Gladstone [glädstån], William Ewart, engelsk statsman, född i Liverpool d. 29 Dec. 1809, tillhör en gammal skotsk slägt, hvars namn fordom skrefs Gladstanes, och är fjerde sonen af Sir John Gladstone, hvilken vid unga år flyttade öfver från Skotland till Liverpool, arbetade sig upp till en af denna stora handelsstads förnämste skeppsredare och rikaste köpmän, blef ledamot af underhuset, upphöjdes till baronet (1845) och afled vid mycket hög ålder (1851). Efter att hafva genomgått skolan i Eton blef G. 1829 student i Oxford, der han utmärkte sig såväl för lysande framsteg i klassiska och matematiska studier som för den vältalighet och passion, hvarmed han i universitets-ungdomens debatterande klubb förfäktade de mest ultrakonservativa åsigter. Hertigen af Newcastle, parlamentsreformens bittraste motståndare, trodde sig derför göra torypartiet en stor tjenst, då han vid parlamentsvalen 1832 förmådde den af honom beroende köpingen Newarks valmän att välja G. till parlamentsledamot. Trots sin ungdom gjorde sig G. snart gällande i underhuset, der han höll det ena ultrakonservativa talet efter det andra. Då Peel i slutet af 1834 bildade ett torykabinett, utnämndes den blott tjugofemårige G. till "junior lord of the treasury" och tre månader senare till understatssekreterare för kolonierna. Men redan i April 1835 störtades Peels ministèr, och under de följande 6 åren måste G. nöja sig med sin plats på oppositionens bänk i underhuset. Han utgaf 1838 skriften The state in its relations with the church, hvari han uppställde försvarandet af den ortodoxa statskyrkan såsom en af regeringens hufvuduppgifter. G. var på denna tid, såsom Macaulay 1839 skref i "Edinburgh review", "en ung man med fläckfri karakter och utmärkta parlamentariska talanger, dessa stränga och oböjliga tories' hopp, hvilka blott motsträfvigt och med böjelse för myteri följa en ledare (Peel), hvars erfarenhet och vältalighet äro oundgängligt nödvändiga för dem, men hvilkens försigtiga lynne och moderata åsigter de afsky". Då Peel 1841 bildade en ny toryministèr, utnämndes G. till "Master of the Mint" och vice-president i "The Board of trade", der han 1843 blef president. Följande Peels föredöme, öfvergick G. under dessa år småningom från protektionism till frihandelsgrundsatser och inträdde sålunda på den väg, som med tiden skulle föra honom, "tories' hopp",
i armarna på det liberala partiet. Då Peels beslut att upphäfva spannmålstullarna splittrade torypartiet och föranledde lord Stanley att afgå ur ministèren. utnämndes G., i slutet af 1845, till statssekreterare för kolonierna, Han måste nu underkasta sig omval, hvilket hade den olyckliga påföljd att han förlorade sin plats i underhuset tack vare den protektionistiske hertigens af Newcastle, hans förre gynnares, inflytande öfver Newarks valmän. Kort derefter måste Peels ministèr afgå. Redan 1847 kom G. åter in i underhuset, denna gång vald af Oxfords universitet. Jämte frihandelsgrundsatserna förfäktade G. nu med ifver fredspolitiken, hvarigenom han alltmer aflägsnade sig från tories. Vintern 1850--51 tillbragte han i Neapel och utgaf derifrån en skrifvelse till lord Aberdeen. I denna, som väckte ett oerhördt uppseende, blottade han konung Ferdinand II:s tyranni i all dess gräslighet. Då lord Aberdeen i Dec. 1852 bildade en koalitionsministèr af peeliter och whigs, blef G. finansminister ("chancellor of the exchequer"), hvilken post han beklädde till 1855, då koalitionsministèren sprängdes. G:s skicklighet som finansminister vann snart allmänt erkännande, i synnerhet som han vinnlade sig om att genom införseltullarnas afskaffande eller nedsättande minska lefnadskostnaden för den arbetande klassen, hvilket lade första grunden till den stora popularitet, som sedermera skulle komma honom till del. Då efter den toryistiska Derbyministèrens fall (Juni 1859) Palmerston bildade ett liberalt kabinett, blef G. åter finansminister. Såsom sådan delar han med Cobden, Napoleon III och Rouher äran att hafva bragt till stånd 1860 års fransk-engelska handelstraktat. Vid de allmänna valen 1865 återvaldes G. ej af Oxfords universitet, som han representerat i 18 år, men valdes i stället af Lancashire. Då efter Palmerstons död (hösten 1865) lord John Russel blef premierminister, vardt G. det ministeriella partiets ledare i underhuset. Men när det af ministèren framlagda förslaget till en ny parlamentsreform förkastades af underhuset, måste Russelska ministèren afgå (Juni 1866), och G. blef nu den liberala oppositionens chef i underhuset. Den sedan länge existerande rivaliteten mellan G. och Disraeli, torypartiets snillrike ledare i underhuset, blef från denna tid och allt intill Disraelis död (d. 19 April 1881) bestämmande för Englands historia. Efter två års häftiga strider lyckades G. tillfoga torykabinettet, hvars chef äfven till namnet Disraeli var efter lord Derbys afgång i Febr. 1868, ett stort parlamentariskt nederlag, i det underhuset d. 18 Juni 1868 antog den af G. föreslagna och af ministèren bekämpade billen om den irländska statskyrkans upphäfvande. Disraeli upplöste underhuset och utskref nya val. Vid dessa blef visserligen G. slagen i Lancashire, men han valdes i stället i Greenwich, och utgången af valen i deras helhet var förkrossande för Disraeli och torypartiet. I det nya underhuset var det liberala partiet mer än 100 röster starkare än det konservativa. Torykabinettet måste derför afgå, och G. fick i uppdrag att bilda en liberal ministèr (Dec. 1868). Fred med utlandet och reformer inom landet var det program, som G. uppställde och med orygglig konseqvens sökte förverkliga. England förblef derför neutralt i kriget mellan Frankrike och Tyskland (1870--71), tillät Ryssland att ostrattadt afskudda sig de bestämmelser i Paris-freden (1856), som inskränkte dess suveränitetsrättigheter i Svarta hafvet, och gaf i Alabamafrågan efter för Nord-Amerikas förenta stater. Af de reformer, som G., trots öfverhusets envisa motstånd, lyckades genomdrifva, står den irländska statskyrkans upphäfvande främst. Vidare förtjena särskildt nämnas en irländsk "landbill" till förbättrande af de irländska arrendatorernas usla ställning, upphäfvandet af det i engelska armén dittills brukliga köpet af officersfullmakter, en tidsenlig folkskolelag samt slutligen införandet af sluten omröstning vid parlamentsval. Men genom hvarje ny reform, som G. genomförde, stötte han ett eller annat mäktigt intresse, en eller annan samhällsklass för hufvudet och ökade sålunda sina och kabinettets motståndare. Dertill kom, att hans konseqvent tillämpade fredspolitik vid flere tillfällen sårade den engelska nationalstoltheten. Följden blef att den liberala majoriteten i underhuset alltmer minskades, så att ministèren vid omröstningen om den irländska universitetsbillen, d. 12 Mars 1873, råkade i minoriteten (284 röster mot 287). G. inlemnade genast sin afskedsansökan, men måste återtaga den, då Disraeli förklarade, att han icke ansåge torypartiet starkt nog för att bilda ett kabinett. Genom att sjelf öfvertaga finansportföljen och genom Brights återinträde i kabinettet sökte G. stärka regeringens ställning, och han lyckades äfven verkligen genomdrifva domstolsväsendets reformerande och ett par andra reformer, men det visade sig likväl, att ministèren förlorat sin prestige. G. beslöt derför att vädja till landet. Underhuset upplöstes (d. 24 Jan. 1874), och nya val utskrefvos. Dessa utföllo helt och hållet till torypartiets fördel. G. sjelf lyckades endast med svårighet blifva återvald i Greenwich. Det konservativa partiet erhöll en betydlig majoritet, G:s ministèr afgick, och Disraeli fick d. 16 Febr. 1874 i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. I ett öppet bref till lord Granville afsade sig G. då ledningen af det liberala partiet, under förklaring att han ämnade draga sig tillbaka från allt aktivt deltagande i det politiska lifvet. Literära sysselsättningar och ett lugnt familjelif på det vackra Hawarden Castle tycktes nu vara mer i hans smak än parlamentariska strider. Men de händelser, som föregingo det rysk-turkiska kriget (1877), ryckte honom från hans studier. Han uttalade sig kraftigt mot turkarna, såväl i tal på folkmöten och i underhuset som i åtskilliga broschyrer, bland hvilka The Bulgarian horrors and the Question of the East (1876) väckte det största uppseende. Med outtröttlig kraft, ja nästan med raseri anföll G. lord Beaconsfields (Disraelis) utrikespolitik, i synnerhet det gagnlösa, farliga kriget i Afganistan. Verkan af G:s anfall blef fullt synbar först då, när efter parlamentets upplösning, d. 25 Mars 1880, nya val skulle företagas. Aldrig förr hade öfver hela landet en så våldsam
valstrid förts, och nästan öfverallt var antalet af dem, som afgåfvo sina röster, större än vid något föregående tillfälle. Af alla de omtvistade valen var emellertid det i Mid-Lothian i Skotland det, som väckte det största intresset. Ty der uppträdde G. som kandidat mot lord Dalkeith, en ifrig tory, som i förra parlamentet representerat denna valkrets, der hans familj egde vidsträckta jordagods och ett sekelgammalt inflytande. Striden, hvarunder G:s passionerade vältalighet framträdde i hela sin glans, följdes med spändt intresse af hela Europa och slutade med seger för G., hvilken dessutom äfven valdes af Leeds. När valen voro afslutade, visade det sig, att det nya underhuset bestod af 353 liberala, 237 konservativa och 62 irländska "homerulers". Till följd af valens utgång inlemnade lord Beaconsfield torykabinettets afskedsansökan, och d. 23 April 1880 uppdrog drottningen åt G. att bilda ett nytt kabinett, som d. 28 s. m. var färdigbildadt. Nästan alla nyanser af det liberala partiet -- från högaristokratiska whigs, såsom hertigen af Argyll (hvilken dock sedermera utgått ur kabinettet), markisen af Hartington och lorderna Spencer och Granville, till stränga radikaler, såsom Bright och Chamberlain -- voro der representerade. Sjelf blef G. på en gång premierminister ("first lord of the treasury") och finansminister ("chancellor of the exchequer"). Under de tvänne år, som det nya kabinettet tet egt bestånd, har det hufvudsakligen haft att sysselsätta sig med de från Irland hotande farorna. Redan d. 26 Juli 1880 genomdref G. i underhuset en irländsk "compensation bill", afsedd att lindra de irländske arrendatorernas betryck, som obestridligen utgör en af de förnämsta orsakerna till oroligheterna i Irland. Men denna bill förkastades af öfverhuset (d. 3 Aug. s. å.) med ofantlig majoritet. Emellertid tilltogo de agrariska förbrytelserna i Irland under höstens och vinterns lopp på ett så fruktansvärdt sätt, att G. ansåg sig böra lemna allt annat å sido för att rädda Irland. Parlamentet inkallades redan till d. 6 Jan. 1881, en månad tidigare än vanligt. Efter exempellöst långvariga och våldsamma debatter genomdref G. d. 25 Febr. i underhuset en irländsk tvångslag, hvarigenom regeringen utrustades med utomordentlig makt för att kufva hvarje upprorsförsök och häkta hvarje uppviglare. Äfven öfverhuset antog denna tvångslag, genom hvars energiska tillämpande det sedermera lyckades regeringen att, åtminstone någorlunda, återställa ordningen på ön. Men tvångslagen var endast afsedd att för tillfället undertrycka sjukdomens symtom, icke att bota sjukdomen sjelf. Ty Irland var sjukt, ja dödssjukt, till följd af i århundraden fortsatta misshandlingar från sina engelska beherskares sida. För att bota denna fruktansvärda, kroniska, af många för obotlig ansedda sjukdom, föreslog G. och genomdref, efter ansträngningar utan like, först i underhuset (i Maj) och derefter i öfverhuset (i Aug.) sin irländska "landbill", en åtgärd af nästan socialistisk prägel, som beröfvar de irländske jordegarna den fria dispositionsrätten öfver sin jordegendom och tillförsäkrar arrendatorerna den sjelfständigaste ställning, i det att arrendesumman, i fall af tvist, skall bestämmas af en särskild irländsk domstol ("landdomstolen"). Under det halfår, som den irländska landlagen nu egt gällande kraft, har sinnesstämningen bland Irlands arrendatorer väsentligen förbättrats. Men om landlagen hittills visat sig vara välgörande för det irländska folket, har deremot öfverhuset, som endast till följd af allmänna opinionens starka påtryckning samtyckt till landlagen, redan ångrat sin eftergifvenhet. Genom tillsättandet af en undersökningskomité började öfverhuset (Febr. 1882) ett fälttåg mot lagen. Underhuset antog deremot en resolution, hvarigenom tillsättandet af en dylik undersökningskomité fördömdes. Konflikten mellan parlamentets båda hus tyckes emellertid endast hafva stärkt G:s ställning.
Utan att låta skrämma sig af öfverhusets fientlighet beslöt G. att afstå från den irländska tvångslagens vidare tillämpning, och "landligans" häktade chefer frigåfvos. I Maj 1882 utnämndes den för mildhet benägne lord Spencer till vice-konung af Irland och lord F. Cavendish, son af en bland Irlands populäraste och störste godsegare, hertigen af Devonshire, efter Forster, till statssekreterare för Irland. Vidtgående agrariska reformförslag förbereddes. Aftonen d. 6 Maj mördades emellertid Cavendish jämte understatssekreteraren Burke i Dublin. Detta uppenbarligen endast af nationalhat föranledda lönmord fördömdes såväl af "landligan" som af den stora massan af irländska folket. Till följd deraf framlades d. 11 Maj för underhuset en ny sträng lag om undertryckande af brott i Irland, men G. tillkännagaf vid samma tillfälle, att han med det snaraste ämnade föreslå nya reformer till förbättrande af de irländska arrendatorernas ställning.
En annan fara hotar den liberala ministèren till följd af G:s förslag till reformerande af underhusets arbetsordning. Denna reform är af behofvet påkallad för tillintetgörandet af den "obstruktionstaktik", genom hvilken oppositionen (senast i Febr. 1881) visat sig kunna draga ut frågornas behandling på längden och derigenom fördröja eller rent af hindra genomdrifvandet af regeringens förslag. Men G:s reformförslag har, redan i sin första paragraf, enligt hvilken debatten i vissa fall kan på grund af enkel majoritet, af talmannen afslutas, rönt häftigt motstånd icke blott från de konservative och den irländska oppositionen, utan äfven från en del af det liberala partiet. Äfven i utrikespolitiken har G. haft många hinder att öfvervinna. Afganistans utrymmande, ett olyckligt krig och en lika statsklok som högsinnad fred med de tappre boers i Afrika, vidlyftiga och stundom oroande, men till sist lyckligt slutande underhandlingar med Turkiet och stormakterna till fördel för Montenegro och Grekland, en stor hofsamhet i den tunisiska och den egyptiska frågan och slutligen hittills misslyckade försök att åstadkomma en ny handelstraktat med Frankrike hafva varit de mest utmärkande dragen i Englands utrikespolitik under G:s senaste ministèr.
G., hvilken började sin parlamentariska bana som "tories' hopp", som en konservatismens, protektionismens och statskyrkans oförskräckte och entusiastiske försvarare, har sedan blifvit den mest liberale, den mest reformvänlige premierminister England någonsin egt. Frihandeln var den bro, som ledde G. öfver från det konservativa till det liberala lägret. Just emedan han är en så passionerad, så stark, så modig karakter, var han ultrakonservativ, så länge han hyllade de konservativa grundsatserna, och har blifvit ultraliberal, sedan han öfvergått till det liberala partiet. Ingen engelsk minister har genomdrifvit så många reformer som G. Det karakteristiska för honom äfven i detta hänseende är att han icke ryggar tillbaka för någon operation, om än så smärtsam, för något läkemedel, om än så bittert, så snart han finner, att derigenom, och endast derigenom, sjukdomen kan botas. På den engelska arbetsklassen har ingen haft ett så lugnande, ett så lyckligt inflytande som G. Jämte sir Robert Peel och Richard Cobden är "folkets William" den tredje i det triumvirat af stora folkvälgörare, som nedsatt priset på lifsförnödenheterna och derigenom befriat millioner menniskor från tryckande nöd och brist. Icke mindre beundransvärdt är hvad G. gjort och fortfarande sträfvar att göra för de förtryckte, utarmade irländarnas bästa. Att hafva, afskaffat den irländska statskyrkan och genomdrifvit den irländska "landlagen" skulle vara tillräckligt att göra en statsman till föremål för ett folks outplånliga tacksamhet. Såsom talare anses G. efter lord Beaconsfields död stå utan medtäflare och utan jämlike. En utomordentlig sakkännedom och erfarenhet, en glödande passion och, när så behöfves, en skärande hänsynslöshet äro karakteristiska för hans vältalighet. Som enskild person åtnjuter G. äfven sina motståndares högaktning. Han är sedan 1839 gift med Catherine Glynne, en dotter af sir Stephen Glynne af Hawarden Castle, och har med henne sju barn, af hvilka två söner, William Henry och Herbert, äro medlemmar af underhuset.
G. har äfven utöfvat en liflig författareverksamhet. Utom uppsatser i tidskrifter och tidningar samt redan anförda verk har han skrifvit The church considered in its relations with the state (1840), Church principles considered in their results (1841), Remarks on recent commercial legislation (1845), Studies on Homer and the homeric age (1858), Juventus mundi (1869), The Vatican decrees in their bearing on civil allegiance (1874), Vaticanism (1875), Rome and the newest fashion in religion (1875), Homeric synchronism (1876) m. m. E. W.