Fotofon (af Grek. fos, ljus, och fone, ljud), fys., apparat, medelst hvilken ljudet kan fortplantas på större afstånd endast genom användande af ljusvibrationer såsom fortplantningsmedel, således utan tillhjelp af ledningstråd. Fig. 1 visar en form af detta instrument. M är en plan spegel, på hvilken parallella ljusstrålar falla. Efter brytning i linsen L" förenas strålarna till en brännpunkt i D, spridas vidare mot linsen L' och gå derefter parallella till linsen L, som åter samlar ljuset i brännpunkten S. I denna punkt är anbragt en skifva af selen. P är en galvanisk stapel, hvars ström går genom selenskifvan och genom tvänne
telefoner, mellan hvilka den hörande håller hufvudet, så att han har en telefon för hvardera örat. Om belysningen på skifvan S af en eller annan orsak förändras till sin intensitet, så
Fig. 1.
undergår ock, till följd af selenens egenskap att vid olika belysning erbjuda olika ledningsmotstånd, strömmens styrka en förändring, och denna förändring i strömstyrkan har åter till följd vibrationer i telefonhinnorna samt deraf förorsakade ljudförnimmelser. Är t. ex. vid DD insatt en roterande skifva med hål i närheten af periferien, så att den af linsen L" alstrade ljusbilden faller ömsom uti en af öppningarna i skifvan och på mellanrummen mellan öppningarna, så kommer ock ljuset att omvexlande träffa och afstängas från skifvan S. Roterar skifvan D med jämn hastighet, och äro öppningarna i densamma på lika afstånd, kommer alltså strömmen i telefonerna att regelbundet förstärkas eller försvagas, och dessa senare att låta höra ett ljud, liknande en ton. Om åter de på spegeln M eller på linsen L" fallande strålarna äro reflekterade från en spegel, som sjelf sättes i vibrationer derigenom att man talar framför densamma, såsom t. ex. den tunna speglande
Fig. 2.
skifvan ll i fig. 2. så komma telefonerna att återgifva hvad som talas. På detta sätt har det lyckats uppfinnarna af fotofonen, amerikanerna Bell och Sumner-Tainter, att utan ledningstråd fortplanta ljudet 200--300 m. Fotofonen är en nyhet från år 1880. Den innebär, i den form den här ofvan blifvit beskrifven, egentligen ingenting öfverraskande, ty den egenskap hos selen, på hvilken instrumentet grundar sig, har ganska länge varit känd. Men uppfinnarna lära dock hafva stor förtjenst deruti att de genom långvariga experiment lyckats åstadkomma en modifikation af selen, som har vida större känslighet för ljuset och mindre ledningsmotstånd än de hittills kända. Det torde kunna anses mindre sannolikt, att fotofonen kommer att blifva af någon synnerlig praktisk betydelse, men apparaten har ännu en form, utom den nyss beskrifna, som är af stort teoretiskt intresse. Bell har nämligen funnit, att ljudet kan med tillhjelp af ljusvibrationer fortplantas äfven utan användande af telefon och stapel. Om i fig. 1 man tänker sig de sistnämnda delarna borta och endast en skifva af selen i S, brännpunkten till linsen L, så kommer denna skifva, om örat hålles intill densamma, att gifva från sig ljud, när hon träffas af intermittenta eller vibrerande ljusstrålar. Derigenom är bevisadt, att ljusvibrationerna förmå att framkalla sådana molekulära rörelser, hvilka måste förutsättas för uppkomsten af ljud. Af stort intresse är äfven, att selen icke är det enda ämne, som sålunda återgifver ljudet under ljusets direkta inverkan. Bell har funnit samma egenskap hos ett så stort antal andra kroppar, då de användas i form af mycket tunna skifvor, att han är benägen antaga, att det ej gifves något undantag, utan att hvarje kropp genom inverkan af ljusstrålar kan försättas i molekulära vibrationer, tillräckligt starka att alstra förnimbara ljud. L. A. F.