Glauber, Johann Rudolph, tysk kemist, f. 1604. Om hans lif vet man blott, att han vistades på flere olika orter i Tyskland och 1668 dog i Amsterdam, hvarest han skall hafva lifnärt sig genom försäljning af medicinska och kemiska arcana. G. var en af sin tids störste kemister. Med sina samtidas fel -- hemlighetsmakeri och ett öfverdrifvit prisande af egna upptäckter -- förenade han en skarp iakttagelseförmåga. På alkemien trodde han, och i sin bok Miraculum mundi (1653) påstår han sig hafva funnit ett universelt läkemedel för alla sjukdomar. Han förtiger dock dess beredningssätt, för att icke det högfärdiga menniskoslägtet skulle bruka det till sin egen skada. Dessa vidskepligheter hindrade dock icke G. att inom den rena kemien göra många vigtiga upptäckter. Han framställde, genom inverkan af svafvelsyra på koksalt och salpeter, saltsyra och
salpetersyra (1658) och erhöll då bland biprodukterna svafvelsyradt natron, som, på grund af sin stora nytta såsom läkemedel, af honom kallades Sal mirabile och af efterverlden fatt namnet glaubersalt. Vidare framställde han många klormetaller och synes äfven hafva känt till klor. Derjämte var G. den förste, som hade en genomförd tanke om verkningarna af den kemiska frändskapen, ehuru han icke nyttjade detta ord (se G:s Novi furni philosophici, 1648). G. var äfven mycket produktiv i teknisk kemi; han sysselsatte sig med glasberedningen och med salpeterfabrikationen, han lärde att bereda flere slags betningsmedel och framställde flere nya färgämnen. I sitt arbete Des Teutschlands wolfarth (1656--60) kämpade han för höjandet af sitt fäderneslands industri. Uti icke mindre än 40 större skrifter nedlade G. sina iakttagelser. Hans samlade arbeten, Opera omnia, utkommo 1661, och ett utdrag ur desamma utgafs 1715, under titeln Glauberus concentratus, oder kern der Glauberischen schriften. R. T-dt.