Flod. 1. Fys. Se Ebb och Flod. -- 2. En jämförelsevis betydlig vattenmassa, som, innesluten inom en på jordytan befintlig naturlig, rännformig fördjupning, med större eller mindre hastighet förflyttar sig (rinner) från högre belägna till lägre trakter och slutligen utfaller i hafvet eller i någon större insjö. Liksom strömmar och åar uppkomma genom förening eller sammanflöde af källsprång och bäckar, så äro floderna (elfvarna) bildade genom förening af strömmar och andra större vattendrag. Det är således hufvudsakligen storleken (bredden, djupet, vattenrikedomen m. m.), som utgör skilnaden mellan bäckar, åar, strömmar och floder. I allmänhet hafva floderna sitt ursprung i ett märkligare källsprång, ett träsk, en sjö eller en smältande glacier långt uppe bland bergen i högtrakterna. Detta ursprung, af hvilketdera slaget det än må vara, kallas flodens källa. Den i början anspråkslösa fjällbäcken eller elfven ökas genom tillflöden från sidorna (bifloder) tämligen hastigt i vattenrikedom och antager ganska snart dimensionen af en flod. -- Riktningen eller utsträckningen af en flod kallas flodens lopp, fördjupningen, i hvilken den flyter, och hvilken den oftast sjelf urhålkat, benämnes flodens bädd eller kanal, och de vanligen sluttande stränderna eller sidorna kallas flodbankar eller flodbräddar. Nedersta delen af en flod, der den utrinner i något större vatten, kallas mynning eller utlopp. Ofta består utloppet af flere grenar. Der marken och strandbottnen vid utloppet äro låga och jämna, uppstå ej sällan deltabildningar. (Se Delta.) -- Uttrycken uppför och utför en flod hafva afseende på det naturliga förhållandet att floderna flyta från högre till lägre nivåer. -- En flods högra bank eller sida är den, som ligger till höger, dess venstra den, som ligger till venster, då man färdas utför floden. Hela det landområde, från hvilket en flod med sina bifloder och andra mindre tillflöden uppsamlar och afleder vattnet, kallas flodens bassäng eller bäcken (i stort sedt bildar nämligen detta område, i förhållande till angränsande trakter, en mer eller mindre flack eller dalformig insänkning af marken), eller flodområde eller vattenområde. Flere flodbassänger sammanlöpa och förena sig uti den större ytfördjupningen af någon insjö eller instängdt haf och bilda på detta sätt en större bassäng. Så talar man t. ex. om Dalelfvens flodområde, Themsens bassäng, Mälarebassängen eller Mälarebäckenet, Östersjöns och Medelhafvets bassänger o. s. v. -- Sammanfattningen af alla de större och mindre vattendrag och sjöar, som förena sig till en flod, eller som utrinna i en insjö eller ett haf, benämnes flodens, sjöns eller hafvets flodsystem. Det finnes således flodsystem af betydligt olika storlek, eller af olika ordningar, af hvilka ett antal underordnade tillsammans bilda ett öfverordnadt system. De flesta flodsystems vatten utfaller slutligen i verldshafven, men det finnes dock sådana, de s. k. kontinentala, hvilkas vatten aldrig omedelbart når oceanen, utan minskas eller hålles i jämnvigt endast genom afdunstning och absorption. De hufvudsakliga bland dessa kontinentala flodsystem äro det Aralo-Kaspiska, de i Utah och Mejico i Nord-Amerika, det på Andernas platå i Syd-Amerika samt antagligen liknande bassänger i Australien och Central-Afrika. -- Emedan vattnet i de kontinentala bassängerna, hvilka naturenligt förekomma endast i regnfattiga trakter, icke har något aflopp, utan afföres i ångform (afdunstar), måste det slutligen blifva mer eller mindre salt. Deraf härrör t. ex. Kaspiska, Aralska och Döda hafvens samt Saltsjöns (i Utah) salthalt. -- Den bergrygg, landhöjd eller linie, som skiljer en bassäng, ett flodsystem eller flodområde från ett annat, kallas vattendelare, vattendelningslinie eller vattenskilnad; på ömse sidor om vattendelaren strömma alla bäckar och andra vattendrag i motsatta riktningar till hvar sitt flodområde. Ej alltid utgöres vattendelaren af märkbara landhöjder eller bergsträckor; några få fots nivåskilnad är stundom tillräcklig att orsaka strömmarnas skilda riktning. Flodernas lopp bestämmes i det stora hela af kontinenternas och landens allmänna lutningsförhållanden i stort. I den gamla verlden, med dess mot norr och söder vända hufvudlutningar, rinna de märkligare floderna just i dessa riktningar, hvaremot de inom den nya verlden ega östligt och vestligt lopp, i enlighet med denna kontinents reliefform. Mångfaldiga orsaker bidraga emellertid att modifiera och åstadkomma undantag och afvikelser från denna blott i stort allmängiltiga regel; dessa orsaker äro berglagrens strykningsriktning och ställning, förekomsten af remnor och sprickor i berggrunden, öfvergång från lösare till hårdare berglager jämte flere andra geologiska förhållanden. En flods längd, vattenrikedom, djup, strömhastighet m. m. äro beroende af storleken, lutningen, läget och beskaffenheten i allmänhet af dess område. Genom blotta angifvandet af en flods längd erhåller man intet verkligt begrepp om dess storlek eller betydenhet; under det att omedelbara afståndet från källan till utloppet är t. ex. 300 km., kan flodens absoluta längd, till följd af en mängd böjningar och slingringar uppgå till flere tusen. Det är qvantiteten och konstantiteten af vatteninnehållet samt strömhastigheten, djupet och kanalens eller bäddens beskaffenhet, som äro afgörande vid bestämmande af en flods storlek och betydelse i naturligt eller ekonomiskt afseende. -- I allmänhet är vattenqvantiteten (volymen) hos tempererade lands floder tämligen konstant, om man frånser den under torra somrar vanligen förekommande minskningen och den ökning, som ofta åstadkommes af höstregnen och vårsnösmältningen, den s. k. höstfloden och vårfloden (kanske rättare höst- och vårflödet). Inom tropiska trakter deremot antaga dylika af regn och snösmältning orsakade flöden karakteren af regelbundna och periodiska öfversvämningar (t. ex. Nilens öfversvämning).
I fråga om en flods strömhastighet skiljer man mellan öfre, mellersta och nedre loppet. Det första kännetecknas af en mycket stor strömhastighet, brant nedstörtande forsar och vattenfall, det andra af mindre hastighet, men likväl af här och der förekommande större eller mindre "fall" och forsar, det sistnämnda, eller nedre loppet, deremot af ett jämnt och långsamt framflytande genom jämförelsevis plana slätter och dalar. Ju djupare floden är, dess större är i allmänhet, under för öfrigt lika förhållanden, strömhastigheten; störst är denna i flodens midt, flodfåran, och tillika något under vattenytan, hvarest friktionen mot sidorna och bottnen är minst. Oftare är det en alltför stor strömhastighet än ett för ringa djup, som gör floderna osegelbara.
Flodernas geologiska verksamhet är, ehuru icke alltid vid första ögonkastet märkbar, synnerligen storartad, hufvudsakligen till följd af dess under årtusenden, utan uppehåll pågående fortvaro. Den yttrar sig derigenom att floderna inom de högre trakterna, i sina öfre och mellersta lopp, sönderbryta och rycka med sig delar af berg- och jordlagren, föra dessa delar framåt längs sina bäddar, nöta och stöta dem mot bottnen samt mot hvarandra och på sådant sätt småningom söndersmula dem till gruspartiklar, sand och fint stoft, som hålles uppslammadt i det framrinnande vattnet, och som efter hand afbördas i någon insjö eller i hafvet, der det slutligen afsätter sig på bottnen, bildande nya aflagringar, ofta helt och hållet olika dem, från hvilka de leda sitt ursprung. När sådana slamuppfyllda floder i sitt nedre lopp framflyta öfver mycket låga och jämna marker, och strömhastigheten således nedgår till ett minimum, afsätter sig en del af slammet i sjelfva flodbädden, hvars botten derigenom allt mera höjes, tills vattnet ej längre rymmes i sin forna bädd, utan tidtals flödar öfver sina bräddar och på sidorna af desamma efter hand afsätter allt mera slam. Under årens längd bygger floden sålunda sin bädd allt högre och högre, så att den slutligen, såsom t. ex. Po å italienska slätten, kommer att flyta i en af naturliga vallar begränsad ränna eller kanal, på ej obetydligt högre nivå än den omgifvande slätten.
Verldens betydligaste flod är Amazonfloden, hvars längd är omkr. 5,600 km. från källflödena i Anderna till utloppet i oceanen, och hvars flodområde uppskattas till 3,900,000 qvkm. Ända till 3,200 km. från utloppet är den segelbar. I Europa är Volga den förnämsta floden, i Asien torde Ganges, Indus och Jenissej, i Afrika Kongo, Niger och Nilen vara de märkligaste. Sveriges största och vattenrikaste flod är sannolikt Ångermanelfven. E. E.
Floder äro af betydelse i krig, om de utgöra ett hinder för en framryckande trupp, som måste öfvergå dem, en försvarslinie eller ett flankstöd för en till försvar hänvisad truppstyrka eller en förbindelseväg för en truppafdelning, som rycker framåt eller tillbaka i flodens riktning. Sin största betydelse hafva floderna såsom försvarslinier, och de erbjuda i sjelfva verket ganska goda fronthinder, i synnerhet om de äro breda och djupa. Den anfallande lyckas dock vanligen öfvergå floden, emedan han kan verka genom öfverraskning och på en punkt föra öfver floden större truppstyrka, än den försvarande hinner samla vid densamma under den tid, som åtgår för öfverfarten. Den försvarande kan nämligen längs floden ställa endast mindre afdelningar, under det hufvudstyrkan af hans trupper intager en mera central ställning, från hvilken hon kan nå alla sannolika öfvergångspunkter. Verksammast blir försvaret för den, som har fästningar eller starka brohufvud vid floden och sålunda beherskar dess båda stränder (österrikarna vid Inn 1800, Napoleon I vid Elbe 1813). C. O. N.