Genelli

Genelli [dsje-], Giovanni Bonaventura, tysk idealmålare och tecknare, född i Berlin d. 27 Sept. 1800 (vanligen uppgifves 1798), tillhörde en familj, som härstammade från Rom, men öfver Köpenhamn, dit farfadern kallats såsom konstväfvare, kommit till Berlin. Uppfostrad i sin födelsestad till konstnär under omsorgsfull ledning af sin fader, Janus G. (f. 1771, d. 1813), och sin högt begåfväde farbroder, Hans Christian G. (d. 1823), reste han 1820 till Rom, der han fortsatte sina studier och utbildade sig i den egendomliga, om Carstens erinrande, idealt antika riktning, som under hela hans lif var honom egen. För denne sin store föregångare och förebild hyste ock G. den djupaste beundran, och han trädde med den mest afgjorda kallelse och beslutsamhet i hans fotspår. Homeros, Aischylos och Sofokles gåfvo näring åt hans fantasi; till dem sällade sig Gamla testamentet, Dante och Cervantes, och ur dessa källor skapade han sig en idealverld, som icke visste af verklighetens måttstock och snart befolkades med ett talrikt slägte af nya och storslagna gestalter. Obekymrad om den yttre verlden och om sin konsts sammanhang med samtidens lif och former, fortfor han att i teckningar, stundom blott med en kontur, stundom med en lätt akvarellfärg, skapa massor af utkast, hvilka dock i regeln icke utgöra illustrationer till de nämnde skalderna, utan hälst med full skapande frihet behandla sagor, ämnen och motiv, till hvilka läsningen af dem gifvit uppslag. Ungefär hälften af hans många kompositioner uppstodo under vistelsen i Rom; till dem höra exempelvis Simson och Delila, Europas bortröfvande, Herkules Musagetes hos Omfale samt tvänne stora serier af teckningar till Homeros och Dante. 1832 återvände G. till Tyskland, der han af en entusiastisk konstvän, doktor Härtel i Leipzig, erhöll i uppdrag att jämte flere andra konstnärer smycka hans nybyggda, s. k. romerska hus med väggoch takmålningar al fresco. Af dessa utfördes endast en del mindre, dekorativa bilder, medan åter den stora hufvudfresken i taket, Bacchus och sånggudinnorna, ej kom längre än till skizzen. G. flyttade derefter, 1836, till München och lefde der med en allt mera tillväxande familj under bekymmersamma omständigheter till 1859. Han kallades då till Weimar, der han fick under ett lugnt lif egna sig fullständigt åt sin konst. Derjämte fick han för första gången -- öfver 60 år gammal -- tillfälle att försöka sig i oljemålning, i det han mottog beställning på en serie af sex taflor, hvilka höra till det märkligaste han utfört, delvis med förut i utkast och teckningar behandlade ämnen, såsom de ofvan nämnda Europas bortröfvande och Herkules hos Omfale. Under det han var sysselsatt med den sista bland dessa, Bacchus bland sjöröfvarena (hvilkens kartong nu förvaras i museet i Weimar), bortrycktes han af döden, d. 13 Nov. 1868. -- G. är en af den nyaste konstens egendomligaste män, en absolut idealist och egensinnig föraktare af gunst och framgång, af ära och guld, midt i den konstnärliga materialismens och svindelns förlofvade tidehvarf. Ja han gick i det hela så föga in på verkligheten, att det med skäl anmärkes mot honom, huru hans draperier sällan falla fullt naturligt. Till hans bästa arbeten hör, utom de nämnda, en del för baron Sina i Wien utförda scener, såsom Homeros bland sina åhörare, Aisopos berättande fabler, Sapfo sjungande sina sånger för grekiska qvinnor, Apollo hos herdarna och kanske främst Sisyfos bortförd af dödens genius, som finnes i enskild ego i Leipzig. Utom sådana episka scener ur den ideala helleniska legenden hade G. äfven undantagsvis komponerat ett par cykliska bilddikter, hvilkas ämnen mera påminna om verkligheten, och hvilka i utförandet leda tanken på Hogarth, ehuru formen är en helt annan; den ena är "Aus dem leben einer hexe" (10 blad), den andra "Aus dem leben eines wüstlings" (18 blad). -- G:s son, Camillo G. (f. 1840, d. 1867), var en lefvande konstnär, som efterlemnade bl. a. åtskilliga om sinne för komposition vittnande pennritningar. C. R. N.