Gastalder

Gastalder (enl. Grimm af gotiska gastaldan, besitta, hafva, förvärfva, hvaraf gastaldans, minister) kallades hos langobarderna de kunglige ämbetsmän, som ursprungligen hade sig anförtrodd förvaltningen af de kungliga domänen. I början synes det inom hvarje förvaltningsområde (ducatus) hafva funnits en af konungen på lifstid utnämnd hertig (dux), hvilken såsom statens ämbetsman stod i spetsen för områdets krigsuppbåd, förvaltning, rättskipning och polis, och en gastald, hvilken såsom konungens enskilde, på behaglig tid förordnade tjenare förvaltade de gods och inkomster, som särskildt voro konungen förbehållna, eller, för att begagna ett fornsvenskt uttryck, "lågo till konungens fatabur". Gastalden hade tillika en rättskipning och polismyndighet, som konkurrerade med hertigens. Hertigen och gastalden utöfvade ömsesidigt kontroll på hvarandra. Om nämligen hertigen förtryckte sin "exercital" (arimann, d. v. s. medlem af hären, folket), så skulle gastalden förhjelpa den förfördelade till rätt, antingen hos hertigen sjelf eller hos konungen; och om gastalden förorättade sin "exercital", så skulle hertigen förskaffa denne rättvisa. Från konung Rotharis regering (636--652) till konung Liutbrands (712--744) inträdde efter hand den väsentliga förändringen i gastaldernas ställning att de fingo egna förvaltningsområden, helt och hållet afsöndrade från hertigarnas, hvarefter gastalden inom sitt område och hertigen inom sitt utöfvade alla de befogenheter, som ursprungligen varit delade dem emellan. Gastalden blef sålunda, liksom den kejserlige procurator et praeses under den äldre romerska kejsaretiden, en verklig provinsståthållare, som väl blott genom sin lägre rang och sitt större beroende af konungen skilde sig från hertigen. -- I de langobardiska hertigdömena Spoleto och Benevent voro gastalderna hertigarnas ståthållare i de förvaltningsområden, af hvilka dessa hertigdömen bestodo, och hvilka med anledning deraf kallades gastaldat. S. F. H.