Fördom, psyk., omotiveradt omdöme om en person eller sak, vanligen i förkastande eller klandrande riktning. Fördomen är en sådan produkt af menniskans produktiva föreställningsförmåga (fantasi), som af den fantiserande i viss mån förblandas med verkligheten. Hon är vanligen en följd af den inverkan, som menniskans naturanlag, uppfostran, lifserfarenhet samt hela verldsåskådning och lifsriktning utöfva på hennes fantasilif. Ofta äro de menniskor mycket fördomsfulla, hvilkas fantasi, i saknad af liflighet och lätthet att mottaga nya intryck, har benägenhet att hålla sig fast i en bestämd riktning. Vorden motiv för mensklig vilja, leder fördomen lätt till fanatiska och orättfärdiga
gerningar. Fördom bör skiljas från antipati (och idiosynkrasi), som ej har omdömets, utan känslans form och derför ej gör anspråk på objektivitet, samt från nyck, hvilken alltid har afseende på vilja och handling (något som fördomen väl kan hafva, men ej alltid har, hvarförutom fördomen eger mycken konstans, under det att nycken ständigt vexlar) och slutligen äfven från vidskepelse, som objektiverar fantasiens skapelse, under det att fördomen är ett af fantasien framkalladt omdöme om sådant, som verkligen finnes. L. H. Å.