Grant, Ulysses Simpson (hans verkliga dopnamn voro Hiram Ulysses), president i Nord-Amerikas förenta stater, född d. 27 April 1822 i Point Pleasant (Clermont county, staten Ohio), är son af en garfvare. Vid sjutton års ålder (1839) ingick G. såsom elev vid krigsskolan i Westpoint, der han, garfvaresonen, bemöttes med tämligen tydligt förakt af dem bland sina kamrater, som voro söner af sydstatspatronerna. 1843 utskrefs han från Westpoint såsom underlöjtnant vid unionens 4:de infanteriregemente. Han deltog i nästan alla fältslagen under mejikanska kriget (1845--48) och erhöll flere utmärkelser för visad tapperhet. 1853 blef han kapten, men tog 1854 afsked och bosatte sig i S:t Louis i Missouri, i hopp att der kunna såsom ingeniör och landtmätare skaffa sig bättre inkomster. Då framgången ej motsvarade hans förhoppningar, ingick han 1859 såsom delegare i sin faders garfveriaffär i Galena (Illinois). Vid inbördeskrigets utbrott (1861) var G. en af de förste, som erbjöd fäderneslandet sina tjenster. I början fick han af guvernören i Illinois öfveruppsigten öfver milisens inöfvande i denna stat och utnämndes i Juli 1861 till öfverste vid 21:sta regementet af samma stats volunteers (frivilliga). I Aug. blef han brigadgeneral vid volunteers och stationerades vid Ohioflodens förening med Mississippi för att hindra de misstänkta staterna Kentuckys och Tennessees befarade anslutning till de affälliga sydstaterna. Vid Belmont blef han slagen (Nov. 1861) och måste draga sig tillbaka. Men redan i Febr. 1862 intog han Fort Henry, vid Tennesseefloden, och Fort Donelson, vid Cumberland, samt utnämndes till följd deraf till divisionsgeneral. Den 6 April 1862 anfölls han af Johnston och Beauregard vid Pittsburg Landing (Mississippi), tvangs att gå tillbaka öfver floden, men grep följande dag till offensiven, hvarvid de konfedererade ledo stora förluster. På hösten s. å. segrade han vid Iuka och Korinth. Den 4 Juli 1863 intog han, efter ett halft års belägring, den starka fästningen Vicksburg och utnämndes s. d. till divisionsgeneral i unionens armé och i Mars 1864 till befälhafvare öfver unionens samtliga arméer. I Maj 1864 öppnade han fälttåget mot Richmond, sydstaternas hufvudstad, hvilket fortfor i elfva månader, och under hvilket den tappre sydstatsgeneralen Lee bestred honom hvarje tumsbredd af Virginiens jord. Den 3 April 1865 måste Richmond gifva sig på nåd och onåd, och d. 9 s. m. kapitulerade Lee med återstoden af sin här. Dermed var kriget slutadt. -- Efter inbördeskrigets slut började G:s bana såsom statsman. Från Aug. 1867 till d. 14 Jan. 1868 skötte G. provisoriskt den suspenderade krigsministern Stauntons befattning. Det republikanska partiets nationalkonvent i Chicago uppställde i Maj G. såsom sin kandidat till presidentskapet. Resultatet af valen d. 3 Nov. s. å. blef 206 elektorer för G. och blott 88 för H. Seymour, demokraternas kandidat. Den 4 Mars 1869 tillträdde G. presidentämbetet. I sitt installationstal yttrade han, att han alltid skulle förorda de politiska åtgärder, hvilka han ansåg rigtigast, men aldrig söka genomdrifva sina egna åsigter mot folkets vilja. Under kriget mot sydstaterna hade G. intagit en reserverad hållning i frågan om slafveriets upphäfvande och helt kort förklarat, att han öfverlemnade henne till presidenten och kongressen, men väl blifven president försvarade han på det kraftigaste de forne slafvarnas fulla medborgarerätt. I sitt budskap till kongressen d. 6 Dec. 1869 förordade han ett återgående till statsskuldens betalande i klingande mynt, anläggandet af en kanal genom Panamanäset och neutralitet i den cubanska frågan. En bland hans första åtgärder var utnämnandet af ett antal negrer till civila ämbeten.
G:s styrelse vann sådant bifall af hans parti, att det republikanska nationalkonventet i Chicago, Juni 1872, enhälligt uppställde honom såsom sin kandidat för det stundande presidentvalet. I Nov. s. å. valdes 262 elektorer för G. och 80 för hans medtäflare H. Greely. Den
4 Mars 1873 tillträdde G. sitt andra presidentskap. Äfven detta var framgångsrikt i den yttre politiken, men deremot mindre lyckligt i den inre. Han kunde ej utjämna de skarpa motsatserna mellan norden och södern och ej hindra, att oroligheter uppstodo i sydstaterna, i synnerhet i Louisiana, der negrerna voro nog talrika för att, om de hölle tillsammans, erhålla pluralitet vid valen, men der den hvita befolkningen, under ledning af den forna slafegarearistokratien, sökte genom svek och våld hindra dem att utöfva sina politiska rättigheter. Guvernören i Louisiana lät trupper rycka in i New-Orleans för att undertrycka oroligheterna. G. gillade och bekräftade hans åtgärd, men ådrog sig derigenom stort missnöje inom sydstaterna och bland deras vänner i norden. Hans val af högre ämbetsmän var ej lyckligt. Man beskyllde honom -- och ej utan skäl -- för att dervid allt för mycket låta leda sig af personlig hänsyn och gynna sina vänner och slägtingar framför andra. Löftena om en reform af förvaltningen uppfylldes ej. Flere af G:s gunstlingar läto grofva missbruk och försnillningar af allmänna medel komma sig till last. Presidentens redbara karakter kunde ingen med fog bestrida. Men så mycket mera har man bestridt hans förmåga att med tillräcklig urskiljning välja och kontrollera sina organ inom förvaltningen. Dels det derigenom uppkomna missnöjet, dels den gamla godkända praxis att icke låta samme man innehafva presidentvärdigheten mer än två gånger omintetgjorde planen till ett nytt återval af G. Den 4 Mars 1877 nedlade G. sitt ämbete, hvilket öfvertogs af R. B. Hayes. Han företog derefter på ett af unionens till hans disposition stäldt krigsskepp en resa omkring jorden, hvarunder han besökte de flesta af Europas hufvudstäder (Stockholm, Juli 1878) samt mottogs med de största utmärkelser af styrelser och folk. Äfven vid presidentvalet 1880 uppställdes G. såsom kandidat af en del af det republikanska partiet ("stalwarts"), men måste vika för den af de öfrige republikanerna uppställde Garfield.