutions pénitentiaires" (1879); J. Hagströmer, "Om frihetsstraffen" (i Upsala universitets Årsskrift, 1875), samt åtskilliga Just.-ombudsm:s berättelser. A. H-n.
I Sverige uttalade sig Lagkomitén för det auburnska systemet, Lagberedningen åter till förmån för det filadelfiska. För det närvarande verkställes, enligt en förordning af år 1857, fängelsestraff samt straffarbete på högst två år uteslutande i cell. Den, som undergår straffarbete på längre tid än två år, skall åter, enligt en förordning af år 1873, der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i cell en sjettedel af den ådömda strafftiden, likväl icke under sex eller öfver tolf månader. Denna föreskrift har dock hittills egentligen blott kommit till användning å manliga stratfarbetsfångar. I gemensamhetsfängelserna försökte man en tid så till vida det auburnska systemet, att tystnad påbjöds för fångar på viss tid; men man har dock, ehuru detta bud ännu qvarstår, sedan långt tillbaka upphört att tillämpa detsamma med någon större stränghet. Deremot förvaras numera i dessa fängelser de fleste manliga straffarbetsfångar på viss tid om nätterna i skilda celler. År 1873 anhöll Riksdagen, att K. M:t ville taga i öfvervägande, huruvida ej verkställigheten af straffarbete borde ordnas efter grunderna för det progressiva systemet. Detta ärende beror ännu på K. M:ts pröfning. -- I Norge skall, enligt en lag af år 1857, den, som är dömd till fängelse å vatten och bröd eller å vanlig fångkost, utstå sitt straff i enrum. Manliga straffarbetsfångar af en viss ålder och med en viss strafftid sändas från tre af landets stift till det efter cellprincipen inrättade s. k. bodsfängslet i Kristiania (jfr Fängelse), hvarest man på sista tiden infört en progressiv klassifikation. Öfriga straffarbetsfångar utstå sitt straff enligt det gamla gemensamhetssystemet. Man är dock för närvarande sysselsatt med utarbetandet af en plan till en fullständig reform af Norges fängelseväsende. -- Äfven i Danmark hållas fängelsefångar i allmänhet i cell. Detsamma är förhållandet med dem, som äro dömda till förbättringshusarbete (jfr Frihetsstraff). Dessa äro i cellfängelset underkastade en progressiv behandling. Tukthusstraffet verkställes efter den progressiva principen genom trenne hufvudstadier: förberedelsestadiet (under hvilket fången efter eget val tillbringar dagarna i cell eller å en gemensam arbetssal, men nätterna, liksom å de öfriga två stadierna, ovilkorligen i cell) samt tvångsstadiet och övergångsstadiet, hvartill efter omständigheterna såsom ett fjerde stadium kan komma en begränsad frihet genom vilkorlig benådning. -- I Finland är verkställigheten af frihetsstraff tills vidare ordnad genom en förordning af år 1866. För tukthusfångar stadgas der en progressiv klassifikation. Unga fångar begynna dervid, så vidt ske kan, med ensamhetsfängelse. I de två lägsta klasserna är det fångarna förbjudet att på något sätt meddela sig med hvarandra, ett förbud, hvilket emellertid der såsom annorstädes visat sig omöjligt att upprätthålla. Det förslag till förordning om verkställighet af straff, som är bilagdt 1875 års strafflagsförslag, stadgar för tukthus- och fängelsefångar en progressiv behandling, med cellstraff såsom början samt, då strafftiden uppgår till minst tre år, en vilkorlig frigifning såsom afslutning. Arreststraffet skall, enligt regeln, utstås i gemensamhet, men kan, på fångens egen derom framställda begäran, eller om han anses kunna skada sina medfångar, blifva verkstäldt i cell. J. H-r.