Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Forsberg

Ämne: Konstnärer och konstakademiens elever · Målare och konstnärer (biografier)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 20 (1899), sp. 809–810 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Forsberg, Nils, historie-, genre- och porträttmålare, född bondson i Riseberga, Skåne, d. 17 Dec. 1842, var först jordbruksarbetare, rymde ur föräldrahemmet, då man ville tvinga honom att blifva skomakare, och gaf sig i målarelära till en början i Helsingborg, der han utförde sin första tafla (en kopia af Westins altartafla i Riseberga kyrka), sedermera (1861) i Göteborg. Som elev vid slöjdskolan derstädes sysslade han med modellering och lyckades få ett skulpturverk, en Minerva, såld å Konstföreningen. Medelst ett understöd på 300 kr. af en privatman sattes han i tillfälle ätt 1867 begifva sig till Paris, der han sedan varit bosatt. Der blef han 1868 elev hos Bonnat, som redan 1869 förklarade honom vara en af sina bästa lärjungar. Sina studier hindrades han dock att i lugn få fortsätta, ty för att förtjena sitt uppehälle nödgades han ofta hålla sig ifrån Bonnats atelier och arbeta såsom kopist af taflor i museerna, såsom yrkesmålare, fotograf m. m. Under Paris' belägring gjorde han tjenst som sjukvårdssoldat och sågs ofta bland dem, som midt i kulregnet buro bort sårade. Efter krigets slut återvände han till sin konst och sitt mödosamma lif samt lyckades få utföra ett och annat porträtt. På Salonen debuterade han 1872 med ett sjelfporträtt. Sin första egentliga framgång vann han med genrebilden Akrobatfamilj inför cirkusdirektören (1877; utställd på verldsexpositionen 1878, inköpt af A. Röhss och skänkt till Göteborgs museum), af ett hårdt och kraftigt realistiskt skaplynne i uppfattning och framställning af de tämligen motbjudande typerna.

Efter många års förarbeten framträdde F. 1888 med en tafla, som på en gång gjorde honom till en berömd man: En hjeltes död (La fin d'un héros), med motiv från Paris' belägring, skildrande en soldat, som under strid mot tysk öfvermakt sårad till döds drager sin sista suck i den till sjuksal omdanade Notre-Damekyrkan. Taflan belönades å 1888 års Salon med en 1:sta klassens medalj, en utmärkelse, som intet svenskt konstverk dittills erhållit, utställdes sedermera i Stockholm (Konstnärsförbundets utställning hösten 1888) och flere andra svenska städer samt i Köpenhamn och vann å verldsutställningen i Paris 1889 2:dra medalj, inköptes s. å. af A. Röhss och skänktes till Nationalmuseum, bland hvars taflor hon är med full rätt en af de mest omtyckta. Den väldiga duken fängslar genom enkelheten och sanningen i den psykologiska karakteristiken, uppfattningens djupa, manliga allvar och en sällsynt gedigen och god realism i sjelfva det rent måleriska utförandet. Om också interiörens anordning och figurernas gruppering äro något väl konstlösa och sakna pittoresk karakter, vittnar verket dock om F:s utpräglade sinne för historiemålning i stor, monumental stil, hvars patos ej slår öfver i bombasm, utan beherskas af en modernt svensk, artistisk måttfullhet och finkänslighet. Sistnämnda drag gör sig, kanske något för mycket, gällande i sjelfva färgbehandlingen, som utmärker sig för reserverad kyla och fin diskretion. Flere af figurerna å taflan äro porträtt: ambulanssoldaten, som lyfter upp den döendes hufvudkudde, af F. sjelf, den främste i officersgruppen till höger af general Ducrot (något teatraliskt hållen) och presten, som räcker nattvarden, af pater Crossé.

F., som 1888 och 1890–91 på tillfälliga besök vistades i Sverige, har vidare utfört ett och annat porträtt af svenska samtida: grosshandl. E. Cederlund (1888), iöfverstinnan Aminoff m. fl. Sedan flere år är han sysselsatt med arbetet på en tafla föreställande Gustaf II Adolf hållande bön framför sin krigshär fore slaget vid Lützen. J. K–e.