Groa

Groa, Nord. mytol., en trollkunnig vala l. Spåqvinna. När Tor kämpade mot jätten Rungne (se d. o.), krossades jättens stenklubba mot Tors hammare. Klubbans ena del föll på jorden, och derifrån hafva alla brynstenar kommit; det andra stycket flög i hufvudet på Tor, så att han föll framstupa. Tor begaf sig hem till Trudvång, men stenen satt fortfarande fast i hans änne. Han sökte då hjelp hos en vala vid namn Groa, Örvandel den tappres maka. Hon sjöng galder l. trollsång öfver Tor, till dess stenen lossnade. När Tor märkte detta, ville han till gengäld fägna henne med en glad underrättelse och omtalade, att han varit norrut, vadat öfver Elivågorna samt i en korg på sin rygg burit Örvandel från Jättehem. Till bevis derpå kunde det tjena, att Örvandels ena tå, som hade stuckit ut ur korgen och förfrusit, af Tor brutits af och kastats upp på himlahvalfvet, hvarest den förvandlades till en stjernbild; nu, menade Tor, kunde det icke dröja länge, innan Örvandel kom hem. Deröfver vardt G. så glad, att hon glömde alla sina galdrar, och stenen blef derför icke lösare, utan sitter ännu qvar i Tors hufvud. Man bör derför aldrig, heter det, kasta en hen eller brynsten tvärs öfver golfvet, ty då rörer sig stenen i hufvudet på Tor och förorsakar honom smärta. -- I ett bihang till Eddasångerna förekommer ett qväde, benämndt Grogalder, hvilket innehåller ett samtal mellan en afliden vala, med namnet Groa, och hennes son. Af qvädet framgår, att modern i lifstiden uppmanat sonen att fria till en mö (säkerligen Menglad, som omtalas i Fjölsvinnsmål), men sonen beklagar sig öfver att detta är en vansklig sak, då vägen dit är obekant. G. svarar, att färden dit väl är lång och besvärlig, men att han i möns kärlek skall finna lön för sin möda. Hon sjunger derpå några galdrar, som kunna vara hennes son till tröst och skydd på den farliga resan. -- Om sammanhanget mellan Grogalder och Fjölsvinnsmål samt folkvisorna om herr Svedendal och hertig Silfverdal, se art. Fjölsvinnsmål. Th. W.