Gallikanska kyrkan kallas den katolska kyrkan i Frankrike. Hon har städse sökt bevara en viss sjelfständighet i förhållande till påfvedömet. Denna sjelfständighet grundade sig på urgammal häfd, emedan kristendomen kom till Gallien icke från Rom, utan från Mindre Asien, der den romerska kyrkans öfverhöghet aldrig varit erkänd. I slutet af 3:dje årh. utgjorde Galliens kristna församlingar ett sjelfständigt, ehuru från den allmänna kyrkan ej söndradt helt. Påfven Leo I (440--461) förmådde icke mot Galliens primas, ärkebiskop Hilarius i Arelat, göra romerska kyrkans kraf på den högsta andliga domsrätten gällande. Då i 8:de årh. den helige Bonifacius (Winfrid), som grundlagt en tysk kyrka i strängt beroende af Rom, ville sätta äfven Galliens kyrka i samma beroende ställning, misslyckades han fullständigt. Genom Karl den stores kapitularier betryggades och utvidgades gallikanska kyrkans fri- och rättigheter, och i senare hälften af 9:de årh. försvarades dessa med framgång af Hinkmar, ärkebiskop af Reims. Då under närmast följande århundraden den påfliga universalmonarkien utbildades, kunde den i Frankrike aldrig i sin fulla vidd göra sig gällande. Biskoparna betraktade sig der icke såsom påfvens vikarier, utan såsom apostlarnas efterföljare. De härledde således sin myndighet från samma källa som påfven, men de erkände honom såsom den förnämste bland sig och såsom sin chef. Frågan om investituren, som i Tyskland föranledde en långvarig och våldsam kamp mellan påfve- och kejsaremakten, löstes i Frankrike på lagstiftningens väg, till fördel för nationalkyrkans och statens rättigheter. Genom en förordning 1229 bestämdes "den gallikanska kyrkans friheter"; genom en annan förordning 1239 inskränktes bannlysningsrätten, och presterna ställdes i civilmål under verldslig domstol. Genom den pragmatiska sanktionen 1270 afgjordes slutligen investiturfrågan på ett för den franska kyrkans och den franska statens sjelfständighet gynsamt
sätt. Under striden mellan Bonifacius VIII och Filip den sköne i början af 1300-talet ställde sig presterskap, parlament och riksständer på konungens sida mot påfven. Under Karl VII:s regering bekräftades för franska kyrkan, genom en ny pragmatisk sanktion 1438, Kostnitz- och Baselkonciliernas beslut. Af politiska skäl upphäfde Frans I denna pragmatiska sanktion genom konkordatet 1516, hvilket delade den gallikanska kyrkans rättigheter mellan påfven och konungen. Men denna egenmäktiga handling framkallade en liflig opposition. Det franska presterskapet betraktade fortfarande de kyrkomötesbeslut, som lågo till grund för den pragmatiska sanktionen af 1438, såsom giltiga och erkände af det tridentinska mötets (1545--63) beslut blott de delar, som ej stodo i strid med i Frankrike gällande kyrklig lag och häfd. Henrik II (1547--59), Henrik III (1574--89) och Henrik IV (1589--1610) hyllade de gallikanska grundsatserna, som i slutet af 1500-talet framställdes af den berömde rättslärde Pierre Pitou. Richelieu och Mazarin upprätthöllo konkordatet, men tillbakavisade hvarje öfvergrepp från den romerska kurians sida. Huru litet de gallikanska grundsatserna glömdes, framgår i synnerhet af de fyra resolutioner l. "quatre articles" (se Déclaration des quatre articles), hvilka antogos af ett franskt kyrkomöte och 1682 upphöjdes till rikslag. De innehöllo nämligen 1) att Petrus och hans efterträdare af Gud icke fått någon medelbar eller omedelbar makt i verldsliga ting, 2) att gallikanska kyrkan gillar Kostnitz-konciliets beslut att de allmänna kyrkomötenas auktoritet är högre än påfvens i andliga ting, 3) att den gallikanska kyrkans stadgar och bruk äro oföränderliga, samt 4) att påfvens dekret, när de ej understödjas af kyrkans auktoritet, icke äro oföränderliga (irreformabiles). Då Ludvig XIV sökte förlika sig med påfven genom att återkalla dessa beslut, försvarades de fortfarande af framstående teologer och utplånades ej ur nationens rättsmedvetande. Ludvig XV:s förmyndareregering förklarade 1718, att den påfliga investiturbullan för nyvalde biskopar ej behöfdes, emedan nationalkyrkan kunde återtaga sin genom konkordatet suspenderade rätt. 1766 förklarade conseil d'état, att de rättigheter och privilegier, som den andliga makten inom Frankrike åtnjuter, "äro medgifvanden af suveränerna, som kyrkan icke utan deras bemyndigande kan begagna". De gallikanska grundsatserna hafva alltsedan den katolska reaktion, som i senare hälften af 1500-talet följde på reformationen, städse haft att kämpa mot de ultramontana. De förra voro blott ett uttryck för den katolska kyrkans gamla rätt, sådan den var före den påfliga universalmonarkien, och hvilken i Frankrike till följd af egendomliga förhållanden bevarats bättre än annanstädes. Under påverkan af upplysningstidehvarfvets idéer utvecklade sig inom gallikanismen reformatoriska tendenser, och slutligen gjordes (under revolutionen) försök till en genomgripande reform (i demokratisk anda) af kyrkoförfattningen genom presterskapets civilkonstitution (1790). Genom Bonapartes konkordat 1801, enligt hvilket regeringen tillsatte biskopar och påfven bekräftade dem i ämbetet, gjordes åter inskränkningar i kyrkans frihet. Men snart blef Napoleon oense med påfven och upphöjde 1810 den gallikanska kyrkans fyra artiklar till rikslag. 1813 afslöt han med påfven konkordatet i Fontainebleau, genom hvilket denne förlorade allt inflytande på biskopsämbetenas besättande. Efter kejsaredömets fall (1814) återkallade påfven detta konkordat, hvilket ersattes under Ludvig XVIII af ett nytt, som väsentligen var en återgång till konkordatet af 1516. Det väckte ett så allmänt missnöje, att det snart måste upphäfvas, hvarefter man återgick till konkordatet af 1801. Jesuiterna gjorde stora ansträngningar för att omintetgöra den gallikanska kyrkans friheter, men regeringen lät 1824 alla föreståndare och lärare vid seminarierna samt 1826 alla biskopar högtidligt förklara, att de höllo fast vid de "fyra artiklarna" af 1682. Sedan vatikanska kyrkomötet 1870 antagit dogmen om påfvens ofelbarhet och Frankrikes biskopar underkastat sig densamma, finnes egentligen icke mera någon gallikansk kyrka. Ultramontanismen segrade derigenom fullständigt inom kyrkostyrelsen. Denna seger stod i motsägelse till hela den föregående kyrkliga utvecklingen i Frankrike, allt sedan de förste missionärerna förkunnade kristen lära på Galliens jord. Ferrys undervisningslagar och Marsdekreten 1880 voro uttryck för en helt naturlig reaktion från statens och folkets sida mot ultramontanismens seger inom kyrkan. A. F. Å.