Fiskgift. Oafsedt de skadliga verkningar, som kunna uppstå genom förtärandet af skämd och rutten fisk i allmänhet, eller den egendomliga känslighet (idiosynkrasi), som visar sig hos vissa menniskor deruti att de icke kunna äta vissa fisksorter utan att blifva illamående eller erhålla ett egendomligt "raschartadt" utslag på huden, gifves det, särdeles inom tropikerna, men äfven i de nordiska vattnen, åtskilliga bestämda fiskarter, hvilka i sitt kött eller oftare i särskilda organ (såsom lefvern, rommen och vissa körtlar) utveckla ett gift, som kan hafva ganska häftiga verkningar på mennisko-organismen, ja t. o. m. förorsaka döden. Så finnes t. ex. i Japan och Kina en fisk, Tetrodon ocellatus, som begagnas till sjelfmords- och förgiftningsförsök, och flere andra fiskar anses der så giftiga, att de äro förbjudna till försäljning. Hos somliga fiskar förekommer giftet såsom ett slags försvarsvapen, liksom hos huggormarna samladt i en körtel eller blåsa vid roten af en stickande tagg. Så t. ex. hos den vid Sveriges vestkust förekommande, af fiskare väl kända fjärsingen, Trachinus draco,
hvars gift från en sådan körtel genom kanaler löper ut i spetsarna af taggar på gäl-locket och i ryggfenan, förorsakande ganska elakartade sårnader. Dylikt giftvapen finnes äfven hos Trachinus vipera. Bästa botemedlet mot ett sådant sår är att genast suga ut giftet, drypa in ammoniak eller bränna med lapis. -- Fiskar med giftigt kött eller giftiga inelfvor äro merendels hafsfiskar af benfiskarnas ordning. Endast få sötvattensfiskar äro giftiga, t. ex. den i Europa förekommande barbfisken, Cyprinus barbus L., hvars rom flere gånger i Tyskland och Frankrike framkallat en sjukdom, som haft alla symtom af inhemsk kolera eller kolerin och derför fått namn af "Barben cholera", eller Ichtysmus choleriformis. En dylik, ehuru vanligen farligare sjukdom framkallas af många tropiska fiskar, t. ex. arter af slägtena Sphyraena, Poyrus, Sparus och Meletta. Somliga orsaka endast en lindrig diarré, såsom den s. k. "laxérfisken", Sparus maena. Den omständigheten att några af dessa fiskar först på andra dygnet efter döden åstadkomma giftiga verkningar talar för åsigten att orsaken åtminstone till en del bör sökas i en börjad förruttnelse. -- En annan form af fiskförgiftning är Ichtysmus exanthematicus, uppträdande mest såsom nässelutslag (urticaria) eller ros, ofta i förening med hufvudvärk, svindel, svullna ögon och läppar samt katarr i respirationsorganen och feber. Denna sjukdomsform framkallas oftast af Medelhafvets thonfisk, Scomber Thynnus L., Thynnus pelampys, Caranx fallax och de tropiska hafvens boniter. -- Den tredje och farligaste formen af fiskförgiftning, Ichtysmus paralyticus, är den, som angripen det centrala nervsystemet, och orsakas mest af fiskar tillhörande gymnodonternas familj och slägtena Diodon, Triodon, Tetrodon, kända under namnen igelfiskar, blåsare och taggbukar. Dessa fiskar äro de vanligaste orsakerna till förgiftningar i Kina, Japan och på de ostindiska öarna, särdeles Tetrodon ocellatus, samt i Nya Kaledonien och på Kap, Tetrodon maculatus och Diodon spinosus m. fl. Hos dessa finnes giftet vanligast i rommen och lefvern, mer än i köttet. Förgiftningssymtomen inträda vanligen häftigt, utan förebud, med allmän maktlöshet och lamhet, som på tio minuter eller högst 2 à 3 timmar medföra döden. Ofta försvinner medvetandet, så att förgiftningen får likhet med kloral- eller opiiförgiftning. Denna förgiftningsform, som i de tropiska landen är känd under namnet Siquatera, har stundom likhet med belladonnaförgiftning, i det pupillerna vidgas, och ett komatöst tillstånd omvexlar med paroxysmer af andnöd och dysfagi. -- En egendomlig art af förgiftning framkallas i Ryssland af saltad fisk från Volga och dennas bifloder. Giftet, som till verkningarna liknar wurstgift och till en del torde uppkomma genom någon förruttnelse-process, finnes i det saltade köttet hos åtskilliga störarter, såsom Accipenser Ruthinus, A. Sturio och A. Huso, i synnerhet hos den sistnämnda. Förgiftningen, som framkallas endast af den saltade fisken, icke af den färska, inträder vanligen 1 à 5 timmar efter förtärandet och karakteriseras genom tryck i maggropen, svindel, minskad synförmåga jämte den egenheten att föremålen synas gula eller röda (xanthopsi och erythropsi), brännande torrhet i halsen, heshet, oförmåga att tala och svälja, så att försöken att stilla den olidliga törsten endast framkalla kramp och qväfningstecken, samt förstoppning eller diarré, med värk i magen, hvilken drager sig in liksom i blykolik. Svårare fall medföra allmän lamhet, vidgade pupiller och dubbelseende, dock bibehålies medvetandet, ända tills döden inträder genom respirationsförlamning. Sjukdomen har visat sig mycket intensiv, i synnerhet i guvernementen Moskva, Kasan, Kaluga och Tula; stundom hafva 50 proc. af de insjuknade aflidit. Hittills har man ej lyckats isolera giftet eller bestämma dess natur; i saltlaken finnes det ej, endast i köttet, men icke ens i alla bitar af samma fisk. I motsats till tetrodonternas gift angriper det ej kattor och hundar, endast menniskor. F. B.