Folkböcker kallas en del allmänt kända skrifter, emedan de efter hand trängt ned till de samhällets klasser, om hvilka ordet folk företrädesvis nyttjas. De förtjena detta namn äfven på den grund, att de anslagit hela folk och alla klasser inom dem, den ena efter den andra. De flesta af dessa skrifter, hvilkas uppkomst går långt tillbaka i tiden, lästes i förstone väl blott af de lyckligare ställda klasserna, emedan blott dessa kunde skaffa sig, läsa eller låta för sig föreläsas böcker; men då odlingen blef allmännare och boktryckerikonsten inom flere samhällslager väckte begär efter poetisk läsning, voro de de första, liksom de länge voro de enda böcker, som tillfredsställde detta begär. Under en lång följd af generationer kunde de behålla den ynnest de förvärfvat sig och fingo upplefva otaliga upplagor. "Se vi icke hvart år", säger J. Görres, den förste, som literaturhistoriskt behandlade dem ("Die teutschen volksbücher", 1807), "i den högre literaturen ögonblickets foster som Saturnus sluka sina barn; men dessa böcker lefva ett odödligt, oförstörbart lif: under många århundraden hafva de sysselsatt hundratusentals menniskor, ett oberäkneligt publikum; aldrig föråldras de, tusen sinom tusen gånger återkomma de, alltid välkomna; outtröttligt pulserande genom alla stånd och mottagna af oräkneliga själar, som tillegnat sig dem, hafva de alltid förblifvit lika roande, lika vederqvickande, lika undervisande för så många, många sinnen, som utan fördom upplåtit sig för den ande, som bor i dem."
Huru begärliga dessa böcker varit intygas bl. a. deraf att de brukat säljas icke blott i boklådor, utan tillika på andra sätt, såsom af kringvandrande gubbar och gummor, på torg och marknader och i Sverige i snusbodar. Då den allmänhet, för hvilken de voro ämnade, icke var synnerligen kritisk, försummades texterna i hög grad, och utstyrseln blef den mest torftiga. Så t. ex. trycktes sådant "skillingstryck" på grått läskpapper och illustrerades med träsnitt, som merendels voro alldeles barbariska, om de också icke saknade en viss stil. Tryckningen af folkböcker fortgår ännu, och någon vändning till det bättre, till mera vårdade redaktioner och hyggligare träsnitt, kan åtminstone i Sverige knappt sägas hafva inträdt.
Från 1100- och 1200-talen, till en del ännu tidigare, hafva dessa böcker varit en allmän och omtyckt läsning bland italienare, fransmän, tyskar, holländare och engelsmän; något senare gingo de ända upp till Danmark. De hafva således bestått ett praktiskt prof, som mera än något annat skulle kunna tala för dem. "Med sitt tryckt i år", säger A. W. Schlegel, "framlägga de sin naiva tillförsigt att aldrig blifva gamla", och en af deras mest framträdande egenskaper är äfven ungdom, med dess fel och förtjenster, bland de senare särskildt deras starka poetiska tro, som icke låter dem frukta för några fantasiens luftfärder. Thorild säger, att han aldrig återfunnit det innerliga patos han en gång fann i Raimond och Melusina, det höga episka i Olger Dansk, den rörande sedeläran i Carsus och Moderus, den poetiskt ljufva hänryckning han kände af Fogel Blå. Till deras fel höra det outvecklade, det drömlika, konturlösa hos dem. De synas nu derför också vara på väg att förlora sin makt öfver folkets fantasi; vår tid är för andligt avancerad för dem, den har för allvarsamma uppgifter för att kunna hängifva sig åt deras oordnade fantastik, den har -ej ro att fördjupa sig i deras föga omvexlande stämningar, att lyssna till den långt dallrande ton, som är dessa dikters kanske egentligaste styrka. I tidningar och allahanda kolporterad literatur hafva de ock farliga medtäflare.
Görres var, som ofvanför nämndes, den förste, som utgaf en "bok om folkböckerna; men före honom hade redan den flitige bibliotekarien Rasmus Nyerup i Köpenhamn vändt sin uppmärksamhet till dem. Det 1793 stiftade "Selskabet for efterslægten" hade inom sig tillsatt en komité, som skulle ombesörja bl. a. utgifvandet af skrifter för allmogen. Deraf föranleddes Nyerup, en af komiténs medlemmar, att taga kännedom om hvad folket redan hade af läsning, som anslagit det. En följd af hans studier blef ett literaturhistoriskt arbete: "Almindelig morskabslæsning i Danmark och Norge igjennem århundreder" (1816). Oaktadt Atterbom genom bearbetningar af två folkböcker, Fogel Blå och Lycksalighetens ö, bort kunna vända uppmärksamheten på folkböckerna, hvilka redan den mångfrestande Hammarsköld påpekade genom den samling "Svenska folksagor" (1819) han tillsammans med en Imnelius påbörjade, och som innehöll Helena Antonia, Melusina samt den efter tradition upptecknade Pelle Båtsman, gjordes i Sverige ingenting för denna literatur, förrän P. O. Bäckström utgaf "Svenska folkböcker, sagor, legender och äfventyr efter äldre upplagor och andra källor utgifne" (1845, 1848). Samlingen, oumbärlig för studiet af de svenska folkböckerna, innehåller tjugo sagor, fem legender och sex äfventyr samt är försedd med en värderik literaturhistorisk apparat, men lemnar i kritik åtskilligt att önska. Skilnaden mellan folkbok, en från början skrifven dikt, ett literärt alster, och folksaga, hvilken på traditionens luftiga väg flyger från land till land och byter drägt samt gör sig hemmastadd öfverallt, är icke iakttagen i detta arbete. Ännu mycket mindre är detta förhållandet i "Folksagor för gamla och unga" (1839--44; ofullbordad), som till utgifvare lär hafva haft C. J. Lénström. Bäckströms arbete åtföljes af en ganska god "Öfversigt af svenska folk-litteraturen" (äfven särskildt utgifven 1848). Han indelar folkböckerna i: sagor; noveller; historiska berättelser; legender; trolldomshistorier; syner, uppenbarelser och spökhistorier; spådomar och drömböcker; äfventyr; smärre skämtsamma skrifter och skrifter i blandade ämnen (bonde-praktikan, färgböcker o. s. v.). Alla dessa för allmogen utgifna, för den till stor del enkom skrifna och mest af den lästa skrifter kunna visserligen kallas folkböcker; men vi hafva här med detta ord betecknat de romantiskt färglagda skrifter, som, med anor från medeltiden och bortom den, gått öfver hela det kristna Europa och mestadels öfver Danmark kommit
till Sverige, såsom Helena Antonia af Constantinopel, Grisilla, Melusina, Fortunatus, Jerusalems skomakare o. s. v.
I Frankrike trycktes tidigt "blå böcker", såsom folkböckerna der kallades efter färgen på de omslag de fingo i Troyes. I denna stad, hvilken tyckes hafva varit medelpunkten för detta slags literatur, var boktryckaren Jean Oudot redan på 1600-talet verksam för deras spridning. På 1700-talet idkades samma slags förläggarskap af en Garnier och på 1800-talet af en Baudot. Äfven i Paris, Rouen och flerstädes trycktes "blå böcker". Flere gånger hafva sådana blifvit samlade i ett mer eller mindre omfattande "Bibliothéque bleue". I Tyskland utgaf Marbach (1838 o. f.) en samling "Volksbücher", fortsatt af O. L. B. Wolff, hvilken senare äfven utgifvit "Volksromane" (1848--50); en annan samling utgafs af Simrock (1839--67). -- 1852 nedsattes i Frankrike en kommission för undersökning af den kolporterade literaturen, och dess sekreterare, Charles Nisard, har om denna utgifvit ett anmärkningsvärdt arbete, "Histoire des livres populaires" (1854). Detta arbete jämte de förut anförda af Görres och Nyerup samt John Dunlops, af Felix Liebrecht till tyska öfversatta, rättade och ökade "Geschichte der prosadichtungen" (1851) utgöra det vigtigaste af literaturen öfver det rika, mångskiftande och i flere afseenden svårbehandlade ämnet. R. B.