Gottlund, Karl Axel, finsk literatör, föddes d. 24 Febr. 1796 å Strömfors kapellansbol, blef 1814 student i Åbo och 1816 i Upsala, der han förvärfvade sig ett stort anseende genom sin kännedom om den finska folkvisan och historien. 1818 utgaf han afhandlingen De proverbiis fennicis och den första tryckta samlingen af finska fornsånger, Pieniä runoja, Suomen pojille ratoksi (Små sånger till Finlands söners nöje). I etnografiskt syfte företog han 1821--22 en vandring i Värmlands finnskogar och fann befolkningen derstädes i ett högst uselt och eländigt läge. G. beslöt då att emancipera Värmlands finnar, skaffade dem böcker på finska språket samt ställde sig i spetsen för en deputation, som till de då församlade ständerna inlemnade en af 600 personer undertecknad petition om
vidtagande af åtgärder till lindrande al finnarnas betryck. Saken ådrog sig stor uppmärksamhet. Många funnos, som ansågo G. vara en rysk emissarie, hvilken skulle i Sverige bana väg för det ryska väldet. Petitionen ledde dock i hufvudsak till önskadt resultat. Emellertid hade G. utgifvit ett andra häfte af "Pieniä runoja" (1821), och sedan han 1826 flyttat till Stockholm, utsände han 1828 ett häfte moderna finska sånger, Wäinämöiset. Samtidigt sökte han genom ett vidlyftigt tilltaget arbete göra början till en vetenskaplig literatur på finska språket. 1828--29 utkom första delen af detta arbete, Otava eli Suomalaisia huvituksia (Karlavagnen eller finska förströelser; 2:dra delen 1832), hvilket innehåller en mängd uppsatser förnämligast i finsk arkeologi, etnografi och historia. 1834 flyttade G. tillbaka till Finland, hvarest han 1839 nämndes till lektor i finska språket vid universitetet. Med outtröttlig ifver fortsatte han sitt arbete för finska literaturen, men råkade allt mer och mer i en skef riktning, som i väsentlig mån nedsatte hans betydelse såsom skriftställare. Kort efter G:s återkomst till Finland hade Lönnrot utgifvit "Kalevala" (1835), hvilken snart följdes af de öfriga finska fornsångerna. Icke mycket senare började Castrén sina epokgörande arbeten på den finska språkforskningens område. I jämnbredd med desse män trädde G. i skuggan, trots sina obestridliga förtjenster såsom den der först utgifvit finska fornsånger och först offentliggjort vetenskapliga skrifter på finska. Hans lynne förbittrades, han ansåg sig tillbakasatt och förfördelad; snart isolerade han sig fullständigt från de öfrige arbetarna i den finska literaturens tjenst, och allt mer tydligt framträdde hans egenheter och ensidighet i hvarje nytt arbete, som han utgaf från trycket. Följden deraf blef att det mesta, som han efter sin återkomst till hemlandet publicerade, icke eger stort annat värde än kuriositetens. Bland hans skrifter må här endast nämnas hans trenne specimina för professionen i finska (1850, 1853 och 1863), diktsamlingarna Runola (1840) och Sampo (1847), en bearbetning och lokalisering af Fredmans epistlar: Fredmanin lauluja ja loiluja (1863--64), och Läsning för finnar (1864), en brokig samling, der hufvudtemat egentligen utgör författaren sjelf, men der likväl historieforskaren och arkeologen finna ett och annat af intresse. De af honom utgifna tidningarna "Suomalainen", 1844, och "Suomi" 1847--49, utöfvade icke något betydligare inflytande. -- G. dog i Helsingfors d. 20 April 1875. Ett betydande antal urkunder till belysning af Finlands historia, hvilka han sammanbragt under sin vistelse i Stockholm, sålde han 1860 till finska statsarkivet. R. T-dt.