Förgiftning eger rum i alla de fall, då ett giftigt ämne utöfvar sina specifika verkningar på en organism, vare sig att organismens lif upphäfves, eller blott en rubbning i dess funktioner åstadkommes. Förgiftningen kan uppkomma genom frivilligt intagande af gift eller genom dettas afsigtliga bibringande af andra eller ofrivilligt genom våda. Till de ofrivilliga förgiftningarna höra t. ex. qvicksilfverförgiftning hos dem, som arbeta med qvicksilfver, blyförgiftning hos blyarbetare, arsenikförgiftning hos dem, som hafva arsenikhaltiga tapeter, tyger o. d. i sin närhet, nikotinförgiftning genom tobak, trikinförgiftning genom förtärandet af trikinhaltigt fläsk, koloxidförgiftning genom kolos o. s. v. Sjelfmordsförgiftning och förgiftningsmord verkställas oftast med arseniksyrlighet, blåsyra, stryknin, opium, starka mineralsyror m. m. Under år 1879 inträffade i Sverige 99 medikolegala fall af sjelfmord medelst förgiftning (hvaraf 17 genom fosterfördrifning) och 19 förgiftningsmord.
Förgiftning åstadkommes i allmänhet genom följande medel: Svafvelsyra. Efter sväljande af detta ämne inträda förgiftningssymtomen ögonblickligt med häftigt brännande smärta i mun, svalg och mage, kräkningar af sura, bruna, sedan nästan svarta massor, blek ock kall hud, hastig och liten puls, bibehållet medvetande, ägghvitehaltig och blodig urin. Efter 2--3 timmar eller senare inträffar kollaps och död, stilla eller efter konvulsioner. Stundom perforeras magsäcken; oftast angripes äfven strupen, så att heshet, mållöshet och andnöd uppträder. Vid mindre qvantitet syra kan sjukdomen förlängas i flere dagar. -- Saltsyra har nästan samma verkan som svafvelsyra. -- Salpetersyra färgar slemhinnorna gula genom bildning af xantoproteinsyra, perforerar ofta magen och retar äfven respirationsorganen. -- Karbolsyra föranleder förgiftning vid utvärtes bruk som förbandmedel mot sårnader. Denna förgiftning kännetecknas hufvudsakligen genom allmännna rubbningar, såsom medvetslöshet, kollaps o. s. v. Urinen antager ofta en olivgrön färg och innehåller karbolsyra. -- Natronlut, starkt koncentrerad, upplöser slemhinnorna i svalg och magsäck, förvandlar dem till ett gråaktigt, vanligen genomskinligt gelé, ofta blandadt med svartaktiga massor. Förgiftningsförloppet är vanligen något långsammare än i svafvelsyreförgiftning, i början kräkningar, sedan äfven diarré, alkalisk urin, kollaps och död, vanligen efter 2--3 dagar. -- Ammoniak gifver stundom anledning till ofrivillig förgiftning och verkar irriterande icke blott på digestionskanalens, utan äfven på luftvägarnas slemhinnor (krupös bronkit). -- I likhet med de etsande syrorna och alkalierna verka äfven vissa salter af qvicksilfver, bly och koppar. Symtomen äro uppkräkningar af blod eller gröna massor, häftig kolik, kopparsmak, liten puls, hufvudvärk, svindel, konvulsioner och gulsot. -- Om arsenikförgiftning se d. o. -- Barium-salter förorsaka en förgiftning, hvars symtom hafva stor likhet med arsenikförgiftningens. -- Fosforförgiftning. Den amorfa, röda fosforn är ej giftig i och för sig; den vanliga, färglösa hör deremot till våra starkaste gifter, så att döden följt hos barn efter intagande af några få tändsatser å fosfortändstickor, oaktadt sådan tändmassa icke innehåller mer än 6--7 proc. fosfor. Våra numera mest använda säkerhetständstickor, som endast tända mot lådans plån, hålla ingen fosfor, hvaremot plånet innehåller fosfor, dock endast i amorf form. Våra gamla fosforstickor missbrukas i synnerhet som medel för fosterfördrifning, som nästan alltid medför moderns död. Enär fosfor är löslig i feta ämnen, passar ej mjölk till motgift. Symtomen af fosforförgiftning bestå i tryck och smärta i maggropen, uppstötning af vapörer, som smaka fosfor och lysa i mörkret, kräkningar, stark törst, stor kraftnedsättning och död efter några timmar eller vanligen först efter en eller annan dag. Tillfriskning äfven efter långt gången förgiftning har någon gång inträffat. -- Opium och morfinpreparat. Många barn hafva fått sätta till lifvet för opiumhaltiga rogifvande medel. I Sverige nyttjas bland sådana medel vanligast "Roséns bröstdroppar", hvarför medicinalstyrelsen upphäft apotekarnas rättighet att utlemna dessa droppar utan läkares recept. Den akuta opium-(morfin-)förgiftningen börjar vanligen med ett irriteradt, ruslikt tillstånd. Detta efterträdes snart af bedöfning och djup sömn, ur hvilken ingenting kan väcka. Respirationen blir långsam och stönande, pulsen hastig, pupillerna starkt kontraherade; urinstämma och förstoppning uppkomma, och efter några timmar eller dagar inträder döden slutligen genom
förlamning af nervcentra. Såsom ett vigtigt kännetecken på opiumförgiftning har man äfven framhållit, att andedrägtcn och svetten bruka lukta opium. Efter döden träffas vanligen stark blodöfverfyllnad i hjernan och lungorna. Behandlingen af en akut opiumförgiftning bör dels afse att på tjenligt sätt aflägsna opiumpreparatet ur magsäcken, dels att återställa de sjunkna krafterna genom frotteringar, elektricitet, starkt kaffe och garfsyrehaltiga drycker, i nödfall äfven genom artificiel respiration. Den kroniska opiumförgiftningen uppkommer antingen genom ätning eller rökning af opium eller genom medicinskt missbruk af opium eller morfinpreparat. Den visar sig vanligen i blekhet och afmagring, stapplande gång, slöa sinnen, djupt liggande, glänsande ögon, habituel förstoppning: och sömnlöshet. Själsförmögenheterna, för tillfället upplifvade och öfverretade, blifva småningom allt mera förslöade. Slutligen inträder ett slags delirium tremens, allmän förlamning och oftast för tidig död. De, som vant sig vid opium, hafva vanligen ytterst svårt att afstå från detsamma, ja ett hastigt afbrott kan till och med vara lifsfarligt, hvarför doserna endast småningom böra minskas. -- Kloroform har i sina verkningar ganska stor likhet med opium. Äfven vid kloroformförgiftning iakttager man först ett slags rus med yrsel, delirier, icke sällan våldsamhet, sedan ett stadium, utmärkt genom känslolöshet för smärtande intryck, muskelförslappning och medvetslöshet. Det är dessa verkningar, som förskaffat kloroformen så stor användning inom kirurgien. Med urskilning och varsamhet användt, är medlet icke farligt. Dock bör icke förtigas, att kirurgisk kloroformering kostat många menniskor lifvet (Richardson räknar 1 dödsfall på 3,500 kloroformeringar). Döden inträder oftast plötsligt, genom en förlamning af respirationsorganen eller af hjertat. Merendels torde denna olycka bero derpå att man försummat låta den sjuke inandas frisk luft jämte kloroformen, derpå att man icke i tid afbrutit kloroformeringen vid hotande fara, på, hjertfel o. s. v. -- Kloralhydrat, hvilket numera ofta användes som sömngifvande medel, har föranledt ett och annat dödsfall af våda. I synnerhet är medlet farligt vid hjertfel och låter icke väl förena sig med bruket af sprithaltiga drycker. -- Alkohol, bränvin och andra starkt sprithaltiga drycker kunna medföra både akut och kronisk förgiftning. Den akuta förgiftningen framträder i form af alkoholrus, hvilket alltför ofta slutar med döden genom för stark blodträngning till hjerna och lungor eller genom blodslag i hjernan (se vidare Alkohol och Alkoholism). -- Koloxidförgiftning kan inträffa antingen genom kolos eller genom lysgas. Kolos uppkommer oftast genom för tidigt skjutna spjäll i kaminer eller kakelugnar eller från glödande kol i öppna fyrfat. Koloxiden är så mycket farligare, som den är luktlös och derför kan samlas i stor mängd i ett rum, utan att man märker den. Koloxidförgiftningen har många grader, från snart öfvergående hufvudvärk till sinnesslöhet och död. Lysgasens giftighet betingas hufvudsakligen genom dess halt af koloxid. Lysgasen varnar dock genom sin starka lukt. Koloxidens starkt giftiga verkan beror derpå att den förenar sig med blodets hemoglobin, i det den utdrifver det för respirationen nödvändiga syret och derigenom verkar qväfning. Respirationsluften behöfver blandas endast med 1/2 à 1 proc. koloxid för att döda djur, och föga mera behöfves för menniskor. Förgiftningssymtomen äro först hufvudvärk, svindel, mattighet, oförmåga att hålla sig upprätt och bedöfning samt sedermera medvetslöshet (ofta redan vid början af densamma kräkning), besvärad andedrägt samt slutligen rosslande respiration och död. Denna förgiftning påkommer ofta oförmärkt under sömnen. De, som icke dö deraf, blifva för en tid bedöfvade, stundom sinnesslöa. Likfenomenen utmärka sig förnämligast genom blodets ljusröda färg och dess egendomliga förhållande vid spektralanalys. -- Kolsyreförgiftning eger vanligen rum af våda, genom vistelse på ställen, der kolsyra i större mängd utvecklas. Redan den dåsighet, sömnlöshet, hufvudvärk och mattighet, som bemäktigar sig dem, hvilka i för stort antal äro samlade i en trång, illa ventilerad lokal, visa en lindrig kolsyreförgiftning, som vid ogynsamma tillfällen kan stegras ända till dödlig utgång. Det hände fordom, att man aflifvade förbrytare genom att inspärra dem i s. k. hundgrottor, der kolsyra utströmmade ur marken. Meningarna äro ännu delade om hur stor procenthalt kolsyra den inandade luften behöfver innehålla för att medföra döden. Redan 3--5 proc. anses lifsfarliga.,och 10--12 proc. äro med säkerhet dödande. Döden inträffar under vanliga qväfningssymtom. -- Vätesvafla är äfven en giftig gas, som redan vid 0,12 proc. blandning med luften kan döda en hund, och som utgör en hufvudbeståndsdel i de giftiga gaser, som samla sig i kloaker och afträdesgropar. Denna gas verkar äfven qväfningsdöd och färgar blodet bläcksvart eller smutsigt grönt. -- Blåsyra (cyanvätesyra) och cyankalium (se d. o.) äro bland de hastigast dödande gifterna. Farliga äro derför de ämnen, som innehålla blåsyra, såsom bittermandel och frön af flere arter af slägtet Prunus. Redan 4--6 bittermandlar hafva förorsakat förgiftningssymtom hos barn, dock icke med dödlig utgång, och olycksfall hafva äfven inträffat derigenom att man vid beredning af mandelmjölk användt bittermandel i stället för sötmandel. Dödlig förgiftning af barn har förorsakats af 2--3 aprikoskärnor. Cyankalium utvecklar lätt i beröring med någon syra cyanvätesyra, och är derför ytterst giftigt. Exempel finnas att häftiga förgiftningssymtom inträdt endast derigenom att man tvättat händerna med cyankalium för att borttaga lapisfläckar. Symtomen af blåsyreförgiftning likna dem vid qväfning och inträda lika plötsligt som vid ett afbrott af respirationen. Bland likfenomenen framstå i främsta rummet qväfningssymtom, d. v. s. blodträngning till lungor, hjerta, hjerna och inre organ. Blodet blir ofta ljusrödt, såsom vid koloxidförgiftning, dock utan att förändra spektrum. -- Nitrobenzol, bekant under namnet falsk bittermandelolja eller mirbanolja, förekommer ofta
i parfymer, likörer och konditorivaror i stället för den äkta bittermandeloljan. Den luktar starkt bittermandel och förorsakar förgiftning, liknande blåsyreförgiftningen. -- Nitroglycerin har medfört några förgiftningar af våda och äfven användts till mord och mordförsök. Det är ett häftigt gift, hvaraf 2--3 droppar visat sig tillräckliga att döda en hund. Symtomen hos menniskor äro magplågor, hufvudvärk, kräkning och diarré, egendomlig lukt hos det uppkräkta, andnöd, frossanfall, svindel, sömnighet, förlamning och död efter några timmar (stundom först efter ett par dagar). -- Stryknin, den verksammaste beståndsdelen i räfkakor (Strychnos nux vomica) och i ignatiusbönan (Faba Sancti Ignatii), nyttjas ofta af jägare till rofdjurs förgiftande, men har äfven gifvit anledning till åtskilliga förgiftningar af våda och till sjelfmord äfvensom till giftmord. Förgiftningssymtomen inträda ej hastigt efter rent stryknin (eller räfkakepulver), som är mycket svårlöst; deremot fortare efter strykninsalt. De bestå i oro, dragningar och stelkramp i musklerna, munlåsa (trismus), genom stelkramp i tuggmusklerna, och tetanus, eller stelkramp i hela kroppen, hvilken blifver stel som ett bräde och oftast böjes bakåt, så att ryggen står i sprättbåge; vidare svårighet att andas och slutligen upphörd respiration samt qväfningsdöd genom kramp i diafragma och andningsmusklerna. -- Förgiftning liknande strykninförgiftningen framkallas af pikrotoxin, den verksamma beståndsdelen i kockelkärnor (af Menispermum Cocculus), hvilka användas att döfva fiskar och till ölförfalskning. -- Nikotin, den giftigaste växtbasen i tobaken, hvars blad hålla 2--7 proc. deraf, framkallar häftiga förgiftningssymtom, särdeles då den användes ren, men äfven, ehuru i mindre grad, vid oförsigtigt bruk af tobak, vare sig vid rökning eller vid yttre bruk af tobaksblad till omslag. Äfven nedsväljande af tobaksolja skall hafva medfört förgiftningar med dödlig utgång. Enligt nyare undersökningar skall dock hvarken tobaksröken eller tobaksoljan innehålla nikotin (emedan detta ämne sönderdelas vid förbränning af tobaken), men deremot andra giftiga kroppar, såsom pikolin och pyridinbaser. Förgiftningssymtomen, som inträda mycket snart hos ovana rökare, äro sveda i svalget, spottflytning, smärta i maggropen, qväljningar, kräkningar, hufvudvärk, blekhet och allmän svaghet samt, vid högre grader, medvetslöshet och konvulsioner. -- Atropin (se d. o.), den giftigaste växtbasen i Belladonna, föranleder stundom förgiftningar af våda, då t. ex. en för utvärtes bruk (i ögonsjukdomar) afsedd atropinlösning tages invärtes i stället för morfin eller dylikt, Äfven Belladonnabär hafva förorsakat förgiftning. Symtomen, som inträda efter några minuter, äro: muskeldarrning, bedöfning, ett rusliknande tillstånd, med glädtigt delirium, hastig puls, rödaktigt ansigte, betydlig utvidgning af pupillerna, i början muskelkonvulsioner, sedan slapphet, svårighet att svälja, svag respiration och död under allmän förlamning. -- Tämligen liknande förgiftningssymtom framkallas af spik-klubban (Datura stramonium) och bolmörten (Hyoscyamus niger), särdeles af deras frön, af hvilka 15--20 stycken hafva medfört döden hos barn. -- Digitalin, den verksamma beståndsdelen i fingerborgsblomman (Digitalis purpurea), är ett starkt hjertgift. Dess mest framstående verkan är att hjerttaktslagen genom förlamning af de i hjertat belägna ganglierna blifva långsamma, tills slutligen hjertat alldeles förlamas och stannar i utvidgadt tillstånd (i diastole). Dertill komma i början qväljningar, kräkningar och diarré, muskelsvaghet, svindel och slutligen medvetslöshet. Likhet i verkningar med Digitalis hafva Helleborus, Veratrum, Aconitum och Colchicum. -- Som bekant finnas många svampar, som äro giftiga. Det mest bekanta giftämnet hos svampar är muskarin i flugsvampen (Amanita muscaria), en i vatten kristalliserande samt i alkohol lättlöslig alkaloid, som verkar hjertförlamning och redan i en dos af 2--4 milligram dödar en katt. Förgiftningssymtomen äro ökad spottafsöndring, kräkningar, långsam puls, hopträngda pupiller, kolik, tenesmus, dyspne, svindel, konvulsioner och död. -- Till de organiserade gifterna höra, utom en mängd mikroskopiska lägre organismer, åtskilliga parasitdjur, bland hvilka trikiner (se d. o.) i senare tider vunnit stor uppmärksamhet. Bland öfriga hithörande gifter må nämnas fiskgift (se d. o.),köttgift, wurstgift, mjeltbrandsgift och ormgift. F. B.