Fox, George, stiftare af qväkarnas sekt, född i Drayton (i England) 1624, blef som barn satt i lära hos en skomakare. På lediga stunder läste han flitigt bibeln och hängaf sig åt religiöst begrundande. Från sitt nittonde år hade han visioner och fann sig af en inre röst manad att skilja sig från verlden och dess väsende samt uppträda såsom botpredikant. Småningom antogo hans idéer en bestämdare form. Hufvudinnehållet af hans predikan var, att man framför allt borde akta på det inre ljuset i sin egen själ, hvilket han äfven kallade det inre ordet, den inre Kristus, och som han satte högre än bibelns bokstaf. 1648 började han vandra omkring öfverallt i England och predika. Dels genom sina lärors skiljaktighet från de rådande religiösa åsigterna, dels äfven genom det djerfva och egendomliga i sitt uppträdande ådrog han sig förföljelser både från myndigheternas och folkets sida. Han blef många gånger häktad och några gånger insatt på dårhus. Vid ett tillfälle måste han inställa sig inför protektorn Cromwell. Denne frikände honom fullständigt och befallde, att hans anhängare, "vännerna" eller "qväkarna", icke skulle få ofredas. Under återstoden af Cronwells regering åtnjöto de också lugn, och antalet af F:s anhängare växte betydligt. Äfven medlemmar af de högre stånden slöto sig till dem. Under Karl II (1660--85) började åter förföljelserna. F. kastades i fängelse för hållandet af otillåtna religiösa sammankomster. När han åter kommit på fri fot, reste han till Irland, dit han redan förut skickat missionärer. 1671 företog han en missionsresa till Amerika och 1677, åtföljd af sina mest framstående lärjungar, William Penn och Robert Barclay, till Holland. Jakob II beviljade qväkarna religionsfrihet. Denna bekräftades af Wilhelm III. F. fick sålunda under sina sista lefnadsår se det af honom stiftade religiösa samfundets ställning betryggad. Han dog i London 1690. -- F. var en man med redlig karakter, varm menniskokärlek, djupt religiös känsla, rik fantasi och originella åsigter, men föga utvecklade och ordnade begrepp. Hans tankar utvecklades samt bragtes i system och hans samfund organiserades af hans mera bildade lärjungar, Barclay och Penn.
1. Fox, Henry, lord Holland, engelsk statsman, föddes, såsom man uppgifver, 1705 och var son till en civil ämbetsman, Sir Stephen Fox, i dennes andra, vid 77 års ålder ingångna, äktenskap. Efter en i utsväfningar tillbragt ungdom slöt han sig, ehuru uppfostrad i jakobitiska grundsatser, till whig-partiet och blef en trogen anhängare af Walpole. Både i parlamentet och i förvaltningen, inom hvilken han redan på Walpoles tid erhöll en ringare syssla, gjorde han sig känd för ovanlig duglighet, utnämndes 1746 till chef för krigsdepartementet och lät i början af 1755 öfvertala sig att i samma egenskap ingå i Newcastles kabinett. Genom detta steg skilde han sig från Pitt, med hvilken han under den närmast föregående tiden varit förbunden. På hösten s. å. blef han "secretary of state" och erkänd ledare af regeringens parti i underhuset på det vilkor att han skulle söka genomdrifva husets bifall till ett par subsidiefördrag med Hessen och Ryssland, hvilka han dock sjelf förut synts ogilla; men missnöjd med Newcastle, nedlade han i slutet af 1756 sitt ämbete. Då Pitt kort derefter kom till makten, lemnades ingen plats åt F. i den nya styrelsen, ehuru han i hög grad egde Georg II:s förtroende. Han uteslöts äfven från kabinettet, när Pitt 1757 bildade sin andra ministèr, men utnämndes till generalkrigskommissarie och åtnöjde sig med denna tämligen underordnade befattning, emedan den under det då pågående kriget inbragte honom ofantliga inkomster. Med bibehållande af detta ämbete inträdde han 1762 i Butes kabinett och öfvertog på samma gång ledningen af regeringspartiet i underhuset. Han lyckades i sin uppgift att vinna husets godkännande af fredspreliminärerna i Fontainebleau, men hans redan förut stora impopularitet ökades genom den framstående del han tog i ministèrens oärliga och våldsamma tillvägagående för att vinna seger åt sin klandervärda utrikespolitik. Sedan han jämte Bute utgått ur kabinettet, 1763, vid hvilket tillfälle han upphöjdes till lord Holland, var hans politiska rol utspelt. Han qvarstod emellertid såsom generalkrigskommissarie till 1765. Död 1774. F. var en mycket skicklig ämbetsman och en öfverlägsen debattör samt prisad för ett intagande umgängessätt, men leddes ej i sitt offentliga lif af ädla och upphöjda grundsatser. E. B.
2. Fox, Charles James, engelsk statsman och parlamentstalare, den föregåendes son och genom sin moder, lady Caroline Lennox, en dotter till hertigen af Richmond, en ättling af konung Karl II, föddes d. 24 Jan. 1749. Efter tvänne års resor i Frankrike och Italien, under hvilka han besökte Voltaire på Ferney, invaldes han 1768 i underhuset, väckte der snart uppmärksamhet såsom talare och erhöll 1770 ett ämbete i Norths toryistiska styrelse. Under de första åren af sitt parlamentariska lif förfäktade F. grundsatser, som voro långt ifrån liberala, och ingen kunde då i honom ana den tillkommande värme och hängifne frihetsvännen. 1774 afskedades han från sin syssla i anledning af sitt sjelfrådiga uppförande emot North, slöt sig derefter till den Rockinghamska afdelningen af whig-partiet, der han knöt en närmare vänskapsförbindelse med Edmund Burke, och blef inom kort, till följd af så väl sitt älskliga väsende som sitt öfverlägsna snille, erkänd ledare för regeringeris motståndare i underhuset. Under den tid, då han tillhörde oppositionen emot North, bar han frihetens fana högt och med ära, liksom, med kanske blott ett undantag, under hela sitt följande lif. Han förklarade sig 1780 för allmän samvetsfrihet och kämpade med outtröttlig ifver för de amerikanska koloniernas sak. Så t. ex. yrkade han redan 1778, att man skulle erkänna nybyggarnas sjelfständighet; men han gick tyvärr vid sina anfall emot Norths amerikanska politik ofta till väga med en häftighet, som öfverskred sanningens och rättvisans gräns. Då North på våren 1782 måste taga afsked, inträdde F. i Rockinghams kabinett såsom utrikesminister.
Medan han i denna egenskap lät föra fredsunderhandlingar i Paris, genomdref han upphäfvandet af den lag, enligt hvilken konungen och det engelska parlamentet egde att lagstifta för Irland, arbetade kraftigt för Burkes ekonomiska reform och understödde den unge Pitts förslag om en ombildning af underhusets sammansättning. När efter Rockinghams död, på sommaren 1782, Shelburne blef dennes efterträdare, nedlade F. sitt ämbete, sedan han förgäfves sökt förmå konungen att göra hertigen af Portland till Rockinghams efterträdare. Detta felsteg, ty ett sådant namn synes hans handlingssätt förtjena, följdes snart af nya. För att störta Shelburne, hvilken dock var whig liksom han sjelf, förband han sig 1783 med tory-partiets erkände anförare North, hvars statskonst han förut med sådan skärpa angripit. Jämte sin nya bundsförvandt uppträdde han kort derpå i parlamentet emot de af regeringen afslutna fredspreliminärerna med Frankrike och Spanien, ehuru dessa preliminärer innehöllo så förmånliga vilkor, som England under dåvarande förhållanden kunde begära. Shelburne, hvars anhängare i underhuset lågo under för "koalitionen", måste afgå, och Portland bildade på våren 1783 att nytt kabinett, hvaraf både North och F. blefvo medlemmar, den senare såsom utrikesminister och den ledande kraften. Han bragte de slutliga fredsfördragen med Amerika, Frankrike och Spanien till stånd (1783), men hans vigtigaste åtgärd var framläggandet i parlamentet af den s. k. ostindiska billen. Detta lagförslag åsyftade framför allt att förskaffa ostindiska kompaniets förtryckta undersåtar en bättre styrelse, men afsåg derjämte -- ett nytt felsteg af F. -- att stärka det dåvarande regeringspartiets ställning på kronans bekostnad. Billen antogs i underhuset, men föll hos lorderna. Georg III, som hyste motvilja emot både North och F., emot den senare bl. a. för hans lättsinniga lefnadssätt och förbindelse med den olydige tronarfvingen, skyndade med anledning deraf att afskeda sina ministrar och uppdraga åt Pitt bildandet af ett nytt kabinett. F. stod således i slutet af 1783 åter på oppositionens sida. Vid parlamentsvalen 1784 led han ett stort nederlag, i det en mängd af hans förra anhängare, förbittrade öfver hans förbindelse med North och öfver det ostindiska lagförslaget, förklarade sig för hans unge medtäflare Pitt. Under de första åtta åren efter valen 1784, under hvilka hans parti i parlamentet visserligen var ett mindretal, men dock ej så obetydligt, uppträdde han med yrkande på åtskilliga berättigade reformer, såsom en förändring af underhusets sammansättning, slafhandelns afskaffande och Testaktens upphäfvande i afseende på protestantiska dissenters, samt understödde Burkes med framgång krönta försök att få Hastings ställd till rätta för hans förtryck i Indien. Men han gjorde sig också skyldig till misstag, såsom då han 1785 bekämpade Pitts förslag om större handelsförmåner åt irländarna och 1787 klandrade det 1786 afslutna handelsfördraget med Frankrike. I början af 1790-talet uppstod en söndring i hans läger. Sedan Burke, som ej kunde fördraga hans glädje och loftal öfver den franska revolutionen, redan 1791 i underhuset uppsagt all förbindelse med honom, öfvergingo under de närmaste åren flere andra af hans anhängare, såsom Portland, Fitzwilliam och Spencer, till regeringspartiet. Orsaken dertill var hans ståndpunkt både i den yttre och i den inre politiken. Han påstod, att ministèren ej tagit tillbörliga mått och steg för att afböja det 1793 började franska kriget, tadlade, att man genom detsamma, åtminstone i förstone, åsyftade äfven en förändring af Frankrikes inre förhållanden, i hvilka man enligt hans tanke ej skulle inblanda sig, och uppmanade ifrigt till fred. Han angrep styrelsens stränga åtgärder emot den demokratiska rörelsen i landet och yrkade på reformer såsom det bästa medlet att ställa de missnöjda till freds. 1797--1800 afhöll han sig från parlamentets öfverläggningar och lefde på sitt landtställe S:t Anne's Hill, sysselsatt med bl. a. förberedelser till en historia öfver den engelska revolutionen, af hvilket arbete blott en ringa del hann blifva färdig. Efter unionen med Irland (1800) förklarade han sig till förmån för katolikerna på ön och ansåg, att de hade rätt att fordra valbarhet till parlamentet. De. 1801 afslutade fredspreliminärerna med Frankrike helsades af honom med bifall. När kriget 1803 å nyo utbröt, talade han snarare för än emot detsamma, och skulle 1804 hafva blifvit medlem af Pitts andra kabinett, om ej den envise konungen satt sig deremot. Efter Pitts död, 1806, måste emellertid Georg III låta allt motstånd falla, och F. bildade jämte Grenville ett kabinett, i hvilket han sjelf var utrikesminister. I sin förhoppning att vinna Napoleon för en antaglig fred blef han snart sviken, och för hans sträfvanden för slafhandelns afskaffande satte döden en gräns. Han afled d. 13 Sept. 1806. -- F. var en öfverlägsen debattör, kanske den störste, som England någonsin haft, en framstående statsman, en utmärkt administratör och den mest hängifne frihetsvän; men han egde icke det lugn och den sjelfbeherskning, som i väsentlig mån bidrogo till d. y. Pitts storhet. Han var en bildad man med mycken klassisk lärdom, kärlek för historiska studier och sinne för skön konst. Till karakteren var han fri från all falskhet, afund och fåfänga samt blid, varmhjertad och välvillig; men ett lättsinnigt lefnadssätt, beroende både på anlag och på en förvänd uppfostran, har satt en fläck på hans namn. E. B.