Fritänkare, en person, som under försök att fasthålla religionens värde och betydelse i allmänhet, likväl ej i någon historisk form af religion ser ett uttryck för ren religiös sanning, denna form må hafva framträdt eller framdeles vara att förvänta. Fritänkeriet skiljer sig således ej blott från den historiskt gifna kristendomen och judendomen (hvilken under erkännande af egen ofullkomlighet väntar en fulländning vid Messias' ankomst), utan jämväl från den meddetsamma nära beslägtade rationalismen,
som under sin sträfvan att rena kristendomen från hvad den anser vara för henne främmande håller fast vid den kristna religionens sanning. -- Under sin opposition mot religionens historiskt gifna former ledes fritänkeriet i allmänhet af en tendens att reducera det religiösa innehållet till minsta möjliga rikedom och är i allmänhet benäget att fatta religionen som ett korollarium af sedligheten. -- Fritänkeriet vill häfda utvecklingens betydelse på det religiösa området och framhålla, att sann religiositet ej med nödvändighet är fäst vid en viss religiös form. Men man har emot detsamma anmärkt, att all utveckling hvilar på fasthållandet af en gång vunna resultat samt att en utvecklingsepok kan vara af en så bestämmande betydelse, att den följande utvecklingen blir väsentligen ett tillegnande af det innehåll, som i densamma framträdde. (Skilnaden mellan kristendomens subjektiva och objektiva fullkomnande.) -- Ehuru ansatser till åsigter beslägtade med fritänkeriet icke saknades i äldre tider, var det dock först i och med den s. k. upplysningsliteraturen i 18:de århundradet, som fritänkeriet framträdde i bestämdare former och vann allmännare spridning. Ännu i våra dagar har det vunnit ej obetydlig spridning vid sidan af den s. k. ny-rationalismen, med hvilken riktning det, trots alla olikheter, dock i mycket röjer nära frändskap, hvadan båda ofta förblandas. L. H. Å.