Fotfolk l. infanteri, krigsv., är af de tre vapenslagen det, som strider till fots. Fotfolket är väpnadt med bakladdningsgevär, som är försedt med bajonett, och det kan strida såväl anfallsvis som försvarsvis, såväl på afstånd, med eldvapen, som på nära håll, med bajonetten. Det kan således på egen hand utkämpa en strid och är det enda sjelfständiga vapnet; det kan uppträda i all mark, der en menniska kommer fram; det är lättast att anskaffa, utrusta, utbilda och underhålla, hvarför det äfven är det talrikaste och förnämsta vapnet. I de stora arméerna finnes, jämte det vanliga fotfolket, en mindre del lättare utrustadt och i skjutning synnerligen utbildadt fotfolk, såsom jägare, skyttar o. s. v. Fotfolkets taktiska enhet är bataljonen, som vanligen fördelas i fyra kompanier och på krigsfot räknar 800--1000 man. Tre eller fyra (undantagsvis två) bataljoner förenas till ett regemente, två (undantagsvis tre) regementen till en brigad, och två eller (någon gång) tre brigader till en division (fördelning). I Sverige finnes i fredstid ingen enhet mellan regementet och divisionen (militärdistriktet). -- Fotfolket var sedan äldsta tider antingen tungt eller lätt. Det förra bar vapen, afsedda hufvudsakligen för handgemäng, såsom svärd och spjut, hade skyddsvapen, såsom hjelm, harnesk och sköld, samt uppställdes i djupa slaghopar, då deremot det senare förde kastvapen, såsom båge, kastspjut och slunga, saknade skyddsvapen, eller hade endast obetydliga sådana, samt svärmade framför de tunga slaghoparna och inledde striden. Det tunga fotfolket, som hade största anseendet, rekryterades af de frie medborgarena (såsom i Grekland; jfr Falang) eller af det äldre manskapet (såsom i Rom; jfr Legion), medan det lätta sammansattes af slafvar eller af de yngste medborgarena. Under hela forntiden var fotfolket härens egentliga styrka; men under medeltiden förlorade det sin betydelse i jämförelse med rytteriet, hvilket under riddareväsendets dagar helt och hållet fällde utslaget på stridsfälten. Eldvapnens införande återskänkte infanteriet öfvervigten, och dess betydelse har allt sedan nyare tidens början varit i stigande. Det bestod äfven då af två slag: tungt, pikenerare, väpnadt med rustning och blanka vapen samt uppstäldt i stora qvadrater, och lätt, musketerare, utan skyddsvapen, men försedt med eldvapen (musköt) och uppstäldt utomkring eller i hörnen af de tunga slaghoparna. Denna klumpiga uppställning utbyttes af Moritz af Oranien mot en tunnare och smidigare. Gustaf II Adolf fortsatte i hans spår. Han förtunnade uppställningen (6, stundom äfven endast 3 led), lättade musketerarnas utrustning och åvägabragte större samverkan mellan de båda slagen af fotfolk. Mot trettioåriga krigets slut bortlade pikenerarna rustningen, och vid öfvergången till 18:de årh. hade piken blifvit utbytt mot geväret med bajonett. Från den tiden fanns således ett slag af fotfolk. Under hela 17:de århundradet indelades fotfolket i regementen, och under senare hälften af samma århundrade infördes bataljonen såsom stridsenhet. Uppställningen förtunnades småningom till tre led; fotfolket uppställdes till detta djup på två långa linier bakom hvarandra, hvilka på inga vilkor fingo brytas. Detta var den hufvudsakligen af preussiske konungen Fredrik Vilhelm I och furst Leopold af Anhalt-Dessau utarbetade liniartaktiken, hvilken bragtes till sin fulländning af Fredrik II. Ett försök att återinföra lätt fotfolk gjordes, ehuru utan framgång, medelst uppsättande af jägarebataljoner. Under franska revolutionens tider kämpade hopar af oöfvade krigare, som rusade på i djupa massor, kolonner, föregångna af skyttar i spridd ordning, tiraljörer. Småningom ordnade sig förhållandena, och ett nytt stridssätt genomfördes under Napoleon I. Fotfolket indelades i halfbrigader, sedermera kallade regementen, på 3 bataljoner, i brigader och i divisioner. Det franska fotfolkets indelning och stridssätt infördes småningom i alla arméer. Jämte det vanliga fotfolket nyttjades lätt fotfolk, som vanligen utgjorde en del af bataljonen och skulle inleda striden genom att uppträda i spridd ordning, hvarefter bataljonens slutna massa skulle utföra ett samladt anfall. Efter införandet af snabb- och lång-skjutande gevär har det blifvit en nödvändighet att allt fotfolk uppträder såsom det forna lätta, och ett nytt stridssätt har gjort sig gällande. -- Fotfolkets stridssätt bestämmes i våra dagar af de snabb- och lång-skjutande gevärens förmåga att hastigt samla en ytterst liflig eld på en punkt och att förlägga denna på ganska långt afstånd från de skjutande. Eldstriden har derför blifvit af öfvervägande betydelse, och bajonettstrid förekommer allt mera sällan. Stridsledningen måste följaktligen gå ut på att draga så stor fördel som möjligt af elden, på samma gång dennes härjningar tvinga till en gles formering af de i striden invecklade trupperna. Inkommen inom området för fiendens artillerield (på slätt fält 2,400 m.), måste bataljonen ordna sig kompanivis, vanligen på två s. k. stridslinier, af hvilka den första har till uppgift att utföra eldstriden ända fram till snabbeldshållet, under det alt den andra skall gifva styrka åt sjelfva anfallet. Bataljonen skrider utan uppehåll framåt, till dess första stridsliniens kompanier hinnas af fiendens gevärskulor (inom 1,500 m.). På detta långa håll vore icke skäl för den anfallande att förlora tid genom att stanna och
öppna eld; hans uppgift är att utan uppehåll skrida fram så långt som möjligt. Han måste dock intaga en tunnare formering, hvarför en pluton (1/3 eller 1/4) af de främsta kompanierna utvecklas på ett led (i skyttelinie) och sändes 200--300 m. före återstoden af kompaniet. Sålunda fortsätter man, till dess fiendens eld blir så öfverväldigande, att man icke kan komma längre. Man måste då öppna eld för att få luft, hvarför man vanligen förstärker skyttelinien med ytterligare en pluton af hvarje kompani i första linien och öppnar eld, hälst med salvor plutons-vis, då plutonens manskap på en gång afskjuter sina gevär. Under skydd af denna eld springer skyttelinien, antingen hel och hållen på en gång eller kompanieller plutons-vis, framåt ett stycke, stannar, kastar sig ned och skjuter. Detta förfaringssätt bör, om möjligt, icke användas förr än på 600 m. afstånd från fienden, men väl på kortare håll. De bakom skyttelinien varande afdelningarna följa efter den andra stridslinien, hvarvid de hålla sig på omkr. 500 m. afstånd bakom skyttelinien för att icke oroas af den mot denna riktade elden. Skyttelinien, hvilken förstärkes efter behof, arbetar sig småningom fram till en linie, snabbeldshållet, tillräckligt nära fienden, för att den derifrån må kunna utveckla en fullt verksam eld (omkr. 200 m.). På snabbeldshållet utvecklas så mycket folk, som får rum, hvarefter en ytterst våldsam snabbeld uppstår. Sedan denna gjort verkan, och fienden blifvit bragt ur sitt läge, skrider skyttelinien, förstärkt af andra stridslinien, som nu hunnit upp den första, fram till bajonettanfall. Bajonettstrid kommer dock sällan i fråga annanstädes än i bebyggda orter, i skansar o. d., som envist försvaras. De till det första anfallet icke afsedda trupperna följa efter såsom andra och tredje "träffen" för att vara till hands, om deras biträde erfordras. Den försvarande besätter sin ställning i samma formering, som blifvit antagen för den anfallande, men med kortare afstånd mellan linierna, och söker medelst sin eld hålla den anfallande från lifvet och förmå honom att tidigt utveckla sig. Derigenom förlorar nämligen denne tid, och hans anfall mister en del af sin kraft. Sådan är den vanliga gången af en fotfolksstrid. Mången gång utvecklar hon sig vida hastigare, och ej sällan uteblifver ett eller annat af de ofvan beskrifna skedena. Kavallerianfall afvisas med lugn och icke för tidigt (inom 350 m.) öppnad eld. C. O. N.