*Fotografi. Sedan artikeln i hufvudarbetet skrefs, hafva ofantliga framsteg gjorts å hithörande områden. Den verksamma häfstången har varit bromsilfveremulsionen. I stället för det i hufvudart. beskrifna s. k. collodiumforfarandet, vid hvilket den ljuskänsliga hinnan måste framställas omedelbart före användandet och framkallningen af bilden ske omedelbart efter dess erhållande på hinnan, användes nu så godt som uteslutande det då alldeles nya förfarandet med »torrplåtar», framställda fabriksmässigt genom öfvergjutning af glasplåtar med en gelatinemulsion af bromsilfver. Dessa plåtar kunna förvaras lång tid före användandet, och äfven sedan sjelfva expositionen skett, kunna de förvaras längre tider, innan framkallningen verkställes. Det tält, som alltid behöfde medföras vid fotografering utom hus, är numera en saga blott. Först genom dessa framsteg blef fotografien rätt användbar för de flesta vetenskapliga ändamål och ett ädelt nöje, tillgängligt för alla. Också följde en fullkomlig revolution i alla konstruktioner af instrument och apparater. Så hafva de fotografiska objektiven efter fleråriga mödosamma räknearbeten, utförda af vetenskapsmän, vunnit en ej anad fullkomlighet. De moderna objektiven — bland hvilka de s. k. anastigmaterna obestridt intaga första platsen — lemna med stor bildvinkel och ljusstyrka en bild af sådan skärpa, att den, utan att förlora derpå, tål en betydande förstoring. Cameran konstrueras numera i de mest fulländade, olika former, afsedda för olika ändamål. Särskildt har torrplåtarnas stora känslighet, som möjliggör erhållande i solljus af en fullt exponerad bild på 1/20 sekund och mindre, föranledt byggandet af s. k. »hand-cameror», hvilka finnas i handeln af de mest vexlande konstruktioner. Med dessa apparater verkställes exponeringen oftast utan användande af stativ, under det cameran helt enkelt hålles i handen. Efter skedd exponering ersättes genom en särskild mekanism den exponerade plåten med en ny, och apparaten är färdig för ny exposition. Det antal plåtar, som på detta sätt medföres, är vanligen 12, formatet i regel 9⨯12 cm. I en del apparater användes i stället för glasplåtar en böjlig hinna, film, å hvilken emulsionen blifvit gjuten, hvarvid den exponerade delen upprullas pä en särskild mekanism. En sådan apparat kan vara »laddad» för 100 fotografier. Det är egentligen genom handcameran, som fotografien trängt ut i den stora allmänhetens led. Emellertid kan det ej nekas, att just på grund häraf handcamerans byggnad i regel föreskrifves af den stora allmänhetens smak. Apparaterna äro i allmänhet billiga och dåliga, och när priset är högt, utgöres valutan vanligen af ökad elegans och sinnrika automatismer i stället for verkliga förbättringar. Undantag härifrån gifvas dock, och är det särskildt glädjande att konstatera, att vissa svenska handcameror i detta hänseende intaga ett bemärkt rum. Ett af den vanliga handcamerans kardinalfel, den alldeles för korta brännvidden, har utan tvifvel varit af en djupgående betydelse för allmänhetens och delvis äfven den moderna konstens uppfattning af hvad man kan kalla ett naturligt perspektiv, i det de af detta fel härrörande onaturliga vidvinkelperspektiven, som ögat ständigt möter å fotografier, illustrationer och målningar, ej längre förefalla så onaturliga.
Tack vare torrplåtarna spelar fotografien numera såsom forskningsmedel en högst betydande rol för de flesta vetenskaper. Särskildt astronomien har henne att tacka för en mängd upptäckter af vidtgående betydelse (jfr Astrofotografi. Suppl.). Men äfven för kunskapens utbredning och för undervisningen är hon af synnerligt värde, då numera afbildningar för sådana ändamål i regel åstadkommas på fotografisk väg, hvarigenom de vinna i naturtrohet och sanning.
Framkallningen af den vid expositionen erhållna latenta bilden å bromsilfverplåten sker i ett rum, som upplyses af endast ett svagt rödt ljus, medelst pyrogallussyra, hydrokinon, jernoxalat eller andra reduktionsämnen, hvaraf oupphörligen nya upptäckas. Efter framkallningen aflägsnas det ej reducerade bromsilfret med undersvafvelsyrligt natron.
Det erhållna negativet visar endast skuggor och dagrar. Föremålets färger framkomma ej. Emellertid arbetas rastlöst på erhållande af en metod, med hvilken föremålet kunde afbildas i naturliga färger. Ehuru någon praktisk sådan metod ännu ej föreligger, torde dess upptäckt dock kunna väntas. I sjelfva verket har man redan genom ett af den franske vetenskapsmannen Lippmann angifvet förfarande i sin hand att kunna på den fotografiska plåten återgifva de olika färgerna i spektrum, ehuru de synas endast i vissa dagrar (»interferensfärger»). Men ej nog med, att färgerna ej återgifvas på den vanliga torrplåten: de motsvarande dagrarna hafva ej ens inbördes samma valör som färgerna. Detta fel kan emellertid numera ganska fullkomligt afhjelpas genom s. k. ortokromatiska plåtar. Då likväl dessa äro känsliga äfven för den vanliga mörkrums belysningen, är deras användande omständligt. Till reproduktioner af oljemålningar äro de dock oersättliga.
Negativet å bromsilfverplåten användes till bildens kopiering å en annan känslig hinna, hvarigenom en positiv bild erhålles. För fotografier har albuminpapperet härvid helt och hållet stälts i skuggan af andra papperssorter. Är det använda ljuskänsliga ämnet ett silfversalt, är det vanligen fabriksmässigt appliceradt på papperet i ett gelatin- eller collodiumskikt, s. k. aristopapper. Men äfven platinasalter användas, och särskildt för porträtt synas de s. k. platinotypierna vinna terräng. Dessutom kan man använda bromsilfvergelatin äfven för positivprocessen. Den höga känslighet, som härvid uppnås, medger å ena sidan utförande af förstoringar utan användande af solljus, å den andra erhållande inom kort tid på automatisk väg af en mängd fotografier å papper utan ände (»kilometerfotografi»). Utom på papper kan reproduktionen ske äfven å glasplåtar, »diapositiv», hvilka sedan genom en projektionsapparat, »skioptikon», kunna visas för ett helt auditorium på en gång. Är åter bilden ämnad att tjena såsom illustration i vetenskapligt arbete, tidskrift e. d., öfverföres den likaledes genom en kopieringsprocess på den litografiska stenen, på koppar- eller zinkplåten eller på den särskildt preparerade gelatinplåt, genom hvilken ljustryck erhålles. Bland dessa de fotomekaniska reproduktionsmetoderna representerar autotypien (se d. o. Suppl.) det vigtigaste framsteget.
Fotografiplåtens redan förut bekanta känslighet för strålar, hvilka ej af menniskoögat förnimmas såsom ljus, s. k. ultravioletta strålar, har befunnits gälla en 1896 upptäckt art af strålar, de efter sin upptäckare s. k. Röntgenstrålarna. Dessa genomtränga många ogenomskinliga ämnen, t. ex. trä, under de det ej genomtränga andra, t. ex. metallerna. Man kan derför å en i sin träkasett innesluten fotografiplåt erhålla en skuggbild af metallföremål, placerade på kasettlocket, om detta belyses af Röntgenstrålarna. Äfven för medicinska ändamål har denna Röntgenfotografi en viss betydelse, då man i åtskilliga fall med dess tillhjelp kan konstatera läget af en inträngd kula, arten af en benskada o. s. v.