*Grekland. Se Rättelser, bd 18, sp. 840, hvartill bör läggas, att slaget vid Evrymedon (sp. 1535) stod 465 och slaget vid Mantineia (sp. 1536) stod 420 samt att Kleomenes III (sp. 1538) ej stupade vid Sellasia.
Om statsskicket i Athen i äldre tider (sp. 1533) se vidare Solon och Aristoteles. Suppl.
Ny-Grekland (sp. 1541), officielt Hellas, har enligt Strelbitskys beräkning en areal af 65,119 qvkm., hvaraf Rumilien utgör 33,680, Morea 22,201 och öarna 9,238 qvkm., med en folkmängd (1889) af 2,187,208 pers., hvartill komma 34,624 militärpersoner. 1896 utgjorde innevånareantalet 2,418,000 pers. Af 1889 års folkmängd voro 1,133,625 af mankön och 1,053,583 af qvinkön; det manliga könets öfvervigt säges bero derpå att betydligt flere qvinnor än män undandraga sig räkning. I allmänhet äro folkmängdsuppgifterna otillförlitliga och för låga och till följd deraf täthetstalen (34 för hela riket, varierande mellan 105 för Kerkyra och 21 för Akarnanien och Aetolien) föga tillförlitliga. Säkrare äro folkmängdsuppgifterna för städerna, hvilka under årtiondet 1879–89 vuxit starkt på landsbygdens bekostnad, t. ex. Athen med öfver 69 proc., Pireus med 64, Pyrgos med 43 och Patras med 31,5 proc. – Af grekiska medborgare bodde 1889 135,247, mest köpmän, i utlandet, deraf 93,286 i Osmaniska riket, 20,406 i Egypten, 10,416 i Rumanien, 6,000 i Ryssland o. s. v., men utan att vara grekiska medborgare bor ett ännu större antal greker i Osmaniska riket, sannolikt omkr. 6 mill., så att hela den grekiska nationen uppgår till omkr. 8 mill.
Materiel kultur. Jordbruket är hufvudnäring, ehuru spanmål ingår som den förnämsta importartikeln. Enligt officiella berättelser skördades 1893 6,28 mill. hl. spanmål af olika slag på en areal af omkr. 450,000 har, bomull skördades på omkr. 6,000 har, tobak (7 1/4 mill. kg.) på 4,855 har, vin (nära 3 mill. hl.) på omkr. 136,000 har, korinter (158,75 mill. kg.) på nära 68,000 har, oliver (6,8 mill. kg.) på 174,800 har, fikon etc. (27,2 mill. kg.) på 21,000 har. Skogar upptaga omkr. 8,200 qvkm. (omkr. 80 proc. tillhöra staten), hvartill komma omkr. 20,000 qvkm. betesmarker och 12,000 qvkm. improduktiv mark. Vigtigaste exportartikeln är korinter, hvilka äro egendomliga för G. och skördas företrädesvis på nord-, vest- och sydkusten af Morea, från Korint till Kalamai, och på Joniska öarna, men gifva högst vexlande afkastning. Genom regeringens och enskildes bemödanden har det lyckats att i st. f. de förr ofullkomliga metoderna införa ett rationelt sätt vid framställning och behandling af vinet, hvarigenom detsamma blir exportdugligt. Så hemtar Frankrike stora qvantiteter vin for beredning af sina s. k. bordeauxviner, och äfven till Tyska riket utföres icke litet. Ehuru ingen brist finnes på beten, försummas boskapsskötseln, såsom den stora importen bevisar. 1884 funnos 3,46 mill. får, 2,5 mill. getter, 108,000 små, men uthålliga hästar, 164,000 nötkreatur, 175,000 svin, 156,000 åsnor och mulåsnor. Bergsbruket lemnar en stigande afkastning, och exporten af malmer (företrädesvis från Laurion till England, Belgien och Frankrike) intager andra platsen, näst korinter. Så brötos 1892 malmer och bereddes hafssalt för omkr. 16,4 mill. dr., deraf blymalm för 7,5, magnesit (från Eubea) för 2,3 och galmeia for 2,1 mill. I industrielt afseende är G. beroende af utlandet (företrädesvis Tyskland, Österrike-Ungern, Storbritannien och Frankrike), och endast inom bomullsindustrien finnas några större fabriker. Det verkliga lifselementet för G. är handeln till sjös. I Turkiets, Italiens, Österrikes, Rysslands, Frankrikes, Englands, Mindre Asiens och Egyptens sjöstäder äro grekiska köpmän bosatta, som der drifva stora affärer. Införseln för eget behof hade 1893 ett värde af 91,5 och 1894 af 110 mill. drachmer och utförseln af egna produkter s. å. resp. 88 och 74,3 mill. I procent kommo 1893 på närings- och njutningsmedel af införseln 46,6 och af utförseln 72,5, på lefvande djur resp. 3,7 och 0, på råämnen 21 och 27,5 samt på industrialster 28,7 och 0. De vigtigaste importvarorna 1894 voro spanmål (för 30,5 mill.), garn och väfnader (för 19,5), trävaror (för 7,64 mill.) och de vigtigaste exportartiklarna voro korinter (22,5 mill.), malmer (13,4 mill.), viner (nära 5 mill.), olivolja (nära 7 mill.) och frukt (mer än 4 mill. dr.). Den grekiska handelsflottan räknade s. å. 125 ångfartyg, om 134,687 tons, och 762 segelfartyg, om 343,440 tons. I hamnarna inlöpte 1895 5,444 fartyg om 2,6 mill. tons (af hvilka 2,645 fartyg om 501,100 tons voro grekiska). Mer än hälften af handeln går öfver Pireus. Anläggning af landsvägar, på hvilka G. ännu för icke länge sedan led stor brist, har pågått i stor utsträckning, så att nu finnas närmare 3,300 km.; likaså har de senare åren pågått en liflig verksamhet i jernvägsbyggnad. 1894 voro 893 km. jernvägar öppnade för trafik, deraf 148 km. statsbanor, och omkr. 500 km. voro under byggnad. Största andelen deraf kommer på Morea, med linierna Korint–Patras–Pyrgos–Olympia och Korint–Argos–Tripolis. Från Korint utgår en tredje linie till Megara och Pireus, och Athen är förenadt med Lauriongrufvorna. Tessalien har ett par längre linier, och Athen skall förenas med Larissa och turkiska gränsen, hvarigenom G. indrages i det europeiska jernvägsnätet. — Den Korintiska kanalen, som gör Morea till en ö och förkortar vägen från Adriatiska hafvet till Pireus med 325 km., fullbordades efter åtskilliga finansiella svårigheter och öppnades d. 6 Aug. 1893. — Telegraflinierna, landlinier och kablar hade 1894 en längd af 7,693 km.; inkomsterna uppgingo till 1,062,985 dr., utgifterna till 1,392,453 dr. Till handelns och samfärdselns främjande tjena vidare handels- och sjöfartsfördrag med de flesta europeiska stater, 10 handelskamrar och tre stora banker: Nationalbanken, Joniska banken och Epiro-tessaliska banken, hvilka få utgifva banksedlar med tvångskurs till ett belopp af 88 mill. dr. (deraf 14 mill. dr. i mindre sedlar än 5 drachmer). Dessutom finnas en Crédit mobilier, Banque de Constantinople och en industrikreditbank. Genom k. förordn. d. 30 Jan. 1893 mottagas engelska, österrikiska, tyska, danska, ryska, spanska, turkiska, egyptiska och Förenta staternas guldmynt af skattkammaren och enskilda såsom lagligt betalningsmedel med afdrag af 1/4 proc. af deras nominella värde.
Författning. Verkställande makten utöfvas af konungen genom ett ministerråd, som består af en konseljpresident och 4 ministrar. Nationalförsamlingen bestod till 1886 af 245 deputerade, men antalet inskränktes då till 207. Den sammanträder årligen under minst 3, högst 6 månader. Hvarje deputerad har i arvode för en ordinarie session 2,000 gamla drachmer (1,800 nya, omkr. 1,300 kr.), för en extra session efter dess längd. — Adel finnes icke i G., och utdelandet af adelstitlar är förbjudet i författningen. — För förvaltningen är G. indeladt i 16 nomer: de i hufvudartikeln nämnda i det gamla området samt Arta, Larissa och Trikkala i det 1881 vunna området, dessa åter i sammanlagdt 70 eparkier och 442 demer.
Statens finanser voro från början i ett betänkligt kaos, hvilket det under de gångna åren ej lyckats staten att ordna och som genom förnyade krigsrustningar och öfverdrifna utgifter för flottan slutligen (1893) ledde till statsbankrutt, i det G. sedan dess till sina fordringsegare betalat endast 30 proc. af räntorna. Budgeterna hafva nästan alltid grundats på fiktioner, i det inkomsterna anslagits för högt. Så upptogos de 1893 till 111,7 mill. drachmer; till årets slut skulle deraf inkommit 92,45 mill., medan i verkligheten influtit endast 76,7 mill., således 35 mill. eller nära 1/3 mindre än som beräknats. Utgifterna upptogos till 105,7 mill., så att ett öfverskott af 6 mill. skulle uppstått. Af utgifterna utgör mer än 1/3 af den fiktiva budgeten räntor å statsskulden, af hvilken nära hälften (346 mill. drachmer) upptagits på den korta tiden 1884–89. Under årtiondet 1880–89 har den grek. regeringen utgifvit omkr. 50 mill. för landsvägsanläggningar, 11 mill. för jernvägsbygnader och 5 mill. för andra allmänna arbeten, men icke mindre än 200 mill. för att betäcka statsbristen och 100 mill. för rustningar. Budgeten för 1896 upptog inkomsterna till 90,9 mill. drachmer (deraf 19,5 direkta skatter, 48,8 mill. tullar, förbrukningsskatter och stämpelafgifter, 11,76 mill. af monopol, 3,6 mill. af statsegendom o. s. v.) och utgifterna till 90,22 mill. dr. (21,9 mill. till räntor å statsskulden, 21,5 mill. till hären och flottan, 5 mill. till kultus- och undervisningsministeriet o. s. v.). Den 1 Jan. 1895 utgjorde den amortisabla skulden 470 mill. drachmer i guld, 34,78 mill. i pappersmynt, den konsoliderade resp. 155 och 31,8 mill., den sväfvande 31 och 102, hela statsskulden 656 mill. dr. i guld, 168,58 mill. i papper (för hvarje person omkr. 235,5 kr.). Kommunernas inkomster uppgå till 17,18, deras skulder till 19,16 mill. drachmer.
Hären. Tjenstetiden är numera 2 år under fanorna, 10 år i reserven, 8 år i territorialarmén och 10 år i dess reserv. 10,000–13,000 man inkallas årligen. Armén utgöres af 10 infanteriregementen på 2 bataljoner (3 i krig), 6 jägarebataljoner (8 i krig), 3 kavalleriregementen på 4 sqvadroner, 3 fältartilleriregementen med tillsammans 11 åkande och 9 bergsbatterier, 4 positionsbatterier, 1 ingeniörregemente med 9 kompanier och 1 telegrafkompani m. m. med en fredsstyrka af nära 1,900 officerare och 21,600 man (gendarmeriet inberäknadt), hvilken styrka dock aldrig nås. Arméns sammansättning undergår emellertid täta förändringar, och de bristfälliga anordningarna för en mobilisering i förening med penningenöd och inre osäkerhet utesluta hvarje beräkning rörande krigsstyrkan. Till arméns i första linien förfogande stå omkr. 180,000 man. Territorialarmén saknar hvarje organisation. Arméns budget uppgår till omkr. 16 mill. drachmer. C. O. N.
Flottan, i fredstid delad i två eskadrar, den östra stationerad i Chalkis, den vestra i Korfu, bestod 1894 af 3 nya pansarskepp (byggda i Frankrike 1889–90), 1 pansarkanonbåt och 1 pansarkorvett af trä (båda från 1867–69), 31 torpedobåtar och 2 Nordenfeldts undervattenstorpedobåtar, 2 korvetter, 2 kryssare, 12 kanonbåtar, 3 jakter, 1 transportfartyg och 1 torpedodepotfartyg. Personalen räknar omkr. 3,150 man. Rekryteringen sker dels genom utskrifning bland kustbefolkningen, dels genom värfning. För utbildning af officerare finnes en marinakademi i Pireus.
Historia. Den tillökning i område, som G. vann 1881, tillfredsställde ingalunda folket, som var eldadt af tanken på alla grekers förening (panhellenism). Panhellenismens hufvudman, Trikupis, lyckades derigenom störta den föregående ministèren Kumunduros och bilda en ny (Mars 1882). Landets svåra ekonomiska ställning, som Trikupis icke förmått förbättra, vållade dock hans fall 1885, då Deligiannis blef ministerpresident. Detta år förenades Öst-Rumilien med Bulgarien, som äfven syntes vilja med sig införlifva Macedonien. Detta väckte den största oro i G., och regeringen måste sända trupper till den turkiska gränsen samt utrusta en flotta för att tillvarataga de panhellenistiska intressena. Riksdagen beviljade alla militära fordringar, upptog ett lån å 100 mill. drachmer, inköpte krigsfartyg etc. Sålunda höll ett krig på att utbryta. Men detta tilläto icke stormakterna, utan uppfordrade genom en not af d. 14 April 1886 landet att afrusta, hvilken snart följdes af ett ultimatum. Samtidigt ankrade en engelsk-tysk-österrikisk-italiensk flotta i Faleronbukten. När Deligiannis' svar likväl ej blef sådant, som stormakterna fordrade, lemnade deras sändebud Athen d. 7 Maj, och G:s kuster förklarades i blockad. Då afgick Deligiannis och efterträddes af Trikupis, som lät krigshotet falla och återställde det goda förståndet med stormakterna och Turkiet. Samma år genomfördes en ändring i riksdagsordningen, hvarigenom ledamöternas antal nedsattes till 150. Tack vare höjda skatter och utländska lån kunde regeringen bygga flere nya jernvägar och pansarskepp, men de utländska räntorna måste ofta täckas genom lån hos inländska banker, trots flere lånekonverteringar. — Vid valen i Okt. 1890 led Trikupis' parti ett grundligt nederlag, hvilket medförde att Deligiannis åter blef förste minister. Men landets affärsställning försämrades alltmera, och då regeringen icke kunde uttänka något hjelpmedel deremot, förlorade hon förtroendet, hvartill äfven bidrog dess vacklande politik på alla områden. Slutligen begagnade konungen sig af sin rätt att afskeda Deligiannis (Febr. 1892), och Konstantopulos utnämndes till hans efterträdare. Deligiannis utfärdade nu upphetsande proklamationer mot konungen samt sökte uppvigla pöbeln och trupperna, men de senares pålitlighet gjorde dessa stämplingar om intet. Vid de nya valen uttalade sig folket mot den afgångne ministern, af hvars parti blott ett 30-tal fick plats i riksdagen; alla de öfriga tillhörde Trikupis' parti. Till följd deråt afgick Konstantopulos, och Trikupis blef d. 20 Juni 1892 förste minister. Men trots alla ansträngningar kunde ej denne mer än sin föregångare förbättra penningställningen. Försök att få nya lån strandade på långifvarnas fordran att få utöfva en viss kontroll öfver finanserna. Trikupis förmåddes derigenom att afgå. Hans efterträdare blef Sotiropulos (Maj 1893), men denne måste i Nov. åter vika för Trikupis. Kammaren tillgrep nu, i Dec. 1893, den utvägen att betala endast 30 à 50 proc. af räntorna å de utländska lånen, hvarjämte de panter, som måst gifvas för de sista lånen, återtogos. Härmed hade landet råkat i statsbankrutt. De utländske fordringsegarna voro dock ej nöjda med dessa åtgärder, och snart sökte England, Frankrike och Tyskland förmå grekerna att fullgöra sina förbindelser. Men hvarken regeringen eller folket var böjdt derför, och ännu har denna fråga trots makternas påtryckning ej vunnit någon lösning. Medan sålunda landet numera saknar all kredit, har det äfven under de sista åren hemsökts af flere förhärjande jordbäfningar; röfvareväsendet har tilltagit, och den ekonomiska nöden har ytterligare förvärrats genom stort prisfall å landets hufvudexportvara, korinter. G. erbjuder derför en ganska sorglig tafla, hvilket dock ej har hindrat folket att hängifva sig åt panhellenistiska storhetstankar, i synnerhet sedan Deligiannis i Juni 1895 kom i spetsen för regeringen. De fingo en stark fart genom de i Athen i April 1896 under liflig anslutning från sportmän i hela verlden firade s. k. olympiska spelen. Ett lägligt tillfälle att söka realisera dem yppade sig 1897. Sedan striden emellan kristna och muhammedaner på Kreta i Jan. 1897 å nyo upplågat, kunde nämligen grekerna ej längre blifva stillasittande. Konung Georg ansåg sig ej kunna stå emot den nationella rörelse, som fordrade skydd åt stamförvanterna och Kretas förening med moderlandet, utan han ställde sig i spetsen för densamma, ej minst för att rädda sin dynastis bestånd. Krigsfartyg under prins Georgs befäl sändes i Febr. till de kretensiska farvattnen, der de hindrade turkiska trupper att landstiga. Den 15 Febr. landsteg en grekisk truppstyrka på Kreta, omkr. 1 mil från Kanea, bemäktigade sig fort Aghild och tog 400 turkar till fånga, men samtidigt besatte en truppstyrka från stormakternas flottor på 450 man Kanea med de turkiska myndigheternas samtycke, och de grekiska trupperna uppmanades att draga sig tillbaka. Stormakterna hotade att möta grekernas vidare företag med våld. Men den grekiske befälhafvaren, Vassos, lät proklamera friheten för kretenserna, som högtidligt förklarade Kretas förening med G. och i tusental infunno sig för att militäriskt organiseras under grekisk ledning. Ett försök mot Kanea föranledde stormakternas fartyg att bombardera insurgenternas läger, hvilket väckte en oerhörd upphetsning i G. och framkallade lifliga protester i England, Italien m. fl. land. Den 2 Mars aflemnade de sex stormakternas sändebud i Athen en kollektivnot, hvari lofvades Kretas konstituerande såsom sjelfständig stat under sultanens öfverhöghet, men fordrades, att G. skulle återkalla sin flotta och sina trupper, vid äfventyr att makterna eljest skulle tillgripa tvångsmedel. G. förklarade sig d. 8 villigt att draga sin flotta från öns farvatten, så vida stormakterna öfverlemnade öns pacificering åt grekiska armén och Kreta finge genom allmän folkomröstning sjelf bestämma sitt öde. Stormakterna började då blockera Kreta. G. vidtog omfattande försvarsanstalter och utrustade hela sin flotta, medan Turkiet hopade stridskrafter vid Tessaliens gräns. I början af April öfverskredo grekiska irreguliera trupper gränsen och oroade gång på gång turkarna, men sedan sultanen d. 17 April förklarat krig, anföll den turkiska armén under Edhem pasja s. d. det af grekerna besatta Melunapasset (på sjelfva gränsen, vid vestra sluttningen af Olymposberget), eröfrade detsamma efter en häftig strid, som pågick äfven d. 18 (påskdagen), och framträngde till Turnavos. Samtidigt utkämpades strider dels mellan Melunapasset och Salonikiviken, hufvudsakligen kring Nezeros, som grekerna nödgades utrymma, dels v. om Meluna, der grekerna efter artilleriöfversten Smolenskis' lysande försvar af Revenipasset ryckte 1/2 mil in i Macedonien. Derefter eröfrade turkarna Turnavos, grekerna öfvergåfvo (d. 23 April) under panikartad flykt sin ställning vid Mati och derefter äfven Larissa, som d. 25 s. m. besattes af turkarna, och togo ställning vid Farsalos. Under tiden hade grekiska truppafdelningar, stundom med framgång, ryckt in i Epirus och flottan bombarderat fästningen Preveza (vid Artaviken) och andra kuststäder i Albanien, men grekerna nödgades snart lemna Albanien med anledning af motgångarna på den östra krigsskådeplatsen. Der riktade sig nu turkarnas ansträngningar mot det med lifsmedel och förråd väl försedda Volo, men Smolenskis gjorde vid Velestino (10 km. v. om Volo) d. 28 och 29 ett energiskt motstånd. Den 29 besatte turkarna emellertid Trikala. I Athen framkallade motgångarna i kriget en fruktansvärd jäsning. Deligiannis förmåddes af konungen d. 29 April att träda tillbaka; den radikale advokaten Rallis bildade ett kabinett, i hvilket han öfvertog sjöministersposten, och krigets fortsättande beslöts. Men motgångarna fortforo. Smolenskis' afdelning vid Velestino nödgades d. 5 Maj vika och flydde dels till Volo, som kort derpå besattes af turkarna, dels till Halmyros. Samma dag tvungos grekerna att lemna sin ställning vid Farsalos och fattade posto vid Domokos. Nu beslöt den grekiska regeringen att utrymma Kreta, anhöll om makternas medling och förklarade sig beredd att rätta sig efter deras befallningar. Den 17 Maj nödgades grekerna uppgifva sina ställningar vid Domokos och Halmyros, hvarefter de erhöllo vapenhvila. Under stormakternas medling inleddes fredsunderhandlingar i Konstantinopel (se derom vidare Turkiet. Suppl.). Krigets utgång har varit ett fruktansvärdt slag, måhända ett dråpslag, för de panhellenistiska drömmarna, hvarjämte G:s finansiella ställning blifvit ytterligare förvärrad.