Glasmålning. Enligt ordalydelsen borde uttrycket vara liktydigt med målning på glas i allmänhet, men enligt vedertaget språkbruk förstås med glasmålning antingen en sådan, i hvilken bilderna äro sammansatta af bitar af färgadt genomskinligt glas, eller en sådan, i hvilken de äro utförda i genomskinliga smältfärger på en glasyta. I båda fallen genomsläppes ljuset, hvilket ej är händelsen med den målning i emaljfärger på dryckeskärl o. d., hvilken omtalas under art. Glasfabrikation. Glasmålning blir till följd deraf i det närmaste liktydig med fönstermålning; den har ock till sitt hufvudsakliga verksamhetsområde haft de stora medeltidskatedralernas fönster. -- Bruket att till fönster begagna färgadt glas är gammalt och omtalas redan på 300-talet. Sannolikt har det till en del haft sin anledning i svårigheten att åstadkomma rent ofärgadt glas. De äldsta fönstren af färgadt glas få vi tänka oss utförda som ett slags mosaik, bildande enkla geometriska mönster. Glasfönster med figurframställningar omtalas från 900-talet (Reims), men kunna möjligen vara äldre. Antagligen voro de dock utförda enligt samma princip som de förut nämnda, d. v. s. så, att hvarje färgparti motsvarades af en särskild glasbit. Munken Theophilus, som sannolikt lefde på 1000-talet, omtalar i sin bok: "Diversarum artium schedula", ett vigtigt arbete för kännedomen om den tidigare medeltidens konstteknik, äfven glasmålningskonsten; men han känner ännu endast en smältbar färg, nämligen s. k. svartlod, hvarmed konturer, skuggningar, mellantoner o. d. kunde utföras i svart eller brunt på det i öfrigt af smärre bitar af färgadt glas, s. k. hyttglas, sammansatta mönstret eller teckningen. De särskilda styckena formades genom skärning med glödande jern -- diamanten kom för detta ändamål i bruk först på 1500-talet -- och sammanhöllos genom blyinfattningar, som bildade gräns mellan de olika färgpartierna. Det hela stärktes sedermera genom galler, s. k. armering, af jern. I det hela bibehöll sig detta förfaringssätt inemot slutet af 1200-talet. Mönstren voro under denna tid, den romanska stilens skede, hufvudsakligen ornamentala, efterbildande textil-mönster, en påminnelse om de förhängen, med hvilka fönsteröppningarna tidigare plägade tillslutas, eller framställande stiliserade blad, rutor o. d. Der figurframställningar förekommo, voro de anbragta inom jämförelsevis små, af det öfriga mönstret omslutna fält. -- Med den gotiska stilens herravälde blefvo kyrkornas fönsteröppningar betydligt större och anspråken på glasmåleriet till följd deraf stegrade. Färgernas antal ökades, en gul emaljfärg kom i bruk jämte den svarta, och jämte det i massan färgade, s. k. hyttglaset gafs en vidsträckt användning åt rödt öfverfångsglas, d. v. s. sådant, i hvilket ett lager ofärgadt glas är sammansmält med ett lager rödt, hvilket senare efter behof kan bortslipas. De ornamentala, väfnadslika mönstren försvunno eller fingo göra tjenst som börder och bottnar. Ytorna erhöllo en skenbar arkitektonisk indelning, med användande af den samtida byggnadskonstens former, och under de sålunda uppkomna spetsbågarna eller baldakinerna inställdes figurer, som i stora, högtidliga drag och en harmonisk färgprakt aftecknade sig mot den fasonerade omgifningen. Detta var glasmåleriets egentliga storhetstid, den period, under hvilken det intog en sann konstnärlig ställning vid sidan af det monumentala väggmåleriet. -- Genom emaljmåleriets utbildning vann emellertid äfven glasmåleriet mot slutet af 1400-talet en mängd nya kemisk-tekniska hjelpmedel, hvarigenom det blef möjligt att på samma (ofärgade) glasyta anbringa smältbara färger af nästan hvilken nyans som hälst. Glasmåleriet frestades derigenom att blifva sina egendomliga stillagar otroget och sökte, ehuru på längden utan framgång, att täfla med oljemåleriet i framställningen af figurrika kompositioner, med perspektivisk fördjupning och mer eller mindre naturalistiska detaljer. Det förlorade derigenom efter hand sin monumentala karakter, nedsjönk till slö handtverksmässighet och gick sin undergång till mötes. En bidragande orsak dertill var äfven protestantismens ringa benägenhet för kyrklig konst, för prydnad i bild och färg. Utestängdt från de stora uppgifterna, krympte glasmåleriet småningom samman till ett kabinettsmåleri af enstaka smårutor med vapensköldar, allegoriska, historiska och genreframställningar m. m. I denna form bibehöll det sig långt in på 1600-talet i de sydtyska, schweiziska och flandriska städerna och torde ej häller i Norden hafva varit alldeles obekant. Under 1700-talet kan glasmålningen,
i den mening ordet här är taget, sägas hafva upphört. Återuppväckt eller snarare återupptäckt på 1800-talet, har den länge förgätna konsten å nyo kommit till heders och utöfvas med stor framgång i både England, Frankrike och Tyskland, synnerligen i München. -- Målade glasfönster från olika perioder af medeltiden finnas i behåll i en mängd, i synnerhet katolska, kyrkor i hela vestra Europa. Jämväl i Sverige hafva sådana sannolikt funnits i de flesta ansenligare kyrkor, men af liknöjdhet och okunnighet blifvit förstörda. Ännu eger dock en eller annan Gotlandskyrka (Lye, Dalhem) sina gamla praktfulla glasmålningar i behåll. Prof af äldre glasmålningar finnas så väl i Statens historiska museum som i konung Karl XV:s samling; den senare är i synnerhet rik på sydtyska arbeten från 1500- och 1600-talen. Upk.