Frese, Jakob, lyrisk skald, född i Viborg d. 21 Aug. 1691, inskrefs 1703 såsom student vid Åbo universitet. 1714 erhöll han fullmakt såsom sekreterare vid amiral Lillies eskader, hvilken tjenst emellertid af ständerna indrogs, innan F. hann att tillträda densamma. Vid denna tid hade han gjort sig något känd såsom skald, särskildt genom några grafverser, som trycktes, och på grund deraf erhöll han, i Jan. 1715, uppdrag att på Riddarehuset inför "ett högt och förnämt samqväm" samt i närvaro af hertigen af Holstein och de k. råden tolka den allmänna glädjen öfver konungens hemkomst från Turkiet. S. å. blef han af guvernören i Skåne frih. J. Burenschöld kallad till handsekreterare. 1719 blef han kanslist vid den nyinrättade civilexpeditionen, hvilken befordran blef hans sista. Dertill var troligen hans svaga helsa den förnämsta orsaken. Han hade nämligen redan tidigt blifvit angripen af en svårartad frossa, som följde honom under hela hans återstående lif. Död i Stockholm d. 31 Aug. 1729. -- Bland skalderna under tiden mellan Stjernhjelm och Dalin intager F. otvifvelaktigt ett framstående rum, äfven om hans berömmelse bland samtiden ej var spridd i särdeles vidsträckta kretsar och hos den märmaste efterverlden var än ringare. Dalin synes knappast hafva känt honom, och under gustavianska tiden var F. så godt som bortglömd. Framdragandet af hans namn och verk ur glömskan är derför fosforisternas förtjenst. Sondén utgaf en ny upplaga af hans dikter, och Atterbom tecknade med varm kärlek och fint mästerskap hans ädla bild bland "Svenska siare och skalder". Sedermera har äfven Svenska akademien hemburit sin hyllning åt hans minne, i det hon 1866 gjorde honom till föremål för en minnespenning och en oveldig lefnadsteckning (af G. Ljunggren). -- F:s skaldskap var uteslutande lyriskt samt uppenbarar en djup och innerlig känsla, en varm fosterlandskärlek och ett lifligt natursinne. Någon synnerlig originalitet utmärker likväl ej i allmänhet hans dikter, af hvilka en del ej ens höjde sig öfver de samtida skaldernas, ehuru F. öfverträffade de fleste bland dem i formgifningens konst. Ljunggren påvisar t. o. m. bland hans dikter flere, som innehålla mer eller mindre tydliga erinringar af äldre skalder, såsom Spegel, Lucidor, Runius, Dahlstjerna m. fl., fastän de ej kunna kallas rena efterbildningar. "Men der hans inre är lifligt upprördt, och der de toner, som i enskilda dikter klinga hvar för sig, samlas i en mild harmoni, der är F. fullt sig sjelf, der röjer sig det gedigna i hans skaldenatur. Enkelt, okonstladt, utan medvetande om sin egen skönhet lägger sig der hans inre verld i dagen, och i detta uttryck af verklig ingifvelse står han ensam bland sin tids skalder." F. var således i grund och botten samt i bästa mening en naiv skald, hvilket han framför allt visar i de dikter, som ega en mer idyllisk karakter; men hans veka och allvarliga känslostämning, som dock för ingen del var fientlig mot en oskyldig lefnadsglädje, och hans af sjukdomen alstrade böjelse för
betraktelser, hvilka hade sin ändpunkt i den sannaste resignation, gjorde honom i viss mening äfven till en sentimental skald, blott man icke med sentimentalitet förstår något osundt, falskt eller uppskrufvadt. Hela F:s skaldskap utgör nämligen en bekräftelse af de ord, med hvilka han bär vittne om sig sjelf: "Jag har sund och helbregda varit, jag har ock sjuk och skröpelig varit. I det förra tillståndet behagade mig verlden; i det senare lärde jag känna Gud." -- Samlingen af hans Andelige och verldslige dikter utgåfvos först af honom sjelf (1726), och jämt ett hundra år senare utgåfvos hans Valda skrifter af P. A. Sondén. F:s samlade skrifter finnas i 20:de delen (1876) af P. Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin". Jfr Atterbom: "Svenska siare och skalder", d. II; Ljunggren: "Minne af J. Frese", i Sv. akad:s handl. del. XII.