Fartyg, sjöv., allmän benämning på alla slags fortskaffningsmedel på sjön. Numera användes emellertid vanligen detta ord endast till att beteckna sådana större sjögående fortskaffningsmedel, hvilka drifvas med segel eller ånga. I fartygens utvecklingshistoria kunna särskiljas trenne hufvudperioder eller åldrar: årans, seglens och ångans. Den första perioden, hvars början försvinner i forntidens dunkel, torde kunna räknas från 15:de århundradet f. Kr., från hvilken tid de äldsta kända fartyg, de s. k. pentekontorerna, synas leda sitt ursprung. Dessa fartyg begagnades af grekerna ända till vid tidpunkten för slaget vid Salamis (480 f. Kr.). Vid denna tid började triremerna komma i bruk hos medelhafsfolken, och ur dessa fartyg framgingo först de kartaginensiska och romerska samt sedermera de turkiska, italienska och franska galérerna. Romarnas fartyg voro af tre slag: naves longae, krigsfartyg, naves onerariae, lastfartyg, samt naves liburnae, passagerarefartyg. Under hela medeltiden var galértypen den herskande, och ehuru den både till form och storlek undergick betydande förändringar, bibehöll den alltjämt karakteren af roddfartyg med segel (först på en, sedan på två eller någon gång på tre master), hvilka emellertid blott nyttjades som tillfälligt hjelpmedel. -- Att Skandinaviens innebyggare från urminnes tider förstått att bygga fartyg, är mer än sannolikt. Från första århundradet af den kristna tideräkningen finnes visserligen en af Tacitus gjord beskrifning öfver svionernas fartyg, men de fartyg, som före 9:de århundradet byggdes i Norden, äro emellertid föga kända. Efter denna tid förekommo både långskepp, krigsfartyg, och knorrar samt byrdingar, handels- och
lastfartyg. Nordboarnas fartyg voro byggda för rodd och tillhörde således samma hufvudtyp som medelhafsfolkens; men de synas hafva varit mindre lättrodda och mera sjödugliga samt från 12:te årh. mera afsedda för segling än de sistnämndes. -- Den andra periodens början sammanfaller med den nyare historien, kompassens och krutets uppfinning samt med de stora upptäckterna i främmande verldsdelar. Sedan man lärt att manövrera med segel, en konst, för hvilken man anser sig hufvudsakligast stå i förbindelse till genuesaren Andrea Doria, blefvo seglen förnämsta drifkraften, och samtidigt blefvo fartygen större och sjödugligare. De typer, som bildade öfvergången från roddfartygen till segelfartygen voro galeasen och karreken, i 14:de och 15:de årh., samt karavellen, i 15:de årh. Hos de atlantiska folken, genom hvilka oceanseglingen och verldshandeln förnämligast befordrades och utvecklades, gjorde segelfartygsbyggnaden under 16:de--19:de årh. stora framsteg. Under förra hälften af denna period var skilnaden mellan krigs- och handelsfartyg obetydlig, och de senare bevärades ofta och användes till krigsbruk; men från midten af 17:de årh, började krigsfartyg och handelsfartyg byggas mera uteslutande med hänsyn till sina respektiva ändamål. I början af 19:de seklet nådde de förra sin hittillsvarande högsta fulländning uti segellinieskeppet och segelfregatten, de senare något efteråt uti klipperskeppet. -- Vid sistnämnda tid började tredje perioden, ångans och jernets tidehvarf, och denna torde, att döma af den utvecklingsgrad, som pansarfartyg, jernångfartyg m. fl. redan nått, ej behöfva mer än ett århundrade för att hinna sin kulminationspunkt. O. E. G. N.
Ett fartygs dimensioner kunna angifvas på tre i vissa afseenden olika sätt, beroende af det ändamål, som är i fråga. 1. Gäller det att bestämma grofleken eller dimensionerna af vissa materialier, som ingå i fartygets byggnad, eller, med andra ord, om det för tillämpandet af byggnadsreglementens föreskrifter behöfves uppgift om fartygets hufvuddimensioner, så stadgas, att dimensionerna skola mätas på följande sätt: längden i hufvuddäck emellan stäfvarnas innerkanter på jernfartyg, men emellan stäfvarnas spunningar å träfartyg (med hufvuddäck förstås här mellersta däcket i tredäcksfartyg, men öfre däcket i tvådäcksfartyg); bredden på nollspantets bredaste ställe efter ytterkant af jernspant å jernfartyg, men efter ytterkant af timmer å träfartyg; djup i rummet från öfverkant af hufvuddäckets däcksbalk ned till öfverkant af köl på jernfartyg, men till kölens spunning på träfartyg. Måttet tages vid midten af fartygets längd. Bestämmelserna rörande huru hufvuddimensionerna i detta fall skola mätas äro dock något, fastän obetydligt, skiljaktiga i olika byggnadsreglementen. -- 2. Då man, för bestämmandet af fartygets drägtighet eller för tillämpning af skeppsmätningsreglementet, behöfver uppgift om fartygets hufvuddimensioner, bestämmas dessa enligt sistnämnda reglemente sålunda: längden i mätningsdäcket emellan innerkant af garnering vid stäfvarna (med mätningsdäck förstås här öfre däcket i en- och tvådäcksfartyg, men andra däcket, underifrån räknadt, å tredäcksfartyg); bredden i mätningsdäcket efter innerkant af garnering, mätt vid fartygets midt; djupet från öfverkant af däcksbalk midskepps i mätningsdäcket ned till öfverkant af garnering vid kölsvinet, måttet taget vid samma ställe i fartyget, der breddmåttet blef taget. -- 3. Då det i konstruktivt hänseende, d. v. s. för bestämmandet af fartygets deplacement och åtskilliga andra vigtiga konstruktionselement, behöfves uppgift om fartygets hufvuddimensioner, mätas dessa på följande sätt: längden i vattenlinien emellan stäfvarnas innerkanter på jernfartyg, men emellan stäfspunningarna på träfartyg. (För fullständighets skull och till undvikande af misstag bör för propellerfartyg längdmåttet uppgifvas såväl till yttre akterstäfvens eller rorstäfvens akterkant som till inre akterstäfven framom propelleröppningen.); bredden i vattenlinien på bredaste stället efter ytterkant af spant å såväl jern- som träfartyg; djupgåendet akter och för, äfvensom djupet på noll-spantet (största tvärskeppssektionen) från vattenlinien till öfverkant af köl på jernfartyg, men till kölens spunning på träfartyg. J. G. B.