Fläcktyfus

Fläcktyfus l. fläckfeber, exantematisk tyfus, hungertyfus, krigstyfus, med., en tyfös feber, utmärkt genom sin stora smittosamhet och benägenhet att uppträda i särskilda epidemier samt den stora dödlighet den vanligen förorsakar. Förut ej säkert känd, erhöll den i början af 16:de årh. en stor spridning i Europa, dit den ansågs hafva blifvit införd från Cypern öfver Italien. Under de följande båda århundradena var den en trogen följeslagare till de stora krigen, hvilkas fasor den ökade. Äfven i början och midten af 19:de årh. har sjukdomen, till följd af de napoleonska krigen och Krimkriget, gjort skäl för namnet krigstyfus. Sedermera hafva sjukdomens härjningar aftagit i samma mån, som man såväl i krig som fred börjat alltmera i stort tillämpa helsolärans förnämsta fordringar. Fläckfebern är, såsom redan blifvit nämndt, en i hög grad smittosam (kontagiös) sjukdom, så att smittämnet öfverföres icke blott direkt från den sjuke till en annan person, utan äfven indirekt, genom friska personer, som fått smittämnet i kläderna o. d. Dess utbredning och malignitet ökas i betydlig grad genom osund luft, trånga bostäder, dålig föda och alla andra sanitära missförhållanden. Sjukdomssymtomen äro följande. Efter ett "inkubationsstadium", som vanligen varar 10--14 dagar, och hvarunder det i kroppen inkomna smittämnet (sannolikt i blodet inkomna mikroskopiska svampar) ligger latent, d. v. s. utan att framkalla några märkbara rubbningar, inträder några dagars "prodromstadium" med de vanliga förebuden till en feber (hufvudvärk, mattighet, värk i lederna, frossbrytningar, oppression och beklämning i maggropen). Vanligen inledes derefter febern med en stark fross-skakning, hastig temperaturstegring, som redan första dagen uppgår till 40° C., häftig hufvudvärk, yrsel, sömnlöshet och ofta äfven förstoppning. Med ringa sänkning ("remission") om morgnarna stegras temperaturen hvarje afton ända till fjerde aftonen, då den vanligen står högst eller vid 41 °. I gynsamma fall aftager febern redan efter en vecka, men eljest vanligen först i slutet på andra veckan och sjunker då hastigare ("rapid defervescens") än i nervfeber ("abdominaltyfus"). I dödliga fall åter stegras temperaturen ytterligare ända till 42 °. Utom af det egendomliga i feberns förlopp karakteriseras fläckfebern äfven af ett utslag (exantem), hvaraf den fått sitt namn. Detta utslag visar sig vanligen på tredje eller fjerde dygnet och består af röda fläckar eller qvisslor, som vanligen framträda först i maggropen och derifrån sprida sig i tusental öfver hela kroppen (i olikhet med det liknande mässlingsutslaget förekommer detta utslag minst i ansigtet). Fläckarna, som först äro ljusröda, blifva sedermera, i svårare fall, mörkröda eller svartblåa genom blodutådringar. Äfven inre delar angripas, mjelten svullnar, och envisa katarrer uppträda i hals, strupe och luftrör samt medföra heshet och pinsam hosta. Dödligheten i denna sjukdom har visat sig mycket olika i olika epidemier. I Krim-kriget, 1855--56, dogo 50 proc. af de insjuknade. Behandlingen är densamma, som vanligen användes mot feber, d. v. s. antipyretisk. Vigtigast är att genom isolering af de sjuka och genom hygieniska åtgärder minska smittans spridning. F. B.