Förkastning, en viss lokal rubbning inom skiktsystemet hos lagrade bergarter, i det skikten efter något lodrätt eller lutande plan afbrutits och ena delen flyttats ur sitt ursprungliga läge till ett annat. Dylika förkastningar förekomma inom yngre geologiska bildningar, särskildt inom stenkolsformationen, der de ofta förorsaka grufingeniören stort bryderi. Äfven inom urberget äro de ej ovanliga, och i flere grufvor har man trott malmen taga slut, der den endast varit förkastad. Numera har man matematiska formler, efter hvilka förkastningarna under vissa vilkor kunna beräknas. Utom stenkolsformationen i Skåne utmärka sig Dalkarlsbergs grufvefålt i Nerike samt Solstads koppargrufva i Småland för sina förkastningar. Den spricka, längs hvilken förkastningen uppstått, är vanligen fylld med klorit, kalk, skiffer, trapp eller andra bergarter, men dessa bergarter äro ej orsaken till förkastningen, utan hafva fått tillfälle att efter förkastningen bilda sig i den genom densamma uppkomna springan. Arten af den kraft, som åstadkommit förkastningarna, kan sällan bestämdt utrönas, utan får man ännu nöja sig med det faktum att en förkastande kraft måste hafva funnits. Th. N-m.
Nordisk familjebok · första upplagan
Förkastning
Ämne: Allmän geologi och bergartsbegrepp · Mineral, bergarter och geologi
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 684 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗