Feilberg, Henning Frederik, dansk folklorist, född d. 6 Aug; 1831 i Hilleröd, blef 1849 student och 1855 teol. kandidat, sedermera kaplan hos språkforskaren, presten E. Hagerup på Ängel och fick 1859 egen presterlig befattning i Slesvig, men afsattes 1864 af de tyska myndigheterna. 1868–91 var han kyrkoherde i trakten af Ribe och har derefter uteslutande egnat sig åt sina vetenskapliga arbeten. Redan 1863 gjorde han sig känd genom skriften Fra heden (en skildring af folklifvet i mellersta Slesvig), och 1889 utgaf han Dansk bondeliv, navnlig i Vestjylland. 1886 började han att utgifva sitt hufvudarbete: Bidrag til en ordbog over jydske almuesmaal (bd I, A–H, 1893), ett ypperligt och omfattande språkvetenskapligt verk, som tillika ger en mängd upplysningar om allmogens lif och tänkesätt. I flere afhandlingar har F. lemnat värdefulla bidrag till belysningen af vidskepelse o. dyl. 1894 blef han hedersdoktor vid universitetet. E. Ebg.
*2. Feilitzen, A. G. R. von, afgick 1883 från chefskapet inom Marinförvaltningen.
*3. Feilitzen, O. T. F. von, afgick 1885 från arkivarie befattningen. Död i Stockholm d. 3 Sept. 1889. Af »Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686» utkom 2:dra afdeln. 1888. Hans folklifsskildringar utgåfvos i nya uppl. 1890.
4. Feilitzen, Olof Otto Urban von, skriftställare, de föregåendes brorson, föddes i Skeda församling i Östergötland d. 23 Maj 1834, blef efter aflagd officersexamen 1853 underlöjtnant vid Svea artilleri och 1856 vid Andra lifgrenadierregementet, men tog afsked som kapten 1885. Han har sedan 1859 idkat landtbruk. Sedan 1874 har han derjämte egnat sig åt literär verksamhet och särskildt under märket Robinson vunnit anseende i literära kretsar, då han på fintförstående sätt brutit väg för en utländsk kulturodling i svenska literaturen. Redan i Protestantismens Mariakult (1874) satte han under debatt frågor af afgörande vigt för samhällslyckan; han uppdrog der den skarpa gränsen mellan en orientalisk dyrkan af qvinnan och den högre, germanska uppfattningen af hennes väsende. Uppseende väckte äfven F:s afhandling Ibsen och äktenskapsfrågan (1882). Med blick för krafven hos de olika sidorna i tidslynnet tecknade han i Realister och idealister (1885) samtida diktare och samhällsskildrare af vidt skilda skaplynnen. 1890 utgaf han (på Lorénska stiftelsens föranstaltande) Tjänare, statare och torpare, ett resonnerande statistiskt arbete öfver våra mera obemedlade jordbrukares och den lägre tjenande klassens ställning. En skriftställare, som F. känner sig nära befryndad med, är den profetiske Emerson, både genom originaliteten i dennes stil (ett för F. lockande drag) och genom hans blidhet samt hans för olika tidsriktningar varmt mottagliga natur. »Robinsons» egen stil är i hög grad originel; den är ofta abrupt och eger en fin doft af humor, men blir stundom tung och mindre lättfattlig genom tankarnas hopande på hvarandra. En ren och hög moralitet genomgår F:s skriftställareskap. Hans intellektuella och etiska ideal är universelt och kosmopolitiskt nästan i Herdersk mening, men hans känsla för individens rätt till sjelf utveckling fullt modernt individuel. Uppfostran bör enligt F. vara ett växande icke blott i frihet, utan i en viss vildhet, men på samma gång i mottaglighet för mild tuktan; det nivellerande uppfostringssystemet utdömer han och ser i sjelfva lusten till sjelfverksamhet den dyrbaraste af naturens gåfvor. — »Robinson» har ristat sitt namn djupt in i det bildningssträfvande, som utmärkte 1870- och 1880-talets literatur i Sverige. Hans författarefysionomi har något af på en gång föregångsman och mognad ande.