Finland

Finland. Historia. (Forts, från art i Suppl., sp. 767.) Frågorna rörande F:s förhållande till kejsaredömet återupptogos 1898 från ryskt håll med syfte att förinta F:s konstitutionella ställning och genomföra en assimilering med kejsaredömet. Ministerstatssekreteraren W. von Daehn tog i Juni 1898 afsked, hvarefter hans plats icke besattes, utan ämbetet handhades af ministerstatssekreterare-adjointen, generallöjtnanten V. N. Procopé. På hösten s. å. utnämndes en af det ryska nationalpartiets anhängare, generaladjutanten N. Bobrikov, till generalguvernör, hvilkens post sedan grefve Heidens afgång (Jan. 1897) stått obesatt. De förslag till omgestaltning af F:s militära institutioner, hvilka sedan 1891 varit under behandling i särskilda, hufvudsakligen af ryska funktionärer bestående komitéer, föranledde, under inflytande af krigsministern Kuropatkin, ett kejserligt påbud af d. 19 Juli 1898 om öppnande af urtima landtdag i Jan. 1899 för att »bringa värnpligtslagen för storfurstendömet F. i öfverensstämmelse med de i detta afseende i kejsaredömet gällande grunder». Samtidigt var en komité, hvari sutto fyra ryska och två finska medlemmar, bland dem general Dandeville såsom ordförande, sysselsatt med utarbetande af en ny värnpligtslag jämte förordning om de finska truppernas organisation och förvaltning. Ett af senaten i Helsingfors på kejserlig befallning affattadt förslag till landtdagsproposition vann intet afseende, men deremot godkändes den Dandevilleska komiténs betänkanden, oafsedt de anmärkningar och invändningar, som gjorts af de finske medlemmarna, af kejsar Nikolaus II och lades till grund för två särskilda landtdagspropositioner om värnpligtslag och om grunderna för de finska truppernas organisation och förvaltning. De sålunda i oriktig ordning tillkomna propositionerna, hvilkas innebörd belystes genom af samma komité utarbetade »förklaringar» och som till ständerna öfverlemnades för »utlåtande» och »granskning», gingo ut på att upplösa den finska armén såsom sådan. Den kejserliga ryska tronens och det ryska rikets försvar vore en helig pligt för hvarje rysk undersåte. Bestämmandet af antalet manskap, som årligen komme att uttagas, samt andra likartade omständigheter skulle bero på ryska krigsministern med undanskjutande af finska myndigheter. De i Ryssland gällande bestämmelserna om krigstjenstetiden skulle införas, hvarigenom värnpligtstungan komme att i hög grad ökas. Årskontingentens höjande till flerdubbelt belopp och tjenstgöring i Ryssland för det manskap, som icke erfordrades till de finska truppernas komplettering, förutsattes. Ständerna, som sammanträdde i Helsingfors d. 19 Jan. 1899 och tillsatte tre utskott, värnpligts-, lag- samt statsutskott, ordnade med afseende å tidsförhållandena sitt arbete på ett från föregående ständermötens arbetsordning afvikande sätt, i det att sekretess iakttogs vid ståndens enskilda sammanträden och utskottens möten, hvarjämte öfverläggningarna vid privata klubbmöten spelade en förut okänd rol. Oron bland allmänheten var i oaflåtlig tillväxt, hvartill den godtyckliga stränghet bidrog, hvarmed tidningspressen under generalguvernörens ledning öfvervakades, medan de mot F. fientliga ryska tidningarna, i synnerhet »Novoje Vremja», obehindradt fingo fullfölja sin polemik. Tillika förmärktes ett för sederna i F. främmande öfvervakande från gendarmeriets sida. De ledande personerna i Petersburg befarade snart nog, att ständerna skulle afböja eller väsentligen modifiera landtdagspropositionerna, hvarför de beslöto att med ett slag förinta landtdagens myndighet och i sådant syfte upptogo ett redan inom den Bungeska kodifikationskomitén (se bd. 20, sp. 765) väckt, men sedermera på Nikolaus II:s befallning återtaget förslag om ordningen för stiftandet af lagar gemensamma för kejsaredömet och storfurstendömet. En hemlig konferens tillsattes med endast t. f. ministerstatssekreteraren såsom finsk medlem gent emot åtta ryska funktionärer, och ur dess öfverläggningar, vid hvilka general Procopé hade ingen annan utväg än att inlägga reservation, framgick ett kejserligt manifest af d. 3/15 Febr. 1899, hvilket jämte bifogade »grundstadganden» innebar en mot F. riktad statskupp. I fråga om lagar, som beröra de allmänna riksintressena, vill manifestet, som i landets »intimaste förening» med kejsaredömet ser underpanten för F:s förkofran, införa en ny ordning, i det att landtdagen om dem endast eger att afgifva »utlåtande», medan det slutliga afgörandet skall bero på rikskonseljen och monarken. »Lokala lagar» för F. skola fortfarande behandlas i förut stadgad ordning, men någon bestämmelse om hvad som skall hänföras till »lokala lagar» eller till »rikslagar» finnes icke, hvarför begreppet »rikslagar» kan utsträckas efter godtycke. I rikskonseljens öfverläggningar skola af monarken valda ledamöter af kejs. senaten i F. deltaga, men med ringa utsigt att kunna göra sig gällande gent emot det af ryska funktionärer bestående flertalet. Manifestet, hvars tillkomst i olaglig form -- det hade hvarken förelagts ständerna eller föredragits af ministerstatssekreteraren -- var uppenbar, infördes omedelbart i »Regeringsbudbäraren» i Petersburg, men promulgeringen i F. berodde på senatens i Helsingfors åtgärd. Denna myndighet, som stod under stark påtryckning från generalguvernörens sida, beslöt enhälligt, att en underdånig hemställan om de betänkligheter manifestet var egnadt att framkalla skulle aflåtas till kejsaren, men i fråga om promulgationen af manifestet, som endast i afskrift förelåg, delade sig senaten vid plenum d. 18 Febr. sålunda, att 10 senatorer röstade emot promulgationen och 10 för densamma. De sistnämnda utgjorde majoriteten, i det att vice ordföranden i Ekonomi-departementet C. Tudeer, som förde ordet i plenum och hade utslagsröst, hörde till denna grupp. Prokuratorn V. Söderhjelm afgaf derefter ett yttrande af innehåll att senaten, förrän den skridit till promulgation, bort hos kejsaren anhålla om återtagandet af manifestet eller utfärdandet af en förklaring af innehåll, att dess innebörd icke vore afsedd att minska landets ständers grundlagsenliga rätt. Promulgationen skedde s. d. (d. 18 Febr.), hvarefter prokuratorn och vice ordföranden i Ekonomi-departementet till Petersburg framförde senatens und. hemställan, som gick ut på utarbetandet af förslag till lag om behandling i lagstiftningsväg af ärenden, berörande rikets allmänna intressen, hvarefter proposition i ämnet skulle föreläggas ständerna till grundlagsenlig behandling. Desse män blefvo dock icke emottagna af kejsaren, som vid föredragning af senatens skrifvelse förklarade, att densamma icke föranledde till någon åtgärd. Manifestets promulgation hade emellertid framkallat sorg och bestörtning i hela landet, och allmänhetens sinnesstämning gaf sig, oaktadt det skärpta öfvervakandet, på mångfaldigt sätt uttryck. Å ständernas vägnar afreste till Petersburg landtmarskalken, frih. S. W. v. Troil, samt de öfriga talmännen: ärkebiskop G. Johansson, kommerserådet J. Kurtén och bonden K. Wärri, med en af lagutskottet formulerad skrifvelse. Denna innehöll, att manifestet, som utkommit utan ständernas medverkan, icke kunde i F. ega kraft af lag, hvarför ett ordnande af frågan på grundlagsenlig väg begärdes. Kejsaren vägrade att emottaga äfven desse. Vid ett medborgerligt möte i Helsingfors d. 20 Febr. beslöts anordnandet af en masspetition till kejsaren med anhållan, att monarken skulle bringa manifestet till öfverensstämmelse med grundlagarna. Denna rörelse vann en sällspord omfattning, i det att medborgare och medborgarinnor till ett antal af 522,931 i alla, äfven de mest aflägsna, delar af landet d. 5 Mars och närmast derpå följande dagar undertecknade adressen, hvars framläggande inför monarken öfverlemnades åt omkr. 500 representanter för F:s kommuner. Kejsaren gaf icke häller denna deputation audiens, utan hänvisade undertecknarna till att genom guvernörerna vända sig till generalguvernören för adressens insändande, en väg, som äfven togs, med hvad utgång är ännu tvifvel underkastadt. Tidningarna »Nya Pressens», »Aftonpostens» och »Viborgsbladets» indragning på resp. 2, 1 och 3 månader ökade ytterligare oron och föranledde skarpa protester. Karakteristiskt för tidpunkten var äfven att öfverallt i landet en mängd ryska gårdfarihandlande, s. k. Laukkuryssar, visade sig, hvilka icke blott utbjödo sina varor, utan äfven utspredo rykten om en förestående för den obesutna, befolkningen, i synnerhet jordtorparna, fördelaktig jorddelning enligt ryskt agrarsystem samt sökte vinna underskrifter, förmodligen för något slags motadress. Det torde kunna sägas, att detta groft anlagda uppviglingsarbete, som kraftigt motarbetades af allmänheten samt af guvernörerna och underordnade tjenstemän, hvilka af senaten fått order att öfvervaka och antasta de olegitimerade köpmännen, knappt ledt till något annat resultat än ökandet af den rådande misstämningen. Den finska frågan behandlades med stigande intresse äfven af den utländska pressen, som ej sällan framhöll motsatsen mellan tsarens yrkande på ökande af värnpligtstungan i F. och de synpunkter han i sitt fredscirkulär af d. 24 Aug. 1898 (se Ryssland. Suppl., sp. 1905) angifvit och som vid den stundande fredskongressen i Haag skulle komma under debatt. Under allt detta voro ständerna sysselsatta med utarbetandet af en ny värnpligtslag, men deras arbete försvårades genom att tillägg eller bilagor till de k. propositionerna gång efter annan öfversändes från krigs-ministeriet. I ett »föredragningsmemorial» sökte krigsministern göra den meningen gällande, att införandet i 1878 års värnpligtslag af bestämmelsen, att 14 af lagens paragrafer skulle hafva grundlagsnatur skett med afsigtligt förhemligande för dåv. krigsministern, grefve Miljutin, hvarför dessa paragrafers grundlagskraft ifrågasattes. Ett tillägg, som, likaledes i form af ett krigsministerns föredragningsmemorial, i midten af April anlände till Helsingfors, angick närmare bestämmelser om utjämning af militärbördan mellan Eyssland och F., hvilken skulle ske sålunda, att F:s årliga kontingent skulle ökas till 7,200 man, d. v. s. nästan tredubblas, att öfverskottet utöfver det för de finska bataljonernas komplettering nödiga manskapet skulle öfverföras till ryska trupper samt att den finska krigsbudgeten skulle höjas med 10 mill. mark att levereras till kejsaredömet. Dessa yrkanden skulle i form af protokoll, fördt i den Dandevilleska komitén, gifvas till ständernas »utlåtande» jämte krigsministerns anhållan, att dessa frågor skulle anses såsom hörande till den i manifestet af d. 15 Febr. omtalade »rikslagstiftningens» område. Senaten beslöt att ej öfverlemna detta memorial i föreliggande form till ständerna, utan att hemställa om i vanlig ordning affattad landtdagsproposition i de deri berörda punkterna, och en sådan proposition ankom ej långt derefter. (Rättelser: Sp. 765, r. 11 nedifr., och sp. 766, r. 19 uppifr., står Weissemberg bör vara Weissenberg; sp. 768, r. 37, står 1893 bör vara 1883 och s. sp., r. 41, står Päivalehti bör vara Päivälehti.) M. G. S.