Géricault [sjerikå], Jean Louis André Théodore, fransk historiemålare, f. i Rouen 1791, d. i Paris 1824, kom 1806 till Paris och blef lärjunge af Carle Vernet, men öfvergick snart nog till Guérins atelier, der han till kamrater hade Léon Cogniet, Eugene Delacroix och Ary Scheffer, således några af den senare romantiska riktningens förnämsta kämpar i Frankrike. Sjelf blef G. den förste bland dem, som visade den nya skolans grundsatser. Hans sätt att återgifva modellen äfvensom hans passion för Rubens gjorde hans lärare förtviflad, och denne rådde honom derför att öfvergifva måleriet, då han ej kunde komma till rätta med den äldre skolans efter den klassiska skulpturen tillskurna form. G. var också den, som först lemnade atelieren och på egen hand bröt sig sin väg, i det han vände sig till naturen och de gamle mästarna. Första frukten af dessa studier blef den 1812 utställda Chasseur à cheval de la garde impériale, hvarefter följde, 1814, hans
Cuirassier blessé (bägge i Louvre), hvilka taflor väckte mycket uppseende genom det ovanliga i uppfattningen och utförandet af kolossala figurer, tagna ur den samtida verkligheten och skildrade med fullständig, slående natursanning. Men dessa bilder, hvilka typiskt återgåfvo det verldseröfrande napoleonska Frankrike i dess högsta makt och dess djupaste fall, tilltalade hvarken konstnärer eller kritik, emedan de stodo i för skarp motsats mot den herskande klassiska smaken. G:s val af ämne sammanhängde för öfrigt med hans lust för krigareyrket, hans smak för hästar och militäriska uppträden. Också inträdde han 1814, vid Bourbonernas återkomst, bland konungens musketörer och följde konungen under de hundra dagarnas landsflykt samt lemnade krigareyrket först 1816, då truppen afskedades. 1817 reste G. till Italien. Han var den förste af den nyaste tidens målare, som insåg nödvändigheten af att ej blott studera naturen, utan äfven se huru de äldre store mästarna uppfattat henne, utan att derför blifva deras slaf. Mest uppehöll han sig i Florens och Rom, och den målare, som han i synnerhet studerade, var Caravaggio, naturalisternas främste man. Under dessa studier förvärfvade G. en för hans ungdom förvånande skicklighet och säkerhet i behandlingen af den menskliga formen. Frukten af dessa italienska studier blef hans förnämsta verk: Le radeau de la Méduse (1819; i Louvre). Äfven denna tafla mottogs med motvilja af såväl kritik som publik, och det var med möda styrelsen för samlingarna i Louvre lyckades utverka tillåtelse att inköpa den för 6,000 fr. efter konstnärens död. Nu betraktas den med skäl såsom det moderna franska måleriets första utgångspunkt. Och dock var denna tafla för den unge målaren sjelf endast förspelet till kommande stora planer, hvilka han aldrig fick utföra. Ett par fall från hästen ådrogo honom en långvarig sjukdom, som bragte honom i grafven vid en ålder af endast 33 år. C. R. N.