Fridsbrott, jur. Ordet "frid" betecknade i den äldre germanska rätten den rättsliga ordningen och säkerheten inom samhället, och hvar och en, som förbröt sig mot denna, kunde alltså sägas begå ett fridsbrott. Men utom denna allmänna frid kände den germanska rättsuppfattningen också särskilda högre frider, som hvilade öfver vissa personer, tider, orter eller förhållanden, och brott mot en sådan särskild frid benämndes företrädesvis fridsbrott. Till dessa frider hörde af ålder tingsfriden, som omslöt folkförsamlingen och dem, som voro på väg dit eller derifrån, hemfriden samt åkerfriden, hvilken skyddade landtmannen under hans arbete
å fältet under sånings- och skördetiderna. Då kyrkan och konungamakten vuxo i betydelse, framträdde kyrkofriden, som sträckte sig till kyrkan och dess närmaste omgifning, och den af kyrkan införda frid, som hvilade öfver de kyrkliga helg- och högtidsdagarna, samt konungsfriden, hvilken verkade ökad okränkbarhet för dem, som befunno sig i konungens gård eller eljest i dennes närhet. (Jfr Frid.) I de gamla svenska lagarna spelade friderna en mycket stor rol. En del af dem bekräftades genom edsörelagarna, och brott mot dessa frider blefvo härigenom edsörebrott (jfr Edsöre, Edsörebrott). Missgerningsbalken i 1734 års lag upptog de flesta af de gamla fridsbrotten. Vissa svårare fridsbrott stämplades äfven der såsom edsöreförbrytelser. I den nu gällande strafflagen äro fridsbrotten af långt mindre betydelse. Åtskilliga handlingar, som förr utgjorde fridsbrott, anses ej mer som sådana. Lagen egnar emellertid ett särskildt kapitel åt fridsbrotten. Detta är icke händelsen med norska och danska strafflagarna. De brott, som den svenska lagen sammanför i kapitlet "Om fridsbrott", falla der under flere olika synpunkter (störande af gudstjenstfriden betraktas i den norska lagen såsom brott mot offentlig myndighet, i den danska såsom religionsbrott; brott mot hemfriden uppfattas i den norska lagen såsom intrång i annans egande- eller besittningsrätt, i den danska såsom ärekränkning o. s. v.). Det finska strafflagsförslaget af år 1875 har deremot ett kapitel om fridsbrott, som upptager ungefär detsamma som det motsvarande kapitlet i den svenska strafflagen. J. H-r.